Sveriges alliansfrihetsdoktrin syftande mot neutralitet i krig åren 1949-2002

Ingress
Mycket har framförts om den förda svenska neutralitetspolitiken under krigsåren 1938-1945 (Sic!). Oklara uppfattningar råder vad ”dåtidens” neutralitet innebar och ger ännu upphov till många vilseledande uttalanden och påståenden. Neutralitet under krigsåren skall betraktas med utgångspunkt från två perspektiv (vyer), nämligen: (1) det politiska perspektivet och (2) det folkrättsliga perspektivet. Det senarenämnda perspektivet utgjordes av fyra delkomponenter: Haag-konventioner avseende (2.1) land- och (2.2) sjökriget och (2.3) den nordiska neutralitetsförklaringen med ett (2.4) svenskt tillägg. Det finns forskare som vill tillägga en femte delkomponent, nämligen de av Tyskland (2.5) påtvingade inskränkningarna med avseende på presspolitiken verkställd av Statens institutionsstyrelse. Svensk utrikeshandel (krigshandel) ingick inte i neutralitetsförklaringen under andra världskriget vilken den däremot hade gjort under första världskriget.

Neutralitet i folkrättslig mening kan enbart äga rum i krigstid. Neutralitetens kärna är och förblir ett icke deltagande i krig mellan andra stater. Det är staterna som de folkrättsliga reglerna i första hand vänder sig till. Man säger att folkrätten i huvudsak har två slags adressater, stater och internationella organisationer, och att dessa till följd av folkrättens regler är förpliktigade att handla på det ena eller det andra sättet i förhållande till varandra.

Dåvarande utrikesministern Christian Günther (1939-1945) ägnade mycken tid för såväl tidningsmän som allmänheten att förklara den svenska neutralitetspolitiken. I en liten skrift ”Svensk neutralitetspolitik under stormaktskriget”, utgiven av Folkberedskapen, daterad 7 maj 1943, förklarar utrikesminister Christian Günther vid ett tal i Eskilstuna, med den tidens språkbruk, innebörden av Sveriges neutralitetspolitik. ”Dåtidens” tidningsmän förstod vanligen inte innebörden av den svenska neutralitetsförklaringen från den 27:e maj 1938 eller så vantolkades den vilket kunde ha givit upphov till konflikter med krigförande makter. Som precis nämnts har ”nutida” generationer ofta misstolkat innebörden av dåvarande svenska neutralitetsförklaring. Vanligt är att neutralitetsförklaringen blandas samman med krigshandelspolitiken eller trupptransporter. Men - under krigsårens begynnelse tvangs Sverige tolka neutralitetsförklaringen till tysk förmån, för att efter omsvängningen 1943 tolka neutralitetsförklaringen till allierades förmån.

Syftet med detta inlägg - är att analysera innebörden och effekterna av svenska säkerhetspolitiska deklarationer gällande åren 1949-2002, nämligen ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig” med utgångspunkt från ”kalla kriget” och de år 1949 havererade överläggningarna om ett svenskt förslag för en nordisk försvarsallians. Politiska turer förknippade med utrikesdeklarationer åren 1949-2002 ligger i fokus i detta inlägg. Nu lämnar alltså vi krigsåren 1939-1945 – vad hände sedan med dåvarande svensk neutralitetspolitik? Det är det vi skall vi ägna oss åt en stund i detta inlägg.

1 Inrikespolitiskt perspektiv 1945
Kriget i Europa tog slut i maj 1945 och vi hurrade över freden. Sverige hade sluppit lindrigare undan är de flesta länder i världen med hygglig försörjning och omfattande utbyggnad av industrin under krigsåren. Full sysselsättning rådde när omställning från försvarsberedskap till fredshushållning kom igång. Sverige stod med intakt industri redo för export av maskiner, material och mycket annat som behövdes för uppbyggnad av det raserade Europa. Under c:a tio år varade detta konkurrensförhållande till svensk fördel sedan hade Västeuropa hunnit ikapp.

”Dåtidens” Sverige hade krigsåren under samlingsregeringen Per-Albin Hansson en enligt författningen stark kungamakt med kung Gustav V som statschef, regent och högste chef för krigsmakten. Under svåra tider, som de som krigsåren, förlitade sig svenska folket lika obetingat på Per-Albin som på kung Gustav V.

Den 30.e juni 1945 avvecklades den förstärkta försvarsberedskapen i Sverige med en parad av förband ur armén och flygvapnet på Gärdet i Stockholm. Samtidigt fick allmänheten se den största svenska marinen samlad någonsin längs kajer och ute på strömmen. Kung Gustav V ord till krigsmakten och svenska folket den dagen lyder:

”Vapenskiftet i vår närhet har upphört för denna gång. Vi vet föga om framtiden. Visserligen hoppas en plågad mänsklighet på bättre och ljusare tider. Men de som ofärden gått över är förvisso medvetna om vart vapenlöshet leder. Vi har sett en skrämmande verklighet tätt inpå våra gränser. De erfarenheterna ger oss anledning nog att framgent se om vårt hus och hålla vårt försvar berett. Så bevarar vi bäst åt dem som skall ta över vårt arv efter oss vårt älskade fosterlands frihet och fred”

Den inrikespolitiska frågan var om samlingsregeringen skulle sitta kvar. Under krigets sista år kom motsättningar mellan partierna öppet i fram med ett efterkrigsprogram som främsta brytpunkt. Vid vårriksdagen 1945 lade socialdemokraterna fram ett antal motioner som krävde ytterligare utredningar bl a om förstatligande av försäkringsbolag, bensin- och oljeindustri vilket de borgerliga betraktade som start av socialisering av Sverige.

Det fanns inga politiska möjligheter för samlingsregeringen att fortsätta. Den efterträddes av en rent socialdemokratisk regering i augusti 1945 kallad Per-Albin Hansson IV, med regeringsmajoritet i bägge kamrarna. I okt 1946 avled Per-Albin Hansson hastigt varvid den relativt okände Tage Erlander utsågs som efterträdare.

Andrakammarvalet 1948 föregicks av sällsynt hårda strider och förtalskampanjer. Valresultatet blev efter summering av de båda kamrarnas ledamöter att; (s) 196 mandat, (fp) 74 mandat, (h) 47 mandat, (bf) 52 mandat och slutligen (k) 11 mandat. Utgången innebar att socialdemokraterna behöll regeringsmakten. Kommunisterna hade sedan valet AK-valet 1944 tappat hälften av sina mandat. Ej långt efter freden kom nya hot i Europa och uttrycket ”kalla kriget” myntades.

I Skandinavien ledde det år 1948 till tankar på en nordisk försvarsallians omfattande Sverige, Danmark och Norge. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var mycket oförmånlig. Men överläggningarna bröt samman i och med att Danmark och Norge sökte anslutning till NATO. Socialdemokratin började straxt efter överläggningarnas sammanbrott i jan 1949 att tala om ”alliansfrihet med inriktning mot neutralitet”. Neutralitetsdeklarationen från maj 1938 hade ju enbart gällt under krigsåren.

= = =Slut del 1 av 13= = =

1.1 Presentation av vissa nyttjade källor
Neutralitetspolitikskommissionen tillsattes i juli 1992 med uppgiften att granska förberedelser för att Sverige skulle kunna ta militärt bistånd under åren som kom att benämnas ”det kalla kriget”. Resultatet återspeglas i dokumentet kallad:

1. Om kriget kommit - förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969", (SOU 1994:11). - Utredningen visar bakgrunden till försöken att bilda ett nordiskt och neutralt försvarsförbund år 1948-1949. Förhandlingarna bröt samman i jan 1949 och kommissionen påvisar Sveriges kontakter med NATO via Norge som ombud ävensom förberedelser för emottagande av militärt stöd från västmakterna. Utrikespolitiska deklarationer framgår för vissa år 1949-1969. [Ref – 1].

2. Säkerhetspolitiska utredningen - blev klar år 2002 och dess resultat redovisades i tre volymer kallat ”Fred och säkerhet – Sveriges säkerhetspolitik 1969-1989”, (SOU 2002:108). Här påvisas ett antal sovjetiska kränkningar av svenskt territorium under ”kalla krigets dagar”. Utrikespolitiska deklarationer framgår för vissa år mellan 1969-1989. [Ref – 2]

3. Tage Erlander tillsattes som statsminister i okt 1946, var tillsammans med utrikesministern Östen Undén, i högsta grad drivande för att en nordisk försvarsallians skulle bildas och skildrar händelserna i sina ”Memoarer 1940-1949”. [Ref – 3]

4. Diplomaten Sverker Åström - skildrar i memoarer ”Ögonblick” från 1992, hur han som åhörare upplevde tidpunkten när överläggningarna om den nordiska försvarsalliansen bröt samman i jan 1949 i Köpenhamn. [Ref – 4]

Av texten framgår Sverker Åström slutledningar och förklaringar om orsaken till överläggningarnas sammanbrott med dess politiska återverkningar. Erlander är mer ordknapp än Åström om orsakssamband. Det är just här efter år 1949 och kring år 1950 som den rena och sanna neutralitetsläran föddes och som årligen presenteras när utrikesdeklaration offentliggjordes och räckte ända fram till år 2002 när läran sades upphöra – dock inte fullt ut!

5. Inom försvarshögskolan bedrivs forskningsprojektet ”Försvaret och det kalla kriget” (FOKK) - vilket startade 2003 och pågick fram till 2009. Det var ett samverkansprojekt mellan Försvarshögskolans strategiska och krigsvetenskapliga institutioner (ISS, KVI), Krigsvetenskapsakademien och Örlogsmannasällskapet, men också öppet för andra. Forskningen var uppdelad i sju områden. I verket ”Hett och kallt” presenteras två uppsatser just med inriktning mot den ihåliga neutralitetspolitiken (1945-2002). Det är doktoranderna i historia Jacob stridsman och Juhana Aunesluoma som med var sin uppsats skildrar händelserna under kalla kriget. [Ref – 5]

5a. Jacob Stridsman, uppsats har rubriken - ”Erik Boheman – västvänlig svensk diplomat under kalla kriget”. Under krigsåren ledde Boheman förhandlingar som hade att göra med krigshandelspolitiken med väst. Stridsman avgränsar Bohemans verksamhet till perioden 1948-1952 då han var svensk diplomat i Washington, vilken är fullt täckande för detta inlägg. [Ref – 5a]

5b. Juhana Aunesluoma - avhandlar de brittisk-svenska relationerna under första delen av det kalla kriget, som publicerats med titeln; "Britain, Sweden and the Cold War, 1945-1954, Understandig Neutrality". [Ref – 5b]

1.2 Förtydliganden om innebörden av svensk neutralitet och folkrätt
Neutralitet i folkrättslig mening kan enbart äga rum i krigstid. Neutralitetens kärna är och förblir ett icke deltagande i krig mellan andra stater. Det är staterna som de folkrättsliga reglerna i första hand vänder sig till. Man säger att folkrätten i huvudsak har två slags adressater, stater och internationella organisationer och att dessa till följd av folkrättens regler är förpliktigade att handla på det ena eller det andra sättet i förhållande till varandra.

I Sveriges fall har avsikten att iaktta neutralitet i krig enbart varit en unilateral viljeförklaring. Formella bindningar av säkerhetspolitiken har medvetet undvikits. Neutraliteten bygger i krig i stor utsträckning på Haagkonventionerna. Däremot har den fredstida neutralitetspolitiken inte någon motsvarande folkrättslig grundval. Innehållet bestäms i stället av de enskilda länderna. Endast för permanent neutrala stater, till vilka Sverige inte hör, finns vissa riktlinjer som dock ej ger någon utförlig vägledning. Det finns sålunda inget enligt neutralitetsreglerna som hindrar en neutral stat att i fredstid göra militära förberedelser för det fall att den förda politiken i krigstid skulle misslyckas.

Sveriges politiska grundlinje under den period som kallades ”kalla kriget” benämndes ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” vanligen sammandraget till ”den svenska neutralitetspolitiken”. Officiella beskrivningar om innebörden av ”den svenska neutralitetspolitiken” förekommer såväl i de återkommande försvarsbesluten (FB) som i regeringens (utrikesdepartementets) årliga utrikespolitiska deklarationer. I flera fall kom deklarationerna att ges större utrymme åt ”den svenska neutralitetspolitiken” än i andra som endast berörde frågan kortfattat eller inte alls.

Från år 1949 fram till år 1968 satte regeringarna Tage Erlander sin prägel på utrikesdeklarationerna. Efter 1968 fram till 1986 var det med regeringarna Olof Palme som Sverige blev en moralisk stormakt vilket präglade och utvidgade deklarationerna med det som kallades ”den aktiva neutraliteten” innebärande solidaritet och bistånd riktad mot allt avlägsnare länder på jordklotet. Borgerliga regeringar under 1970- och 1990-talen mäktade ej förändra utrikespolitiken förknippad med neutralitetsbegreppet. År 1991 kom Ingvar Carlsson att konfronteras med neutraliteten i samband med Sveriges ansökan i EU. Det var först år 2002 som Sverige officiellt genom Göran Persson presentation av ”den nya säkerhetspolitiska deklarationen”, som det sedan slutet av 1940-talet rådande neutralitetsbegreppet övergavs. Observera att de av Sverige nationellt proklamerade neutralitetsförklaringarna inte hade någon bäring på folkrätten. Sveriges nationella förklaringar riktade sig till svenska folket men kanske gav viss ledning om den svenska utrikespolitikens inriktning i fred. Därur har missförståndet uppstått överlag att ”vi” kan vara neutrala i fredstid.

Den egentliga nyckeln för att ”låsa upp” begreppet den svenska neutralitetspolitiken, under efterkrigsåren fanns redan år 1950 efter ett uttalande av regeringen Tage Erlander. Socialdemokraterna blev allt mer pressade av de borgerliga att komma med någon slags förklaring vad de menade med ”neutraliteten” efter andra världskrigets slut. Erlander säger så här (eller om det var Östen Undén):

”Med vår erfarenhet från de båda världskrigen bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för bibehållen neutralitet. Ingen ansvarig regering kan i fredstid tilltro sig närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden. Ingen kan heller begära av oss att vi skall inlåta oss på förutsägelser om den rätta politiken i olika hypotetiska lägen i framtida krig. Vi gör oss inte själva eller landet någon tjänst med hypotesmakeri av denna art”. [Ref SOU 1994:11]

I fredstid ansåg socialdemokraterna att det inte fanns möjlighet att prestera någon slags neutralitetsförklaring för tillämpning under framtida okända förhållanden! Det innebar att kommande utrikesdeklarationer enbart var avsedda för internt svenskt bruk från vilken socialdemokratiska regeringar kunde hämta retorik över den egna politikens förträfflighet

1.3 Förtydliganden
Redundanta uppgifter och divergerande uppgifter förekommer i källorna. Såväl bennämningen ”förhandlingar om ”Skandinaviskt försvarsförbund” som ”förhandlingar om ett nordiskt försvarsförbund” förekommer. Källornas ursprungstext har därvid bibehållits.

1.4 Persongalleri

Sverige
 Tage Erlander, statsminister (1946-1969) efterträdde Per-Albin Hansson som avled 1946.
 Östen Undén, utrikesminister (1945-1962), efterträdde Christian Günther.
 Allan Vought försvarsminister (1945-1951), efterträdde Per-Edvin Skiöld
 Erik Boheman, svensk ambassadör i Washington, tidigare förhandlare med västmakterna under krigsåren.
 Sverker Åström - diplomat
 Nils Swedlund, chef för generalstaben, ÖB i april 1951.

Danmark
 Hans Hedtoft, statsminister (1947-1950 & 1953-1955)
 Gustav Rasmussen, utrikesminister (1945-1950)

Norge
 Einar Gerhardsen, statsminister (1945 -1951)
 Halvard Lange, utrikesminister
 Jens Christian Hauge, försvarsminister

Storbritannien
 premiärminister Clement Attle (1945-1951)
 utrikesminister Ernest Bevin

= = =Slut del 2 av 13= = =

2. Benämningen ”det kalla kriget” hade flera upphovsmän.
Efter krigsslutet i maj 1945 stod det snart tydligt att de allierade nationerna tvangs vara sams enbart av deras gemensamma förmåga att kunna krossa Tyskland och Japan. Jalta-överenskommelsen från februari 1945 mellan Stalin och de västallierade medgav skilda tolkningar. Följden blev att Stalin successivt stärkte och grep makten över de stater i Östeuropa som ockuperats av den sovjetiska armén. Samtidigt framgick att de stora kommunistiska partierna vid denna tid i de västeuropeiska staterna stod under starkt inflytande från Moskva. Icke minst var så fallet i Sverige genom kommunisternas dåvarande partiledare Hilding Hagberg.

Sovjet hade ockuperat Baltstaterna 1940. Sovjetunionens beslutsamhet att behålla och utöka kontrollen över östblocket tog ett flertal brutala uttryck exempelvis; blockaden av Berlin 1948-1949, som hotade att utvecklas till militär konfrontation med västmakterna, Pragkuppen år 1948, nedslåendet av uppror i Berlin år 1953, i Ungern år 1956, delning av Berlin med muren år 1961 samt invasionen av Tjeckoslovakien år 1968.

Koreakrisen 1950-1953 och Kubakrisen år 1962 gav en mycket spänd och infekterad situation i öst-västliga relationerna. Koreakriget uppfattades av många i väst, så även i Sverige, som ett fortsatt steg till allmän kommunistisk expansion som snart skulle kunna leda till öppet krig även i Europa. Händelserna fick därmed avgörande betydelse för de västliga politiska och militära åtgärderna under åtskilliga decennier.

Som inledningsvis antytts betraktades ännu år 1945 Sovjetunionen av USA som vapenbroder som dock försett sig med "buffertstater" av ryssarna kallade "säkerhetszoner". Omsvängning i opinionen kom snabbt i februari 1946 då den inflytelserike amerikanske kolumnisten Walter Lipman gjorde en helomvändning efter ett tal av Stalin som hade fastlagt Sovjetunionens inriktning. Nu gällde det enligt Lipman för USA att hjälpa Västeuropa på fötter med goda lån och ekonomiska villkor och frihet i motsats till Sovjet som endast hade militärdiktatur att erbjuda.

I mars 1946 höll Winston Churchill sitt berömda tal i Fulton, i USA, där han myntade begreppet "järnridån" som löper genom Europa och bakom vilken Sovjet upprättade diktaturer. I april 1947 myntade den amerikanske finansmannen och politikern Bernard Baruch det "kalla kriget" som benämning på den allt allvarligare konflikten mellan USA och Sovjet förknippad med maktspel, intriger, kapprustning och ömsesidigt hot om krig.

I juni 1947 lade den amerikanske utrikesministern George Marchall fram ekonomisk plan för ett omfattande amerikanskt stöd till Europas återuppbyggnad. I mars 1948 ingick Storbritannien, Frankrike och Beneluxstaterna, (Brysselpakten) överenskommelse om ett gemensamt försvar. I april 1949 ingicks Atlantpakten som en säkerhetsallians mellan Nordamerika och ett antal stater i Västeuropa, bl a Danmark och Norge. Två år senare fick den en fastare organisation och gemensam militär ledning under beteckningen NATO. Västtyskland infogas något senare 1950-talet i den västliga försvarsgemenskapen.

Sovjetunionen hade efter andra världskriget avsevärt byggt ut sin östersjö marin, byggt omfattande befästningar i förening med robotbaser längs hela baltiska kusten. Dessa sträckte sig från Finska viken (med Porkkala) ända ned mot Lübeck. Särskilt hade den Estniska kusten med Dagö och Ösel tagits i anspråk. Längs den baltiska kusten fanns en kedja av radarstationer som ingick i det sovjetiska luftförsvaret. Stationernas aktivitet kunde följas av den svenska signalspaningen, som främst var riktad mot att lokalisera och identifiera nya signalkällor i de radarsystem för stridsledning och luftbevakning som var under uppbyggnad. För att försvåra mot insyn hade Sovjetunionen ensidigt vidgat sin sjögräns från internationellt vedertagna 4 till 12 sjömil. Den utsträckta gränsen hade medfört tvister med Sverige och grova övergrepp hade förekommit mot svenska fiskefartyg.

De svenska säkerhetspolitiska perspektiven kom naturligtvis att påverkas i väsentlig grad av de internationella händelserna. Den svenska utrikespolitiken kom kring 1950-talet nödvändigtvis att utformas mot bakgrund av det internationellt spända läget i närheten av som ett hotfullt uppfattat Sovjetunionen. [Ref -1]

Inför medlemskapet i Förenta Nationerna (FN) ett världskrig och 30 år efter bildande av Nationernas Förbund (NF) påstod utrikesminister Östen Undén att ”uppgivandet av neutraliteten är en logisk följd av inträdet i en organisation som vilar på solidaritetens förpliktelser medlemsstaterna emellan”. Stormakternas vetorätt ansågs garantera att Sverige aldrig kunde tvingas in i en militär konflikt mellan blocken. Alla sovjetiska förslag skulle stoppas av ett amerikanskt veto och vice versa. Om supermakterna var överens, ja då fanns ju inget behov av neutralitet. Det var en förträfflig lösning i all enkelhet.

3. Politiskt perspektiv – planer på ett nordiskt försvarsförbund.
3.1 Samlingsregeringen avgår 1945
Vid sitt sista framträdande, i juli 1945 gav den avgående utrikesministern Christan Günther som Excellens II i samlingsregeringen, en sammanfattning av krigsårens utrikespolitik; "Vi har varit ense om att försöka undvika att komma med i kriget, och vi har varit beslutna om att hjälpa våra grannländer så långt som möjligt utan att offra vårt eget land. Efter dessa riktlinjer har Sverige handlat - det torde ingen omdömesgill iakttagare kunna bestrida. Nåväl, låt oss också stå för det! Skulle andra länder ogilla ett och annat, så bör det varken föranleda oss att ändra mening eller att be om ursäkt". Det var främst finansministern Ernst Wigforss som på det skarpaste motsatte sig att Günther gavs fortsatt förtroende som utrikesminister. [Ref -8].

Den 31 juli 1945 avgick samlingsregeringen och en socialdemokratisk regering tillträdde (kallad Per-Albin Hansson IV). Per-Edvin Sköld avgick som försvarsminister och efterträddes av Allan Vought som innehade den posten till 1951. Den 6 oktober 1946 avled statsminister Per Albin Hansson hastigt under färd mellan bostad och regeringskansliet. Den 11 oktober tillträdde Tage Erlander som statsminister.

Östen Undén kom att ersätta Christian Günther som varit utrikesminister i samlingsregeringen. Undén kvarstod som utrikesminister i 17 år fram till 1962. I dag framstår Undén som en av 1900-talets mest kontroversiella svenska politiker. Han var en skicklig jurist och oklanderlig ämbetsman i vad gäller praktiskt handläggande. Men han (Undén) kunde inte tänka sig att lögner skulle ingå som en ingrediens i Stalins totalitära regim. Det var otänkbart för Undén att tillgripa hårda ord och metoder för att pressa sovjetregimen.

3.2 Planer på ett nordiskt försvarsförbund – bakgrund
När motsättningarna mellan stormakterna tilltog förklarade regeringen i feb 1948 inför riksdagen att Sverige inte strävade mot anslutning till något stormaktsblock eller genom förhandsengagemang avhända sig rätt och möjligheter att stå utanför ett nytt krig. Möjligheterna till närmare skandinavisk samverkan på det militära området tog regeringen på allvar upp till övervägande under april 1948. Främst skedde det av att Norge, som under de första efterkrigsåren tagit ungefär samma utrikespolitiska ställning som Sverige, allt tydligare sökte någon form av anknytning till västmakterna, som ju varit Norges allierade under kriget.

Men den svenska regeringen lade fram förslag till ett skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var mycket oförmånlig.

= = =Slut del 3 av 13= = =

3.3 Tage Erlanders anteckningar angående överläggningar om ett nordiskt försvarsförbund
Erlander berättar i sina memoarer (1940-1949) om förberedelser, ett antal möten mellan stats- och utrikesministrar i de nordiska länderna. Tankarna kring ett nordiskt försvarsförbund uppstod såväl av följd av Pragkuppen i februari 1948 som ungefär samtidigt med ett förslag från Stalin om en ”vänskaps- och biståndspakt” med Finland”. I ett slag ändrades den politiska situationen. Enligt Erlander reagerade Danmark snabbt men i Norge och Sverige var reaktionerna avvaktande. Hela borgerligheten tycktes vara positiv till tanken på ett nordiskt försvarsförbund. Erlander hade uppfattningen att norden skulle agera gemensamt i form av ett Skandinaviskt försvarsförbund i händelse av ett nytt krig. Utrikesminister Östen Undén utvecklade ett PM i början av april 1948 som regering och utrikesnämnd ställde sig positiv till.

I bakgrunden fanns andra och mäktigare aktörer. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin hade erinran mot en danskt och norskt anslutning med Sverige i en försvarsallians. Brittiska amiralitetet och flottans ledning ville försäkra sig om kontroll över Norges långa kust. På ett tidigt stadium hade norska företrädarna tagit upp frågan om möjligheter till amerikanska vapenköp. USA var starkt fientligt mot en skandinavisk och neutral försvarsallians och förklarade i nov 1948 att vapenleveranser till en sådan försvarsallians skulle komma så långt ner på listan att det troligen inte alls skulle leda till någon leverans. Den svenske ambassadören i Washington, Eric Boheman, meddelade att alla förhoppningar om leveranser till ett neutralt försvarsförbund var helt uteslutna.

Motsättningarna mellan norsk och svensk syn framträdde allt tydligare. Undén påstod att det skandinaviska försvarsförbundet skulle vara riktat såväl mot öst som mot väst, trots att högteknologi, vapen och materiel enbart skulle levereras från väst. Det hela gick ju inte ihop!

Ett antal möten mellan de nordiska ministrarna försiggick under år 1948 och på själva julafton 1948 fick svenska regeringen veta att Norge och Danmark skulle få en förfrågan om de ville vara med i förhandlingar och att bilda en Atlantpakt. Nya skandinaviska överläggningar kom raskt till stånd i Karlstad 5-6 jan 1949. Karlstadsförhandlingarna kom att domineras av norske utrikesministern Hauge som varit norska motståndsrörelsens militäre ledare under krigsåren. Vid det skandinaviska mötet i Köpenhamn 22-24 januari 1949 slogs alla förutsättningar för en nordiskt och neutralt försvarsallians sönder i spillror. Utrikesminister Lange höll i yxan och sa: ”Det principiella önskemålet från norsk sida vore ett skandinaviskt försvarsförbund vars alla medlemmar anslöt sig till Atlantpakten. Ett sådant system skulle utfylla de militära och politiska tomrummen i Skandinavien och bäst säkra upp mot ett isolerat angrepp, eftersom då hjälpen skulle vara förberedd”. Det formella konstaterandet av sammanbrottet för att bilda en nordisk och neutral försvarsallians skedde vid ett möte i Oslo den 30 jan 1949.

Erlander talade inte om något slag av militär medverkan i överläggningarna. Hur skulle politiker, kunna bedöma rimliga förutsättningar för en försvarsallians när de saknade kunskap om och behov av militär materiel? Erlander erbjuder dock vapenköp från Sverige, såsom kanoner från Bofors. Norsk militär ansåg att det ej enbart handlade vapenköp som kanoner och krut utan om behövlig avancerad teknisk utrustning inom området radar och radio. Inom det teknikområdet hade inte de nordiska länderna tillgång från egen industri vid slutet av 1940-talet och långt in på 1950-talet. Svenska flygvapnet hade inte kunna byggas upp till den styrka den skulle få under senare delen av 1950-talet förutan teknik från väst. Möjligen kunde det vara så att norske ministern Lange, med militär erfarenhet, insåg behov av avancerad teknisk utrustning, vilket dock ej framgår av Erlanders memoarer.

Intressant är att Erlander i sina memoarer talar om den svenska opinionen som, mot bakgrund av krigsårens förda neutralitetspolitik, till 90% var för en fortsatt neutralitetspolitik. Svenska folket hade uppfattningen att neutraliteten utgjorde ett slags osynligt pansarskal som svävade över landet och skyddade det. Det omvända tankeförhållandet rådde i Danmark och Norge. Erlander skulle aldrig mäktat vända den hemmaopinionen till förmån för en anslutning till Nato.

= = =Slut del 4 av 13= = =

3.4 Sverker Åströms anteckningar angående överläggningar om ett nordiskt försvarsförbund
I uppsatsen ”Sverige och Norge väljer väg”, skildrar Sverker Åström från sitt perspektiv som åhörare i sammankomsten den 24 jan 1949, hos danska UD i Köpenhamn, hur det förhöll sig när alla planer på en nordisk och neutral försvarsallians havererade. Åström och Sven Dahlman från UD hade objudna smugit sig in till överläggningarna trots Undéns ogillande. Åström förde noggranna anteckningar i smyg. Den 24 jan 1949 var slutstationen i en händelsekedja som inletts i feb 1948. Åström rekapitulerar händelseförloppet.

Kalla kriget oroade alla länder i Västeuropa med Pragkuppen och Stalins påtvingade ”vänskapspakt” med Finland. I jan 1948 framförde den brittiske utrikesministern Ernest Bevin, tankarna på ett gemensamt försvar i samarbete med USA. Av de nordiska länderna var oron störst i Norge särskilt efter rykten om att sovjet skulle ställa ett liknande förslag till Norge. Det blev avgörande skäl för Norges utrikesminister Lange att kontakta västmakterna, Storbritannien och USA, om Norge kunde räkna med hjälp vid påtryckningar eller angrepp från Sovjet. Norges försvarsminister Hauge begärde medgivanden från Storbritannien till omfattande militära leveranser. Dessa kontakter kände inte svenska regeringen till när planerna på förslag till en nordisk försvarsallians började utformas.

I Stockholm blev reaktionerna annorlunda på Bevins tal och i början av feb 1948 försvarade Undén neutraliteten och beskrev utförligt skälen därtill när de båda utrikesministrarna senare möttes i Paris. Undén hyllade energiskt den kollektiva säkerhetens idé som skulle verkställas genom det nybildade Förenta Nationerna. Frågan var om FN var tillräckligt? Erlander och Undén insåg våren 1948 att de ej kunde sitta stillatigande alltmedan resonemang pågick om militära samverkansplaner i Västeuropa.

Efter mycket av funderingar kom Erlander & Undén fram till formen för handling var en undersökning om Danmark och Norge var intresserade av försvarssamarbete med Sverige på villkor att de fortsatte neutralitetspolitiken. Undén framförde som ett skäl att vad som möjligen kunde tala för ett samgående var att ett sovjetiskt angrepp på dem (Danmark & Norge) automatiskt skulle utlösa svenska krigshandlingar, med den avskräckande inverkan det skulle ha! Efter klargöranden i utrikesnämnden for Undén i maj 1948 till Oslo för samtal med Lange.

Ett något svårförståligt och sammanhållande motiv för det svenska initiativet var främst att en norsk – dansk försvarssamverkan med väst skulle innebära att deras territorier, som man då uppfattade, skulle upplåtas för brittiska och amerikanska försvarsanläggningar vilket i sin tur skulle leda till sovjetiska motåtgärder redan i fredstid. Men om det blev krigstillstånd skulle Norge & Danmark automatiskt bli indragna och i sin tur förändra och försvåra Sverige säkerhetspolitiska läge vilket också innebar att Sverige skulle bli en plats för krigshandlingar.

Tvärt emot tidigare resonemang uttryckte sig Undén i nov 1948 till Lange att det skulle vara ”äventyrspolitik att låta USA´s gräns gå öster om Norge”. Frågan var hur Sverige skulle kunna påverka den situationen? Resultatet blev det svenska erbjudandet till Norge & Danmark om ett försvarspliktande samarbete som skulle bygga på att de tre länderna drev en säkerhetspolitik med inriktning att hålla sig utanför krig. Allt enligt Undéns uppfattning skulle ett neutralt skandinaviskt neutralt förbund minska risken för en separat attack och därmed öka möjligheterna för hela Skandinavien att hålla sig utanför ett krig. Dessa synpunkter delades i stort av svensk militär (??), dock med stor tvekan att åtminstone Norges säkerställande var så viktig för Sveriges säkerhet att vi borde ge löften om militärt bistånd, detta med förutsättningen att Norge gjorde en omfattande militär upprustning.

Med i bilden fanns också hänsynstagande till Finland och deras hotfulle granne i öst. I Sverige ansågs att skandinaviska länders deltagande i Atlantpakten, med amerikanska försvarsanläggningar, flyttade fram positionerna till Norden och kunde riskera den ömtåliga finsk-sovjetiska balansen. Enligt Åström fanns inga belägg för att sådana överväganden spelade någon egentlig roll.

Det har också framförts att regeringen oroades över att svensk opinion, som efter kriget var starkt provästlig, skulle driva ram en annan politik än den som regeringen strävade mot. (Minns att Erlander uttrycker att 90% av opinionen var för en fortsatt ”neutralitetspolitik”). Inom bondeförbundet fanns stor tvekan på tanken inför ett skandinaviskt förbund. Kommunisterna hade efter kriget en stark position med 15 mandat i AK valen 1944. Mot den bakgrunden var varje avsteg från strängt neutral inriktning en balansgång för den socialdemokratiska regeringen.

Det var inte självklart att regeringen skulle få mandat och vinna stöd i riksdagen för ett förslag om en allians. Utrikesnämnden gav klartecken med ett begränsat mandat som innebar att ett eventuellt förbund skulle ha en tydlig ”neutral” inriktning. Därmed tog regeringen beslut att arbeta med ett skandinaviskt försvarssamarbete och att i fredstid fortsätta en gemensam gentemot stormakterna oberoende politik samt att bestämt hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa. Den grundförutsättningen höll svenska regeringen fast vid ända tills överläggningarna bröt samman i jan 1949. Många ville lägga skulden på USA för deras vägran att leverera militär materiel till den tänkta alliansen.

Orsakerna till sammanbrottet var flera. Till skillnad mot Erlanders skildring, redovisar Åsbrink medverkan av svenska försvarsstabsofficerare i överläggningarna. General Swedlund (kallad det stora dundret) hade de största resurserna och kom att dominera militära föredragningar. Swedlund stod framför en vägg med en stor Nordenkarta och med svepande gester med kaserngårdsröst förklarade hur ryssarna skulle tränga fram från norr, längs norska kusten och söderifrån genom Jylland, i en omfattande ”kniptångsrörelse”, alltmedan de danska och norska officerarna bleknade.

Givetvis var det norska utrikes- och försvarsministrarnas klara uppfattning som vägde över till förmån för anslutning av Danmark och Norge till Atlantpakten. Danskt och norskt försvar efter kriget var så svagt och omodernt samt att deras ekonomier befann sig i sådant tillstånd att de inte under överskådlig tid med egna resurser skulle klara militära förstärkningar. Den stora skillnaden mellan norskt och svensk uppfattning var att norrmännen krävde formella garantier från väst medan svenskarna antog att västmakterna eget intresse var tillräckligt, vilket stämde dåligt med de norska erfarenheterna från kriget.

Att de skandinaviska försvarsförhandlingarna havererade var bäst så. Av allt att döma var inte svenska politiker som deltog i överläggningarna på det klara vad man hade givit sig i kast med. Förutom Erlander, Undén fanns: Rickard Sandler, Bertil Ohlin, Ivar Anderson m fl. De hade inte insett att Sverige skulle gå i krig om Danmark angreps från Nordschleswig och om Norge angreps i Finnmarken. De hade inte heller insett att om sovjet trupper hade intaget Grönland så måste svenska krigsmakten gå till angrepp. De svenska politikerna hade ingen uppfattning om de omfattande sovjetiska styrkor som Sverige hade att möta i händelse av krig. Hela tanken med ett nordiskt försvarsförbund var befängd!

= = =Slut del 5 av 13= = =

3.5 Eric Boheman som ambassadör i Washington 1948-1952 – en uppsats av Jacob Stridsman.
Jacob Stridsman sammanfattar i inledningen orsakssambanden till de havererade överläggningarna om planerna på det nordiska försvarsförbundet.

I Sverige var den socialdemokratiska regeringen fast besluten att inte överge alliansfriheten. På svenskt initiativ genomfördes 1948-1949 ett försök att skapa en gemensam lösning på de tre skandinaviska ländernas säkerhetsproblem. Överläggningarna blev dock resultatlösa främst på grund av Sveriges och Norges oenighet. Från svensk sida såg man förbundet som en utvidgning av den under krigsåren proklamerade neutraliteten till hela Skandinavien. Den norska regeringen kunde inte acceptera ett förbund som inte baserades på någon form av garantier från västmakterna. Från amerikansk sida gjorde man tydligt att USA motsatte sig ett skandinaviskt försvarsförbund om detta varje form av anslutning till den större västlig säkerhetsorganisation under bildande, kallad Atlantpakten. Försöken att bilda det skandinaviska försvarsförbundet avbröts i jan 1949. I samma år ingick Danmark och Norge i Atlantpakten.

Även om svenska regeringen ansåg att alliansfrihet hade fördelar framför medlemskap i Atlantpakten, var ett svenskt utanförstående inte utan problem. Sverige tillhörde politiskt, kulturellt och ekonomiskt väst. Ideologiskt låg utan tvivel merendels sympatierna i väst. För sin säkerhet var Sverige också beroende av väst som motvikt mot ett hotfullt uppfattat Sovjet. Särskilt stark var beroendet av USA och Storbritannien, de viktigaste leverantörerna av avancerad teknisk materiel till försvarsuppbyggnaden under efterkrigsperioden, samtidigt tilltänkta hjälpare i händelse av krig.

Från 1940-talets slut gick Europa in en period av stark politisk spänning, med som det tycktes, överhägnade storkrig mellan öst och väst. Sveriges militära krigsplaner var entydigt riktade på angrepp mot Sovjetunionen och öst-alliansen Warszawa-pakten. Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett nytt storkrig ansågs som små.

När den västliga militäruppbyggnaden tog fart blev den amerikanska synen på skandinavisk alliansfrihet långt mer negativ och man ansåg att Skandinavien borde bidra till den västliga insatsen mot Sovjetunionen. Från amerikansk sida uttrycktes ett tydligt missnöje med den alliansfria linje Sverige förespråkade och hoppades att den skulle omprövas. Resultatet blev en mycket restriktiv politik vad gäller leverans av krigsmateriel till Sverige. De främsta insatserna för de svenska USA diplomaterna blev efter 1948/49 att skapa förståelse och acceptans för fortsatt svensk alliansfrihet och nå en välvillig uppgörelse om den för Sverige viktiga importen av avancerad militärmateriel.

Med hjälp från Storbritannien lyckades Sverige stegvis få USA att acceptera den proklamerade svenska alliansfriheten. USA gjorde den bedömningen att starkt svenskt försvar var ett intresse för väst trots alliansfriheten. Samtidigt med den förändrade amerikanska politiken gjorde Sverige en inskränkning (anpassning) av export av strategiska varor till öst. I hemlighet utvecklades olika former av samarbete av militärt samarbete mellan Sverige och västmakterna.

Erik Boheman, som hade krigsåren under varit synnerligen involverad med svensk krigshandelspolitik, utnämndes till svensk ambassadör från oktober 1948 i Washington. Det är av betydelse och stort intresse att Boheman tillhörde en grupp diplomater och framträdande militärer som var starkt kritiska till den socialdemokratiska regeringens allianslinje med utrikesminister Östen Undén som dess främsta symbol. Kritikerna ville se en mer västvänlig utrikespolitik och betraktade konflikten som en kamp mellan frihet och tyranni. Kritikerna menade också att regeringen överskattade Sveriges militära förmåga att förbli neutralt i händelse av ett nytt storkrig.

Som precis antytts uppfattade Boheman Sovjet som aggressivt och expansionsbenäget. Han menade att vare sig den sovjetiska politiken drevs av ”imperialistiska strävanden” eller ”fruktan” med säkerhetszoner som följd, så blev resultatet det samma. Boheman kallade beteendet för ”ett sjukligt säkerhetskrav” som aldrig skulle kunna tillfredsställas. Enligt Boheman var sovjet ett direkt hot mot väst Europa som det inte lönade sig att blidka med eftergrifter.

Boheman ansåg det som helt riktigt att Sverige ingick i Marchallplanen för restaurering av Västeuropas ekonomi. (Sovjetblocket hade ställt sig utanför erbjudande ekonomisk hjälp från Marchallplanen). Boheman ansåg vidare att om det svenska försvaret höll sig på godtagbar styrka så fanns möjligheten att Sovjet ansåg det vara alltför kostsamt att sätta in de betydande styrkor som skulle krävas. Därtill kom att Sveriges och Norges öden var ”oupplösligt förenade” varvid det enligt Boheman var otänkbart att Sovjet skulle ockupera endast ett av länderna utan att det andra också drogs med. Boheman såg i längden faror med en fortsatt alliansfri politik.

Enligt Boheman var allt tal om neutralitet i krig att lura det svenska folket och ge dem falska förhoppningar att stå utanför ett krig. Sovjetunionen skulle aldrig övertygas om svensk neutralitet än mindre att Sverige förde en politik på samma sida som öst-blocket. Vad gäller USA skulle allt tal om neutralitet i krig bara skapa total oförståelse och förstärka uppfattningen att Sverige av rädsla för sovjet höll fast vid en politik som ej längre var möjlig.

Vi går en bit fram i resonemanget i Stridsmans uppsats när regeringens dubbla agenda tydliggörs.

I en cirkulärskrivelse som Undén skickade samtliga beskickningschefer i mars 1949, underströk han neutralitetspolitikens varaktighet att den inte ”var beroende av allehanda skiftningar i det utrikespolitiska läget”. Regeringen hade för avsikt att ”fullfölja en utrikespolitik som inte gjorde det omöjligt att Sverige - därest omständigheterna i övrigt medgav det – upprätthålla neutralitet i händelse av en allmän konflikt”. Enligt Undén fanns det inte ”tillräcklig anledning att undvika ordet neutralitet för denna politik, även om för närvarande neutralitetspolitik i vissa länder betraktas med samma ringaktning som är vanlig i krigförande länder under krigstid”.

Boheman fann det omöjligt att presentera Sveriges utrikespolitik som den framställdes av Undéns skrivelse varför han (Boheman) argumenterade för sitt sätt att få presentera svensk utrikespolitik i USA. Så kommer Undéns överraskande svar:

Undén fann det självklart att argumenteringen för Sveriges ståndpunkt borde anpassas till det psykologiska och politiska läget i det land där diplomaten verkade! Undén accepterade att Boheman framställde politiken som det passade vid amerikanska kontakter. Vidare meddelade Undén att alliansfriheten sannolikt skulle omprövas vid en sovjetisk ockupation av Finland. Att Sverige skulle dras in i krig vid ett Sovjetiskt angrepp på de skandinaviska grannarna emotsades inte heller. Undén gav härmed klart besked till Boheman att han kunde välja det lämpligaste sättet att framställa Sveriges utrikespolitik i USA.

Med stor sannolikhet tillgrep andra svenska beskickningsombud samma anpassade information inom de länder dessa verkade. Enbart den svenska befolkningen undanhölls den dubbla agendan.

= = =Slut del 6 av 13= = =

3.6 Britain, Sweden and the Cold War, 1945-1954, Understanding Neutrality – en uppsats av Juhana Aunesluoma
Sveriges neutralitetspolitik under kalla kriget var ett bekymmer för de västallierade. Amerikanarna ville isolera Sverige medan engelsmännens försiktiga närmande fick önskad effekt, detta konstaterar Juhana Aunesluoma i en avhandling doktorand i historia vid Försvarshögskolan.

Andra världskriget visade påtagligt för britterna att om någon annan stormakt kontrollerade Skandinavien så utgjorde det ett väsentligt hot mot de brittiska öarna och sjöförbindelserna i Atlanten. Detta hade Hitler redan upptäckt innan engelsmännen. Det brittiska intresset för Skandinavien, som sågs som en strategisk enhet, var än större från början av efterkrigstiden. När sedan Sovjetunionen tycktes vilja flytta fram sina positioner också i Norden reagerade britterna snabbt. Redan under våren 1946 började man att arbeta för ett närmare skandinaviskt säkerhetssamarbete för att möta hotet. Trots Storbritanniens goda kontakter med Danmark och Norge måste man ha med sig Sverige som hade en nyckelroll i sammanhanget. Sverige hade ett mycket imponerande försvar. Flygvapnet var från mitten av 1950-talet fjärde största i världen.

Aunesluomas forskningar visar att den försiktiga brittiska politiken gentemot Sverige under de första åren av det kalla kriget var den viktigaste förklaringen till att också Sverige i viss mån kunde infogas i de västliga försvarsstrukturerna, trots neutralitetspolitiken. Den då mer hårdföra amerikanska attityden att "bota" den svenska "isolationismen" med isolering, kunde ej accepteras som en klok politik av britterna. På brittisk sida menade man att inkludering och "integration" var den rätta medicinen för att komma på talefot med svenskarna. Bilaterala försvarsgrenskontakter etablerades, särskilt på flyg- och marinsidan, där ett ömsesidigt informationsutbyte, som var till gagn för båda parter kunde ske. Den brittiska vapenexporten till Sverige följde liknande mönster och var särskilt omfattande på luftförsvarssidan. Ett sådant upplägg antog britterna skulle löna sig på längre sikt och kanske leda till ett genombrott på politisk nivå.

När den amerikanska politiken gentemot Sverige efter hand förändrades i brittisk riktning under 1951 och särskilt 1952, betydde detta att de två västliga stormakterna hade likartade uppfattningar ur man närmade sig Sverige. Sverige föredrog att kontakterna med västsida i första hand gick via Norge och Danmark, i andra hand via britterna och i tredje och sista hand direkt via NATO. USA allt viktigare roll inom NATO alt efter hand, när NATO organisation och planering utvecklades. Fortfarande hade dock britterna nära kontakter med Sverige särskilt på teknik- och underrättelsesidan. Att Sverige inte isolerades från de västliga försvarsstrukturerna var, enligt Aunesluoma, det bestående och väsentliga brittiska bidraget till den nordiska regionen under det tidiga kalla krigets år. Det var viktigt för västsidan att inte "tappa" Sverige helt eftersom Skandinavien uppfattades som en strategisk helhet och försvaret av området inte gick att tänka sig utan svensk medverkan. Sverige visade tydligt att landet var en del av en västlig front mot sovjetisk expansionism. Som tidigare nämnts förutan avancerad radio- och radarutrustning från Storbritannien och USA hade ej Sverige förmått bygga upp flygvapnet och sin underrättelsetjänst.

3.7 Haveriet av planer för nordisk försvarsallians - sammanfattning
”Utåt sett” - blev haveriet för planer av försvarsalliansen ett svårt misslyckande för initiativtagarna Erlander & Undén i och med att Danmark och Norge i stället valde NATO. Hade resultatet blivit också att Sverige också öppet hade anslutit sig till NATO, skulle den svenska regeringen totalt ha tappat ansiktet.

”Inåt sett” - efter all plädering om svensk och nordisk orubblig neutralitet, såg socialdemokraterna det som omöjligt att riskera trovärdigheten genom att lägga om kursen för säkerhetspolitiken. Hos koalitionsbrodern Bondeförbundet, hade neutraliteten ett ännu djupare grepp.

Neutralitetspolitiken hade proklamerats efter försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Under en stor del av 1950-talet var dock den officiella terminologin dock något svävande. Med början från 1950 fick formuleringen Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig statuts som doktrin och den blev mycket framgångsrik för socialdemokratin.

Men försvarsalliansen NATO blev mer livskraftig än vad man från svenska regeringen från början kunde tänka sig. Socialdemokratiska regeringar ville envist behålla uppfattningen att Undén och Erlander satsat rätt när de valde omsorg om goda förbindelser med sovjetunionen snarare än att ansluta Sverige till det västliga alliansnätverket. Erlander & Undén tvang regeringen att utåt ta ställning till neutralitetsfrågan för att undvika en splittring av socialdemokratin och i hemlighet anslöt Sverige till västalliansen via Norge som ombud.

Under hela efterkrigsperioden blev varumärket för socialdemokratiska regeringar just "neutralitetspolitiken" med allmänna värnplikten och senare socialpolitik med flaggskeppet ATP från 1960-talet. Sammantaget blev det en paketerad försäljningsframgång som krackelerade först på 1990-talet.

Tanken var att partiet skulle både kunna äta av och behålla den populära alliansfrihets- och neutralitetspolitikens kaka. Men resultatet blev i stället att Sverige försattes i en situation som skapade osäkerhet och skadade landet och minskat förtroende för nationen. Den svenska formeln "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet under krig" ligger fast hos miljoner svenskar sedan mer än 50 år. Under samma tid har NATO demoniserats i den socialdemokratiska retoriken. Av allt att döma hade svenska politikerna under förhandlingsomgångarna ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som Sverige hade att möta i händelse av krig. Frågan är om Erlander & Undén i realiteten trodde på ett Skandinaviskt försvarsförbund? Det kommer vi avslutningsvis att granska.

3.8 Koalitionsregeringen 1951-1957
Under inflationskrisen 1950 - 1951 ville statsminister Tage Erlander bredda regerings underlag. Syftet var att ge den ekonomiska politiken ett starkare stöd. Blickarna föll på bondeförbundet, som för att visa sig kunna gå över klassgränserna sedan 1943 hade kallat sig "Landsbygdspartiet - Bondeförbundet". Detta parti stödde regeringspolitiken bl a för att man var beroende av socialdemokraternas stöd för jordbrukspolitiken. Socialdemokraterna tog avstånd från högerpartiets ekonomiska liberalism och Folkpartiets "socialliberalism". Förhandlingar fördes i stor hemlighet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet och i båda partierna fanns motståndare till samgåendet. I oktober 1951 var emellertid koalitionsregeringen ett faktum.

Det blev koalitionsregeringen med statsminister Tage Erlander som snart fick hantera det allvarliga politiska läget med de nedskjutna svenska militärflygplanen i juni 1952. I sina memoarer "1949 - 1954" från 1974 berättar Erlander i ett kapitel om det som han benämner "flygplansnedskjutningarna". (Flygplansnedskjutningarna och den av sovjetiskt flyg nedskjutna militära svenska DC 3:an år 1952 behandlas i ett särskilt inlägg på Flacback).

= = =Slut del 7 av 13= = =

4. Militärt perspektiv – Skandinavisk samverkan och förberedelser för mottagning av militärt bistånd
Kort efter att förhandlingarna på det politiska planet om det Skandinaviska försvarsförbundet hade brutit samman, i feb 1949, presenterade chefen för försvarsstaben för statsminister Erlander ett PM som hade att göra med viss samverkan med Danmark och Norge. Swedlund skrev att trots det att försvarsförbundet tills vidare ej lyckats så var det ändå önskvärt att viss gemensam planering kom till stånd. Det handlade om tele- och radioförbindelser mellan myndigheter i det tre länderna, signalprinciper, kryptering av information m fl. Swedlunds PM föredrogs 10 feb 1949 för Erlander men var enligt Swedlund ”betänksam just nu”. Tio dagar senare föredrogs samma PM inför regeringen.

I mitten av sept 1949 fick så Swedlund, efter omstrukturering av sitt PM, i princip ett positivt besked från utrikesminister Undén som också informerade att han vid ett utrikesministermöte i Köpenhamn meddelat att militär materiel gärna fick inköpas i Sverige och att utbyte av tekniska resultat och förberedelsearbeten fick göras dock ”utan engagemang”. De danska och norska utrikesministrarna var fullt införstådda med den svenska ståndpunkten och att allt engagemang skulle ske under militär sekretess.

Inom ramarna för detta engagemang fick svenska flygvapnet ”låna” norsk radarstation som skulle ingå i samövningar mellan de båda ländernas flygvapen. Kontakterna fortsatte och Sveriges flygvapenchef Bengt Nordenskiöld rapporterade att samarbetet mellan de tre Skandinaviska länderna fungerade bättre än någonsin och att stabssamtal pågick hela tiden. Överenskommelse hade skett hur ländernas radarkedjor skulle länkas samman.

Chefen för den svenska marinen, Helge Strömbäck (Stig H:son Ericson), var angelägen och ha så nära kontakter som möjligt med danska och norska marinen. Med norrmännen rörde samtalen uppbyggnad av en gemensam organisation för rapportering av fartyg som skulle täcka Skagerack och Kattegatt.

I april 1950 framkom att man inom brittiska Foreign Office kände till att Skandinaviskt försvarssamarbete åtminstone pågick på planeringsstadiet. I maj 1952 rapporterade ambassaden i Oslo att den svenska försvarsstaben fått någon form av regeringens godkännande att bilda planläggningskontakt med NATO nordkommando, förmedlat via danska och norska försvarsstaberna, dvs via de svenska ”ombuden” med NATO. Från brittiskt håll sågs detta som att Sverige betraktade detta som en möjlighet att diskutera ett nordist försvarsförbund som en väg att närmare utveckla kontakter med NATO.

Också i amerikansk diplomatisk rapportering togs frågan upp om ett Skandinaviskt samarbete. I en apport från den amerikanske stockholmsambassadören i jan 1953 skulle den svenske chefen för flygstaben, med flygattachén ha tagit upp möjligheten av utbyte av information mellan Sverige och Norge som hade att göra med planering av luftförsvar. Liknande initiativ hade tagits av höga tjänstemän på svenska UD. Men redan i slutet av 1952 hade det amerikanska flygvapnets högkvarter (USAF) för amerikanska utrikesdepartementet framhävt det önskvärda att snara åtgärder togs för att öka det svensk-norska försvarssamarbetet. Svenska UD svarade i juni 1953 att det redan förekom sådant samarbete.

Och åren rullade på med omfattande kontakter med den svenske företrädaren för NATO, dvs Norge. Enligt svenska regeringen instruktioner till militären var det endast var en fråga om bilaterala kontakter (tekniska och praktiska) däremot operativa frågor (stabssamverkan) fick inte diskuteras. Om samverkan mellan Sverige och en skandinavisk granne (Norge) avslöjades skulle det för svenska folket vara helt acceptabelt, i motsats till om samverkan med andra NATO-länder kunde påvisas. [Ref -1]

4.1 Stormakternas militära styrkor i slutet av 1940-talet - visar sovjetunionens dominans när det gällde landstridskrafter med c:a 1.700.000 man fördelade på c:a 140 divisioner i jämförelse med västallierades c:a 800.000 man c:a 15 divisioner med styrkor också på amerikanska kontinenten. Sovjet var överlägsen med markstridkrafter medan västallierade var överlägsna med marin och flyg. Sovjet antogs lita främst på en invasion som militärt maktmedel medan man från USA i första hand förlitade sig på det strategiska bombflyget med kärnvapen

4.2 Förberedelser för teknisk samverkan.- Omedelbart efter den nordiska försvarsalliansens sammanbrott presenterade chefen för försvarsstaben, Nils Swedlund, för Erlander ett PM som hade att göra med viss planläggning av samverkan mellan Danmark och Norge. Swedlund skrev att den nordiska alliansen ej lyckats men det var önskvärt att planläggning kom till stånd. Ett sådant arbete borde ske i ett antal smärre arbetsgrupper sammansatta av stabsofficerare från de tre ländernas militära ledningsorgan och kunde genomföras utan att offentlighet behövde ske. Enligt Swedlund borde flera planer utarbetas.

1. Tråd- och radioförbindelser mellan myndigheterna i de tre länderna, signalprocedurer och gemensamma koder och chiffer.
2. Samordning av luftbevakningen och jaktstridsledningen och den militära väderlekstjänsten.
3. Planer för militär samverkan på mark i området Trerikesröset och utmed malmbanan.
4. Planer på sjömilitär samverkan med Danmark i södra Östersjön, Öresund och Kategatt-Skagerack.
5. Plan för samordning av terminologi, rapporterings- och igenkänningskoder
6. Ett arbete som redan pågick inom underrättelsetjänsten borde fortsätta.

Vid föredragning inför Erlander den 10 feb 1949 var han (Erlander) betänksam för en aktion just nu, men i princip var han med på att de tekniska planerna utarbetades. Den 20 maj 1949 föredrog Swedlund sitt PM inför regeringen. Försvarsminister Vought och utrikesminister Undén ställde sig avvaktande till gemensam planering men hade i princip godtagit svensk krigsmaterielexport till Danmark och Norge. Vidare var Undén positiv till att tekniska förberedelser fick göras dock ”utan engagemang”. Utrikesnämnden hade behandlat frågan och hade inte någon erinran mot det förslag som Swedlund lagt fram. Den brittiska Stockholmsambassaden gavs uppgifter om det inledda samarbetet som förmedlar uppgifterna vidare till Foreign Office i London.

Haveriet offentliggjordes i pressen men inofficiellt, på svenska regeringens uppdrag, kom några månader senare i det tysta ett militärt planeringsarbete igång, med de nordiska grannländerna. I augusti 1949 konstaterade brittiska ambassaden att de svenska stabskontakterna med danskar och norrmän pågick i begränsad skala och att det var underförstått att dessa samtal fick ske endast om svenska regeringen inte blev indragen. Samarbetet mellan försvarsgrenarna sades vara otillfredsställande. I maj 1952 rapporterade den brittiske ambassadören att den svenska försvarsstaben tydligen fått regeringens godkännande att skapa någon form av kontakter för planläggning med NATO Nordkommando genom förmedling av de danska och norska försvarsstaberna.

Den brittiske Stockholmsambassadören hade vid möten med sina motsvarigheter i Köpenhamn och Oslo våren 1954 uppgivit att de svenska stats- och utrikesministrarna nyligen hade samtyckt till hemliga diskussioner om försvaret med Norge och Danmark. Från brittiskt håll uppfattades det som om Sverige sökte möjligheter att närmare utveckla kontakter med NATO. Det framkom att det fanns många skäl till att planeringssträvan mellan Sverige och NATO borde kunna hanteras av Norge som mellanhand. Sålunda skulle ett samarbete mellan Sverige och en skandinavisk granne, om det avslöjades, vara mycket mer acceptabelt för svenska folket än ett direkt samarbete med andra NATO-länder! När Sverige sedan fann att de kunde utöka samarbetet med norrmännen utan att läckor uppstod, skulle sluta oroas för ett samröre med Norge som ombud för NATO. I okt 1953 uppgav Swedlund för stats-, försvars- och inrikesministrarna att hans närmsta norska motsvarighet berättat om beslut som fattats av Atlantpaktscheferna. Dessa hade bestämt att alla kontakter med Sverige nu skulle tas via Norge och att normännen fått order att ge svenskarna alla informationer utan inskränkningar och krav på motprestationer.

Den brittiske utrikesministern Eden presenterade i mrs 1952 för sin regering ett PM som handlade om den brittiska synen på den svenska säkerhets- och försvarspolitiken av vilken det framgick att: ”Det är önskvärt att Sverige i fred samordnade sin försvarsplanering med västmakterna för att möjliggöra ett effektivt samarbete vid ett krig med sovjetunionen i vilket Sverige utan tvivel skulle bli indraget. Eftersom en svensk NATO-anslutning inte var aktuell var det bästa arrangemang att åtminstone möta de brittiska behoven med något slags informellt arrangemang med Sverige.

Enligt analyser från början av 1950-talet skulle krigsmaktens importbehov från och med en tredje krigsmånad komma att uppgå till nära 73.000 ton materiel, främst ammunition, vapen och fordon och 122.000 ton drivmedel för fordon och flygplan. Vid slutet av 1960-talet uppskattades behovet till nästan 250.000 ton per krigsmånad varav c:a 85 % utgjorde drivmedel. År 1969 upprättade ÖB en skrivelse om import av förnödenheter vid krig eller krigsfara. Skrivelsen skickades till försvarsgrenscheferna, vissa myndigheter samt till försvarsattachéerna i London, Washington och Ottawa.

Och så rullade åren på med svenska förberedelser fram till år 1994 då något betydelsefullt hände, nämligen en svensk anslutning till NATO PfP.

= = =Slut del 8 av 13= = =

5. Säkerhetspolitiska doktriner och utrikesdeklationer.
År 1949 – efter att alla tankar på ett skandinaviskt försvarsförbund hade havererat uttryckte sig regeringen på följande sätt: ”För övrigt är neutralitet ett begrepp som hänför sig till förhållandena under krigstid. När man talar om neutralitet under fredstid, kan man enbart mena att en stat som vill eftersträva att under krig hålla sig utanför konflikten, icke i fredstid binder sin handlingsfrihet genom alliansföredrag som omöjliggör neutralitet under krig”. Men regeringen uteslöt inte viss militär samverkan med andra länder i fredstid, vilket var det som kom att ske.

År 1950 – hade regeringens utrikespolitiska deklaration formulerats annorlunda: ” Den utrikespolitik som Sverige önskar även i fortsättningen följa, är avsedd att möjliggöra neutralitet i händelse trots allt en allmän konflikt skulle utbryta”. Men så kommer ett viktigt uttalande från regeringen Erlander som vi skall behålla i minnet:

”Med vår erfarenhet från de båda världskrigen bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för bibehållen neutralitet. Ingen ansvarig regering kan i fredstid tilltro sig närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden. Ingen kan heller begära av oss att vi skall inlåta oss på förutsägelser om den rätta politiken i olika hypotetiska lägen i framtida krig. Vi gör oss inte själva eller landet någon tjänst med hypotesmakeri av denna art”.

Med utgångspunkt från: (1) det politiska perspektivet och (2) det folkrättsliga perspektivet, kom den hypotetiska neutraliteten för alltid att förbli ouppdagad, en ”tom kartong” utan innehåll. För att vara övertydlig: ingen kom någonsin att få veta vad neutralitet åren 1945-2002 skulle kunna innebära. Att jag skrev år 2002 innebar att den hypotetiska neutraliteten då övergavs.

År 1956 – efter en motion från kommunistpartiet, att den svenska neutraliteten skulle ges juridisk förankring, dels genom internationell garanti, dels avgivande av en neutralitetsförsäkran, så svarade regeringen senare samma år:

”Regeringen skall slå vakt om en alliansfri politik i red som syftar till neutralitet under krig. Ingen tvekan får råda om vår beslutsamhet att stå utanför stormakterna militärallianser, samtidigt som vi är beredda att till det yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angripare”. Av allt att döma syftade kommunisterna på en permanent neutralitetsförklaring, som dock avvisades.

År 1959 – uppstod akuta motsättningar beträffande Sveriges neutralitetspolitik och den utlösande faktorn var beslutet att utesluta högerledaren Jarl Hjalmarsson från den svenska delegationen till FN generalförsamling. Bakgrunden var Hjalmarssons offentliga kritik mot att inbjuda den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov till besök i Sverige år 1959.

Det leder för långt att klara ut alla turer i det som kallades för ”Hjalmarssonaffären” då Tage Erlander genom att ”klippa och klistra” en rad citat från vid skilda tillfällen under 1950-talet, sökte bevisa att Hjalmarsson var olämplig att representera Sveriges utrikespolitik utåt. Bl a gällde det Hjalmarssons uttalanden om Chrusjtjov men det handlade också om Hjalmarssons uttalanden om tankar om att Sverige bättre borde samarbeta med Danmark om försvar av Bornholm, samt hans (Hjalmarsson) uttalanden om att svenskt försvar måste bygga på förutsättningar av hjälp västerifrån.

Erlander sade: ”Svensk utrikespolitik som den utformats efter andra världskriget karakteriseras med några korta formler, nämligen: i främsta rummet inriktning på neutralitet i händelse av ett tredje världskrig och en därav betingad alliansfrihet under fredstid”.

Hjalmarsson sade: ”Det är verklighetsfrämmande och stridande mot våra egna livsintressen att inte öppet medge, att målsättningen för vårt försvar är att hejda anfall tillräckligt länge för att vi skall kunna få understöd utifrån innan avsevärda delar av landet erövrats eller motståndet må uppgivas”. Hjalmarsson fortsatte: ”Det finns en grund för vår försvarsplanering at tillförsäkra vårt försvar sådan uthållighet att försäkra vårt försvar sådan uthållighet att understöd utifrån hinner verka. Understöd utifrån – vad betyder det i klartext? Våra inhemska kommunister må tveka men är det någon annan i denna kammare som gör det? En liten demokrati (som den svenska) som utsätts för angrepp av en stormakt och kämpar för livet, hoppas på de stora demokratiernas stöd och bistånd”.

Fortsättningen av år 1959 utrikesdebatt visade att en djup klyfta hade - uppstått mellan socialdemokrater och högern beträffande tolkning av den svenska neutralitetspolitiken. Hjalmarsson hade upptäckt socialdemokratins dubbla agenda om den alliansfria neutralitetspolitiken och det sedan krigsslutet pågående resonemanget med Norge och Danmark om militärt samband ävensom svenska militärers kontakter med västmakterna.

År 1962 – kommenterade regeringen föregående års dramatiska händelser som handlade om den permanenta delningen av Berlin med ”muren” (den som försvann vid kommunismens kollaps år 1989). Erlander upptog ånyo den svenska neutralitetspolitiken med bl a. ”Det finns ingen anledning att här lämna närmare redogörelse för innebörden av vår utrikespolitik. Men det må framhävas att vi i det hårdnande internationella klimatet mindre än någonsin har råd att låta någon tvekan uppstå om hållfastheten i den linje vi valt att följa i vår yttre politik”.

Torsten Nilsson hade samma år tillträtt som utrikesminister, lustifierade menigheten om inriktningen av svensk säkerhetspolitik: ”Om den svenska utrikespolitiken råder stor och glädjande enighet i Sverige. Naturligtvis kan meningsskiljaktigheter uppkomma om hur seglen skall sättas och var undervattensskären finns, men vi är alla överens om kursen”.

År 1968 – tog statsminister Erlander upp svensk neutralitetspolitik mot bakgrund av all kritik som riktats mot regeringen för att den antingen hade varit för passiv eller för aktiv i sina reaktioner mot kriget i Vietnam. Hjalmarsson hade redan 1959 trampat in på ett av socialdemokraterna minerat område, den förda neutralitets- och alliansfrihetspolitiken. Nu gjordes nya påhopp för Hjalmarssons ”måttlösa angrepp” mot andra staters politik.

År 1968 års deklaration omfattade inte det militära perspektivet men intressant sammanhanget är att Erlander som ingress hämtade stöd från tidiga utlåtanden från 1956 och från sitt interpellationssvar år 1959. Erlander gav nu meningen att:

”Den svenska neutralitetspolitiken inte medgav handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter ett utbrott av ett eventuellt stormaktskrig kunde, utan att vara angripet, välja att inträda på någon av de krigförandes sida”. Erlander upprepade sålunda inte uttalanden om att förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians var helt uteslutna, om Sverige ville bevara förtroendet för sin utrikes- och försvarspolitik. Tänkbart är att Erlander menade att regeringens interpellationssvar från år 1959 var alltför långtgående.

År 1969 – inleddes regeringens utrikesdeklaration att förklara att det snart gångna 1960-talet ”som de snabba förändringarnas tidevarv”. Detta innebar att det nationella intresset hade fått ”en vidare mening”, förklarade regeringen. ”det gäller idag ej enbart att skydda de egna gränserna och förbättra den egna handelsbalansen. I kärnvapenåldern måste ansträngningarna att skydda freden sträcka sig långt bortom våra gränser”. Nu kom också ett nytt element med, att minska klyftan mellan fattiga och rika. ”Den utrikespolitiska kursen skulle dock inte förändras, fastslogs vidare. Den utrikespolitiska grundlinjen, neutralitetspolitik definierad som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, låg lika fast som någonsin tidigare. Men neutralitetspolitiken fick inte leda till ”åsiktsneutralitet”

År 1973 – förklarade regeringen den aktiva svenska utrikespolitiken som återspeglade det svenska folkets starkare engagemang i det internationella skeendet. Detta kan omöjligen uppfattas som en önskan att gå ettdera maktblockens ärenden eller vara uttryck för en vilja till politiskt eller militärt samarbete med det ena eller andra blocket. […] Det står i samklang med vår vilja att fortsätta en fast och konsekvent neutralitetspolitik, stödd av ett efter våra förhållanden starkt försvar.

År 1974 – förklarade regeringen att den ”aktiva svenska politiken” omfattade allt avlägsnare delar jordklotet och att den aktiva neutralitetspolitiken inte är något hinder för svenska bidrag till lösningar av problem i vår omvärld”. Neutralitetspolitiken tjänar inte våra omedelbara nationella intressen utan också en fortsatt stabilisering i Europa. ”Spekulationer har förekommit att politiken skulle behöva omprövas till följd av EG:s utveckling eller en förändring i förhållandet till stormakterna. Sådana spekulationer saknar all grund”

Mycket av fokus för den aktiva politiken inriktades på den tredje världen och de fattiga länderna. Det var efter 1973 som Sverige förklarade sig som en moralisk stormakt genom att den aktiva neutralitetspolitiken kunde betraktas som en svensk ideologisk (socialdemokratisk) vision. Det var här som Palmes internationalism fick fäste. Knappt 30 år senare kom neutralitetspolitiken i praktiken att överges.

= = =Slut del 9 av 13= = =

År 1975 fattade riksdagen beslut om de invandrarpolitiska målen, - mot bakgrund av de solidariska målen, om ett sk "mångkulturellt" Sverige med stolta honnörsorden: jämlikhet, valfrihet och samver¬kan. (Prop 1975:26) I lagstiftningen är dessa mål grundläggande. Beslutet var ett klart avståndstagande från en tidigare assimilationspolitik. Sven¬ska folket fick i allmänhet aldrig klart för sig vad den nya politiken egentligen skulle föra med sig. Det fanns ju ingen som frågade svenskarna om deras åsikter när politiken fastlades. När riksdagen, i dec 1997 efter 22 år, fastlade en ny invandringspolitik, skedde det än en gång över huvudet på det svenska folket (Prop 1997/98:16). Det fanns ju ingen som då heller förklarade för dem om inriktningen som nu kallades "Mångfald och Integrationspolitik".

År 1977 – efter regeringsskiftet år 1976 till en borgerligt ledd regering fortsatte politiken att till stora delar vara densamma dock utan den moraliska överbyggnad av demokratisk socialism som den tidigare socialdemokratiska regeringen hade infört.

Vi måste aktivt försöka påverka världsutvecklingen därför att det som nu händer i vår omvärld bestämmer mycket av vår egen framtid, men också därför att vi inte bara är svenskar utan världsmedborgare, vilkas solidaritet inte får stanna vid våra gränser.

Men nedräkningen hade börjat mot kommunismens fall som följde 12 år senare. Trots utrikesdeklarationens käcka honnörsord klarade medborgarna i de europeiska öststaterna själva att kasta sina diktatorer ur sadeln.

År 1983 – efter återkomst till regeringsmakten fortsatte den socialdemokratiska regeringen med politiken från den borgerliga perioden. I 1983 års utrikesdeklaration anfördes:

”Vårt engagemang för den tredje världen är ännu ett led i vår aktiva utrikespolitik; ett värn för vår och andras rätt att utvecklas i fred och frihet. En konsekvent hållning och därmed förtroendet för vår politiska vilja, kräver att vi tillerkänner alla folk samma rätt. Dessutom har risken vuxit för att konflikter i andra världsdelar kan överföras till vår egen via existerande allianser och bindningar av ekonomiskt, politiskt och militärt slag. Vår uppslutning kring staters suveränitet och mänskliga rättigheter är således fast grundad i vår demokratiska grundsyn, folkrätten och säkerhetspolitiska överväganden”.

År 1991 - år 1991 tvingades socialdemokraterna genom ansökan till EU-medlemskapet in i ett slingrande resonemang. Ingvar Carlsson lämnade in Sveriges ansökan till EU i juli 1991. Ansökan innehöll inget uttryckligt förbehåll om neutralitet, men statsministern förklarade senare att det var regeringens samlande bedömning att ”ett EU medlemskap är förenligt med neutralitetspolitikens krav”. Sverige skulle behålla sin självvalda politik, framhöll Carlsson, ”men beredskap inför det oväntade får inte hindra oss att ta tillvara på de möjligheter som det sannolika erbjuder”.

År 1992 – hösten 1991 hade socialdemokraterna förlorat riksdagsvalet och ett viktigt dokument i omprövningsprocessen blev den nytillträdda regeringen Bildts regeringsförklaring. Där säger Bildt att den gällande säkerhetspolitiska huvudlinjen, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig behåller sin grundläggande innebörd. Den ”europeiska identiteten” skulle sålunda ges större betydelse, termen ”neutralitetspolitik” sades inte längre vara en fullt täckande beskrivning av svensk utrikespolitik. En ny formulering kom med uttrycket att: ”Sverige ska kunna vara neutralt i händelse i krig av vårt närområde”.

År 1994 - när socialdemokraterna hade återtagit makten uttryckte dåvarande utrikesministern Anna Lindh i en intervju i Riksdag & Departement (nr 31 år 1999) på en fråga om neutraliteten sig på följande sätt, Vi är ju faktisk inte neutrala, utan vi KAN vara neutrala om vi vill. Däri ligger skillnaden, det är betoningen som är viktig, sålunda; ”Vi kan om vi vill”.

Ominriktad säkerhetspolitisk doktrin 2002-02-13
Det finns anledning att vara ordrik när socialdemokratiska regeringen Göran Persson utvecklade en ny säkerhetspolitisk doktrin i debatten i feb 2002 offentliggjorde den utrikesdeklarationen den 13 okt 2002, med följande ord. ”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet. [...]

”För Sverige är det särskilt viktigt att stärka säkerheten och samarbetet i vårt närområde. Vi deltar aktivt i Barents- och Östersjösamarbetet, bidrar till EU:s Nordliga dimension och prioriterar integrationen mellan de nordiska och baltiska länderna, med särskilda insatser i Öresundsregionen. Vi stödjer att Estland, Lettland och Litauen skall kunna förverkliga sina säkerhetspolitiska mål och bli medlemmar av EU och Nato. Vi fortsätter att bidra till Östersjöländernas säkerhet i bred bemärkelse. Det säkerhetsfrämjande samarbetet är en hörnsten i svensk Östersjöpolitik”.

”EU och Nato utgör, tillsammans med Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, grundvalarna för Europas säkerhetsarkitektur. USA:s engagemang för Europa förblir också centralt”.

”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.[...]

”För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten. En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen”.

Göran Persson fortsatte: – ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl”.

Då måste vi ställa frågan vad Persson egentligen menade. Samlingsregeringen Per-Albin Hansson 1939-1945 förde en säkerhetspolitik som ”tjänade landet väl”. Om det är efterkrigstiden som Persson menade så hade han i och för sig också rätt men inte på vad sätt den oinformerade åhörarskaran hade anledning att tro, ty det var ju socialdemokratiska partiet som hade ”tjänat” på doktrinerna.

Ytterligare en nyckelmening i den nya doktrinen är att: hot mot freden bäst kan avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. I klartext betyder det att demokratiska länder i Europa är det främst EU och Nato som företräder den gemenskapen. Doktrinen år 2002 framhäver också värdet av USA fortsatta engagemang i Europa och vidare fastslås att ”det är främst genom vårt medlemskap i den Europeiska Unionen, vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten, vi bidrar till att upprätthålla freden.

Tydligare kunde det inte sägas att EU som innehåller flera komponenter också omfattar en försvarsallians. Därmed fick den mångomtalade svenska alliansfriheten efter 55 vika år för verkligheten.

Enligt dåvarande utrikesminister Anna Lindh var det osannolikt att vi skulle vara ”neutrala” om någon av våra grannar eller EU-medlemmar skulle angripas. Sverige måste sålunda ta ansvar för utvecklingen utanför våra gränser. Därmed sägs också att svenskt försvar inte enbart är grunden för landets försvar utan en bärande styrka för samverkan med många länder. Och det är här som Sveriges engagemang med Nato och landets ansvar för en av flera EU Battle Group kom med i bilden.

= = =Slut del 10 av 13= = =

6. Kort perspektiv på NATO och samband med EU
När NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades 1949 var kärnan i verksamheten den kollektiva försvarsförpliktelse som utgick från artikel 5 i Natofördraget. NATO drog omvälvande slutsatser av den förändrade verkligheten efter Berlinmurens fall och kommunismens kollaps. En av alliansens nya uppgifter och prioriterade mål blev att understödja den demokratiska omvandlingen av de fd kommunistländerna samt befrämja fred och stabilitet i Central- och Östeuropa liksom att medverka i internationell krishantering.

Den bild om NATO som ännu sprids i Sverige är starkt splittrad, antingen finns en bestämd uppfattning om medlemskapets välsignelser eller dess förskräcklighet. Ointresse för en komplicerade verksamhet i kombination med förutfattade meningar är alltjämnt hinder för en mer klar diskussion om vad medlemskap i försvarsalliansen NATO skulle innebära. NATO är i grunden en politisk organisation. Till sitt förfogande finns en gemensam ledningsapparat, teknisk infrastruktur och betydande militära styrkor för att understödja sin politiska vilja.

Den svenska bilden av NATO har präglats av ofattbart stora militära styrkor i Centraleuropa som stått emot varandra under det kalla kriget. Synen på NATO har dock sentida påverkats av alliansens militära förmåga på Balkan i kontrast mot andra säkerhetsorganisationers oförmåga. NATO har i dag 26 medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och USA.

NATO:s betydelsefulla och nya inriktning fastställdes i det strategiska koncept som fastställdes i Rom i nov 1991 och som ledde till det Nordatlantiska Samarbetsrådet - NACC. Till detta knöts då de nio länder som tidigare tillhört motståndarblocket. NACC var främst ett forum för begynnande politisk dialog som genom NATO fick ett instrument för att verka stödjande och stabiliserande vid bodelningen efter det gamla Sovjetimperiet. Sverige deltog aldrig i NACC men Finland fick i slags observatörsroll i denna krets.

Det stod också tydligt att många nya länder snabbt önskade bli medlemmar i NATO. Svaret på det blev att NATO kom att inbjuda hela ESK (Europeiska Samarbetskommitéen) i en nyskapad samarbetsstruktur som kom att kallas Partnership For Peace (PfP), för att mer systematiskt och långsiktligt sätt utveckla samarbetet med NATO. PfP skapade ett flexibelt nätverk av bilaterala samarbetsformer där varje land, med utgångspunkt från en "meny" definierad av NATO, utformade sin relation enligt egna önskemål. Det skapades sålunda ett individuellt partnerskapsprogram mellan NATO och respektive land. Sverige accepterade efter en snabb beslutsprocess, i full enlighet mellan dåvarande borgerliga regeringen och socialdemokratiska oppositionen, inbjudan att genom medlemskap i PfP skapa en samarbetsrelation med NATO. Sverige kunde från våren 1994 fullt ut delta i det gemensamma NACC/PfP som bildades.

År 1994 blev en avgörande brytpunkt för Sveriges relation med NATO. - Sverige har sedan dess varit en av de mer aktiva nationerna. PfP är ingen fristående organisation eller samarbetsstruktur, utan kan bäst beskrivas som summan av delarna av NATO-samarbetet till vilka länderna erbjudits att delta. Verksamheten leds under NATO-rådet av NATO:S internationella stab med en med NATO-strukturen stödjande parallell struktur. Det måste dock poängteras att det är bara NATO:s medlemsstater som fattar beslut. PfP-ländernas inflytandeligger i att de var för sig avgör omfattning och innehåll av sina egna deltaganden.

Det inledda PfP-samarbetet blev en koppling till verklighetens krav vilket var en viktig förklaring till att NATO så snabbt kom att bygga upp en större koalition av såväl medlemsländer som PfP-länder. Som en följd av Dayton-avtalet i slutet av 1995 tog NATO över ledningsansvaret för en snabbt förstärkt fredsstyrka i Bosnien från FN. Den svenska bataljonen som under ett par år verkat under FN-ledning (UNPROFOR), ställdes efter ett rekordartat snabbt riksdagsbeslut under NATO ledning i fredsstyrkan med nämnd IFOR. Den styrkan har följts av SFOR och KFOR. Samarbetet med NATO har nu pågått i mer än 10 år. Den nuvarande bataljonen är den fjortonde under NATO-ledning. Bortemot 1.500 svenska officerare har erfarenhet av NATO-samarbetets procedurer och rutiner. Den amerikanske generalen Ralston konstaterade att de svenska förband som deltar på Balkan är mer NATO-interoperabla än många NATO-medlemsnationers förband. [Ref -6 & ref - 7]

 Sverige är den största bidragsgivarna för uppbyggnad av baltstaterna försvarsmakter, med utrustningar för tre brigader. De tre länderna antogs som NATO-medlemmar. Kan vi då säga att Sverige är militärt alliansfritt?

 Det svenska försvaret är i stort sett NATO-anpassat efter det som kallas ParP mål. Kan vi då säga att Sverige är militärt alliansfritt?

 NATO-officerare kommer regelbundet till Sverige och inspekterar materiel avsedd för svensk trupp, att den följer NATO-standarder, som skall skeppas med svenska förband, anmälda till NATO och styrkeregister. Kan vi då säga att Sverige är militärt alliansfritt?

 Vi forskar, köper vapen, planerar, övar och utför operationer med NATO - Kan vi då säga att Sverige är militärt alliansfritt?

Danska och norska officerare är införstådda med Sveriges bryderi med sina många vacklande säkerhetspolitiska formuleringar. Mycket av lustigheter förekommer vid frukostborden i samband med internationella insatser och den ständigt återkommande frågan är om Sverige är ”neutralt i dag eller alliansfritt”, följt av glada bullrande skratt.

= = =Slut del 11 av 13= = =

7. Sammanfattning – vilket värde hade doktrinen ”alliansfrihet som syftade mot neutralitet i krig”?
Vi återgår till kalla krigets mest kylslagna dagar då försvarsminister Sven Andersson år 1971 besökte Sovjet och framhöll under officiella middagen Sveriges beslutsamhet att förbli neutralt i händelse av krig. Hans avsikt var att stryka sina värdar medhårs – från Sverige hade Sovjetunionen intet att räddslas för! Han fick dock omedelbart svar på tal från den general som var chef från sovjetarméns politiska ledning;

”Jag kan försäkra er att om det blir krig så är neutralitet, som er försvarsminister nyss talat om, inget värd. Ingen kommer att respektera de neutrala och de kommer inte att kunna upprätthålla sin neutralitet. Vardera sidan kommer hänsynslöst att flytta fram sina positioner. Vi vill inte ha krig, men om det blir ett krig så blir det fruktansvärt – också för de neutrala” [Ref -9]

Så litet var eventuell svensk neutralitet värd under kalla krigets dagar!

7.1 Ubåtskränkningarna på 1980-talet - Den sovjetsiska ubåten U 137 grundstötning (strandning) i den svenska skärgården utanför Karlskrona i okt 1981, innebar början till en långvarig kris i de svensk-sovjetiska relationerna. Kränkningen med åtföljande skarpa svenska protesten ledde till frysning av förbindelserna med begränsningar i besöksutbyte. Den sovjetiska motreaktionen bedömdes som osedvanligt ”mild” i svenska diplomatiska kretsar. På samma gång kom ett antal kritiska kommentarer i sovjetisk press som ifrågasatte den svenska utrikespolitiska riktningen och det talades om en nyorientering västerut. Hösten 1982 markerade dock båda sidor en återgång till den tidigare besöksverksamheten på hög nivå och inget annat tydde på att sovjet ville relationerna.
Då inleddes en serie ubåtskränkningar, i Hårsfjärden i Stockholms skärgård, som kom att vara under ett antal år och som ledde till att den sk ”ubåtsskyddskommission” tillsattes på svensk sida . Rapporten pekade ut sovjet som ansvarig och den svenska regeringen kunde i den rådande situationen hade ej annat än att skarpt protestera mot Moskva. I samband med att svaret avlämnades framhöll statsminister Palme för den sovjetiske ambassadören att enligt svensk uppfattning, för goda förbindelser, förutsatte respekt för Sveriges neutralitetspolitik. Den sovjetiska pressen ägnade år 1983 åtskilligt utrymme åt negativa beskrivningar av det svenska ”närmandet av NATO”.
Ubåtsskyddskommissionen avlämnade sitt betänkande den 26 april 1983. Vad som i efterhand kommit att noteras från kommissionens slutliga betänkande är dels dess detaljerade beskrivning av inkräktarnas undervattensaktiviteter i Hårsfjärden med omnejd, dels den nationalitetsbestämning, nämligen Sovjetunionen, som betänkandet utmynnade i. Ubåtsskyddskommissionen presenterade vad man kallar ”Det sannolika händelseförloppet”, baserat på den information som bottenspåren exponerat och på en omsorgsfull kartläggning av det stora antal observationer som inrapporterats, samt sågs mot bakgrund av annan kunskap om denna typ av ubåtsoperationer. Berörda militära myndigheter hade på kommissionens uppdrag redovisat en sannolik bild. Denna sammanfattades i en beskrivning enligt vilken tre moderubåtar och tre miniubåtar hade opererat i Stockholms södra och mellersta skärgård.

Man kan ställa frågan om de sovjetiska motiven för dessa repetitiva kränkningar av Sverige under 1980-talet. Förmodligen förstod sovjet att svensk marin ej var kapabel till ubåtsjakt i 1980-talets början och ville visa vem som bestämde i Östersjön med ständiga nålstick. Marinens ”arbetshästar” jagarna, lämpliga för ubåtsjakt, hade utmönstrats av åldersskäl och genom FB 1972. Det tog ett decennium att bygga upp kompetens och anskaffa helikoptrar och nya fartyg för ubåtsjakt. Sverige kunde inte under 1980-talet upprätthålla landets integritet men hade sannolikt kunna göra så om det varit medlem i NATO alliansen.

Kommendörkapten Hans von Hofsten, - gentlemannaofficeren med det stora civilkuraget, berättar i sin bok ”I kamp mot överheten” (1991) om de otaliga utbåtskränkningarna och om den otroliga svenska flatheten och undfallenheten mot dåvarande Sovjetunionen. Inte bara politikerna svek utan också militären. Hans von Hofsten avled 1991 och hans bok utgavs postumt. [Ref – 10, 11 och 12]

Militärhistorikern Bengt Wallerstedt skriver –”Vi hade ej haft möjligheter av egen kraft för någon längre tid att motstå ett omfattande sovjetiskt angrepp. Lägg därtill att vi hela tiden var starkt beroende av import av högteknologisk militär materiel och krigsförnödenheter från väst. I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet var USA påtagligt negativt till den svenska neutralitetspolitiken. Efterhand omprövade USA sitt ställningstagande och blev mer positivt inställd. Sett ur västmakternas perspektiv var det sannolikt ”billigare” att ha Sverige som en ”passiv medlem” i NATO som själv bekostade sitt relativt starka försvar och då ej minst ett imponerande starkt flygvapen, än ett Sverige som hade varit NATO-medlem och gjort anspråk på stöd och resurser”.

”Man kan säga att den svenska självvalda alliansfria politiken, i kombination med den oroande säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld, år 1948 ledde till försvarsbeslut som bäddade för en försvarspolitisk utveckling som under delen av 1960-talet i sin tur ledde till ett kostsamt och omfattande, men endast delvis modernt försvar, som vi i längden ej hade ekonomiska möjligheter att upprätthålla. Utvecklingen ledde också till en försvarsgrensstrid som skärptes allteftersom ”kakan minskade” där främst flygplansomsättningen och den allmänna värnplikten kom att stå i motsatsförhållande. Marinens uppgifter kom från 1958-års försvarsbeslut att till stor del tas över av flygvapnet”. [Ref 13 - Svensk säkerhetspolitik 1945-1975]

Militärhistorikern Jan Linder skriver - ”Om dåvarande och pragmatiske utrikesministern Christian Günther (1939-1945) hade kunnat fortsätta som utrikesminister i stället för den dogmatiske Östen Undén, är det tänkbart att Sverige 1949 hade övergivet alliansfriheten till förmån för medlemskap i NATO. Att vårt land skulle avstängas från amerikansk högteknologi var ett starkt argument för anslutning till NATO. De flesta svenskar insåg att ett från västmakterna isolerat Sverige, utan tillgång till västteknologi, skulle inte kunna upprätthålla vare sig en konkurrenskraftig civil industri eller en trovärdig väpnad neutralitet. Sovjetunionens nya dominerande och hotfulla ställning vid Östersjön var något som skrämde de flesta svenskar och talade för att vi måste få garantier för militärt bistånd från väst. Som vi vet blev det inte så. Sverige förklarade sig alliansfritt mellan stormaktsblocken”. [Ref -9]

Dåvarande utrikesminister Christian Günther - gjorde allt för att förklara innebörden av svensk neutralitetspolitik under krigsåren 1939-1945. Tvärt emot har socialdemokratiska regimer efter krigsåren oupphörligen förmedlat vilseledande budskap till svenska befolkningen som undandrog dem alliansfrihetens ihålighet.

Allt sedan Skandinaviska Försvarsförbundet havererade 1948-1949 har socialdemokratin marknadsfört "Alliansfrihet och neutralitet" samt allmänna värnplikten, senare i samma förpackning som flaggskeppet ATP. Försäljningsbudskapet ligger fast hos miljoner svenskar. Men det 50-åriga budskapet blev en belastning. Socialdemokratin, kopplad till vänstern, hade aldrig kunnat göra en helomvändning och säga; "NATO är inte så usla som vi sagt i decennier". Då skulle socialdemokraternas trovärdighet och siffror ha ramlat i botten. "Vi är ju neutrala" det är ju i allmänhet vad folk tror år 2007, trots att svenska officerare leder (har lett) NATO-styrkor på Balkan och att alla svenska officerare numera har som plikt att tjänstgöra utomlands. (Den allmänna värnplikten upphörde som bekant genom riksdagsbeslut år 2009).

= = =Slut del 12 av 13= = =