2010-07-01, 17:18
#1
Kön: Tjej
Vikt: ca 53 kg.
Jag och min bästa killpolare, vi kan kalla honom Anton hade varit och träffat hans kran för att köpa röka. När vi träffade honom sa han att han hade köpt in E från Ryssland som varit väldigt omtyckt. Jag och Anton snackade lite om vi skulle köpa några också, han var väldigt sugen på det eftersom det är så svårt att fixa e nu för tiden. Han hörde runt lite och en av hans kompisar, vi kan kalla honom Simon ville köpa två st. Så tillslut åkte vi hem med 5 st knappar och lite brunt.
Klockan hann bli ca 22.00 innan vi tillslut kom ut och beslutade oss efter lite om och men för att ta knapparna. Då var vi Jag, Anton, Simon, Antons brud (vi kan kalla henne Sandra) och Simons polare som vi kan kalla Micke. Vi stod på en gammal skola i närheten av var jag och Anton bor och beslutade oss för att ta knapparna. Simon erbjöd Micke att köpa en av hans eftersom han hade två men han bangade. Så jag, Anton, Sandra och Simon svalde de små gröna knapparna. Eller ja, svalde och svalde. Vi hade inget vatten men vi trodde inte det skulle vara något problem att svälja dem eftersom de va så små. Det visade sig att de löstes upp nästan direkt när de hamnade på tungan och det smakade verkligen skit, ren smak av kemikalier. Tillslut fick vi ner kletet som uppstått i munnen och bestämde oss för att ta mopparna som vi då hade till ett berg där massa var. Vi satt två bakom Anton och Sandra skjutsade också en dit.
När vi kom fram till berget satt ett gäng bestående av massa killar och en tjej och rökte lite gås. Tjejen var helt likblek och nerrökt och alla killar var helt stenade också. Vi stod där och kallsnackade och kände ännu inte av något. Stämningen var lite konstig och alla beslutade sig att dra till Statoil av någon anledning. När vi gick till där vi ställt mopparna från klippan började jag lite smått känna av ett pirr i benen. Vi åkte på samma sätt med mopparna till Statoil och även det andra gänget från bergen hade moppar och körde dit.
Resan till Statoil tog inte lång tid och när vi kommit till Statoil hade det gått en dryg timme sedan vi svalde knapparna. Vi fyra som tagit dem fråga lite lågmält om någon kände något och kollade varandras pupiller. Simon utbrast ”JÄVLAR, dina är ju skitstora!” till mig och precis när vi stod där slog det till för alla. Värst var det för mig som helt plötsligt fick väldigt svårt att stå still. Vi frågade han som jobbade på Statoil om vatten och sedan gick jag och Sandra till toan som fanns utanför Statoil. När jag satte mig på toaletten hade det slagit till ordentligt. Jag satt på toan och sa ”asså hur faan gör man?”, det var sjukt svårt att kissa. Det tyckte Sandra var väldigt roligt och började skratta. Efter svårigheterna med att kissa gick vi ut och mötte de tre andra vi varit med från början. Anton sa ”vi drar hem till mig och lämnar mopparna, kommer inte att kunna köra snart”. Så det gjorde vi, jag satt bakom Anton och nu hade det slagit till mer och mer på mig. Tydligen nöp och rev jag han skithårt när vi åkte.
Efter vi lämnat mopparna hos Anton gick vi fem till busshållsplatsen. Jag var så sjukt speedad att jag inte visste vad jag skulle göra av all min energi. De fyra andra kunde sitta relativt still på busshållsplatsen och pratade normalt medan jag skakade som en galning och gick/sprang/hoppade runt. Jag kände även en förvirring, yrsel och illamående, men av vad jag kan minnas var det inte obehagligt att jag mådde så illa. De försökte hela tiden få mig att sätta mig eftersom det är väldigt mycket hus runt busshållsplatsen. Men ju mer jag ansträngde mig för att vara normal och inte skaka, desto mer skakade jag.
Min mobil ringde och jag såg att det var min mamma. Såg att jag hade fyra missade samtal från henne sen innan eftersom jag inte sagt vart jag skulle. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen. Men jag svarade trots att jag hade svårigheter med att prata normalt. Hon lät lite misstänksam men jag hittade på några bra bortförklaringar och la på. Jag frågade Anton om jag pratade normalt sa han att jag pratade sjukt snabbt. Av någon anledning kände inte någon av de andra av det lika mycket som jag, eller så kunde de bara kontrollera det bättre. Mina armar och ben skakade okontrollerat och jag kunde inte vara stilla i en sekund.
Jag har ingen aning om hur lång tid det gick men tillslut kom bussen och vi gick på och åkte mot ett centrum i närheten.
Här har jag lite minnesluckor men jag har fått det förklarat för mig att vi bytte till en annan buss i centrumet för att det tydligen var en utefest på ett ställe. Jag minns klart i alla fall att Anton ringde runt till folk eftersom alla var väldigt sugna på att komma in på någon fest. Det lät ungefär såhär av alla hans samtal: ”ÄR DU PÅ FEST? HEJDÅ!” Tydligen ångrade vi oss eftersom någon sa att det var lame och tog samma buss tillbaka eftersom det var slutstationen. På bussen tillbaka minns jag att vi satt ensamma längst bak i bussen. De fyra andra satt på raden längst bak och jag på raden framför det. Flera gånger ställde jag mig upp eftersom jag inte klarade av att sitta stilla. När busschauffören en gång t.o.m. stannade bussen och vi tycktes se att han tog upp en mobil och sneglade bak på oss tvingade de mig att sätta mig längst in på raden längst bak och vara tyst. Efter en stund var vi tillbaks i centrumet och vi hade lyckats tajma nattbussen hem igen. När vi skulle gå på och visa våra busskort började självklart busschauffören krångla eftersom klockan passerat långt över midnatt och våra terminsbusskort hade gått ut denna dag. I vårt tillstånd ståendes och diskutera med en busschaufför kan ni ju tänka er hur det gick. Vi lyckades dra till oss mycket misstänksamma blickar och en konstig diskussion med chauffören innan vi tillsist kom på bussen som var ganska fullsatt, alla stirrandes på oss. Vi fyra satte oss i ”fyragruppen” på bussen där framme. (På någon sätt hade Micke, han som inte tog nåt piller försvunnit från oss av vad jag kan minnas).
När vi gick av bussen satte vi oss på busshållsplatsen och snackade ett tag. Det var fortfarande mest jag som var speedad och gick runt medan de tre andra satt ner och diskuterade något jag inte kan minnas. Eftersom jag räknat med att vi skulle vara ute och vädret inte var det bästa hade jag på mig två ganska tjocka koftor och en jacka men jag hade redan tagit av mig dem eftersom jag blev så sjukt varm. Så där gick jag runt i bara tröja mitt i den kalla natten och diskuterade om en kille vi tydligen inte tyckte om. Jag vet inte hur länge vi var där men helt plötsligt kom en del av gänget från klippan och Anton sa till mig att sätta mig ner och knyta händerna mellan mina ben så att de inte skulle se mina okontrollerade skakningar. Vi ville inte att de skulle få veta att vi tagit något eftersom vi tidigare ljugit om att vi inte hade tagit något. De stannade såklart och började snacka. Jag försökte verkligen sitta stilla och titta ner i marken medan Sandra höll om mig men ju mer jag ansträngde mig för att slappna av och inte skaka, ju mer skakade jag. Självklart märkte de att vi var påverkade och killen vi tidigare pratat om började driva om hur mycket jag skakade. Eftersom stämningen var väldigt konstig spelade Anton och sa ”Nej, ni får ha det så bra, tror det är bäst att vi börjar rulla hemåt”. Vi sa hejdå och skyndade oss iväg till Anton.
Vikt: ca 53 kg.
Jag och min bästa killpolare, vi kan kalla honom Anton hade varit och träffat hans kran för att köpa röka. När vi träffade honom sa han att han hade köpt in E från Ryssland som varit väldigt omtyckt. Jag och Anton snackade lite om vi skulle köpa några också, han var väldigt sugen på det eftersom det är så svårt att fixa e nu för tiden. Han hörde runt lite och en av hans kompisar, vi kan kalla honom Simon ville köpa två st. Så tillslut åkte vi hem med 5 st knappar och lite brunt.
Klockan hann bli ca 22.00 innan vi tillslut kom ut och beslutade oss efter lite om och men för att ta knapparna. Då var vi Jag, Anton, Simon, Antons brud (vi kan kalla henne Sandra) och Simons polare som vi kan kalla Micke. Vi stod på en gammal skola i närheten av var jag och Anton bor och beslutade oss för att ta knapparna. Simon erbjöd Micke att köpa en av hans eftersom han hade två men han bangade. Så jag, Anton, Sandra och Simon svalde de små gröna knapparna. Eller ja, svalde och svalde. Vi hade inget vatten men vi trodde inte det skulle vara något problem att svälja dem eftersom de va så små. Det visade sig att de löstes upp nästan direkt när de hamnade på tungan och det smakade verkligen skit, ren smak av kemikalier. Tillslut fick vi ner kletet som uppstått i munnen och bestämde oss för att ta mopparna som vi då hade till ett berg där massa var. Vi satt två bakom Anton och Sandra skjutsade också en dit.
När vi kom fram till berget satt ett gäng bestående av massa killar och en tjej och rökte lite gås. Tjejen var helt likblek och nerrökt och alla killar var helt stenade också. Vi stod där och kallsnackade och kände ännu inte av något. Stämningen var lite konstig och alla beslutade sig att dra till Statoil av någon anledning. När vi gick till där vi ställt mopparna från klippan började jag lite smått känna av ett pirr i benen. Vi åkte på samma sätt med mopparna till Statoil och även det andra gänget från bergen hade moppar och körde dit.
Resan till Statoil tog inte lång tid och när vi kommit till Statoil hade det gått en dryg timme sedan vi svalde knapparna. Vi fyra som tagit dem fråga lite lågmält om någon kände något och kollade varandras pupiller. Simon utbrast ”JÄVLAR, dina är ju skitstora!” till mig och precis när vi stod där slog det till för alla. Värst var det för mig som helt plötsligt fick väldigt svårt att stå still. Vi frågade han som jobbade på Statoil om vatten och sedan gick jag och Sandra till toan som fanns utanför Statoil. När jag satte mig på toaletten hade det slagit till ordentligt. Jag satt på toan och sa ”asså hur faan gör man?”, det var sjukt svårt att kissa. Det tyckte Sandra var väldigt roligt och började skratta. Efter svårigheterna med att kissa gick vi ut och mötte de tre andra vi varit med från början. Anton sa ”vi drar hem till mig och lämnar mopparna, kommer inte att kunna köra snart”. Så det gjorde vi, jag satt bakom Anton och nu hade det slagit till mer och mer på mig. Tydligen nöp och rev jag han skithårt när vi åkte.
Efter vi lämnat mopparna hos Anton gick vi fem till busshållsplatsen. Jag var så sjukt speedad att jag inte visste vad jag skulle göra av all min energi. De fyra andra kunde sitta relativt still på busshållsplatsen och pratade normalt medan jag skakade som en galning och gick/sprang/hoppade runt. Jag kände även en förvirring, yrsel och illamående, men av vad jag kan minnas var det inte obehagligt att jag mådde så illa. De försökte hela tiden få mig att sätta mig eftersom det är väldigt mycket hus runt busshållsplatsen. Men ju mer jag ansträngde mig för att vara normal och inte skaka, desto mer skakade jag.
Min mobil ringde och jag såg att det var min mamma. Såg att jag hade fyra missade samtal från henne sen innan eftersom jag inte sagt vart jag skulle. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen. Men jag svarade trots att jag hade svårigheter med att prata normalt. Hon lät lite misstänksam men jag hittade på några bra bortförklaringar och la på. Jag frågade Anton om jag pratade normalt sa han att jag pratade sjukt snabbt. Av någon anledning kände inte någon av de andra av det lika mycket som jag, eller så kunde de bara kontrollera det bättre. Mina armar och ben skakade okontrollerat och jag kunde inte vara stilla i en sekund.
Jag har ingen aning om hur lång tid det gick men tillslut kom bussen och vi gick på och åkte mot ett centrum i närheten.
Här har jag lite minnesluckor men jag har fått det förklarat för mig att vi bytte till en annan buss i centrumet för att det tydligen var en utefest på ett ställe. Jag minns klart i alla fall att Anton ringde runt till folk eftersom alla var väldigt sugna på att komma in på någon fest. Det lät ungefär såhär av alla hans samtal: ”ÄR DU PÅ FEST? HEJDÅ!” Tydligen ångrade vi oss eftersom någon sa att det var lame och tog samma buss tillbaka eftersom det var slutstationen. På bussen tillbaka minns jag att vi satt ensamma längst bak i bussen. De fyra andra satt på raden längst bak och jag på raden framför det. Flera gånger ställde jag mig upp eftersom jag inte klarade av att sitta stilla. När busschauffören en gång t.o.m. stannade bussen och vi tycktes se att han tog upp en mobil och sneglade bak på oss tvingade de mig att sätta mig längst in på raden längst bak och vara tyst. Efter en stund var vi tillbaks i centrumet och vi hade lyckats tajma nattbussen hem igen. När vi skulle gå på och visa våra busskort började självklart busschauffören krångla eftersom klockan passerat långt över midnatt och våra terminsbusskort hade gått ut denna dag. I vårt tillstånd ståendes och diskutera med en busschaufför kan ni ju tänka er hur det gick. Vi lyckades dra till oss mycket misstänksamma blickar och en konstig diskussion med chauffören innan vi tillsist kom på bussen som var ganska fullsatt, alla stirrandes på oss. Vi fyra satte oss i ”fyragruppen” på bussen där framme. (På någon sätt hade Micke, han som inte tog nåt piller försvunnit från oss av vad jag kan minnas).
När vi gick av bussen satte vi oss på busshållsplatsen och snackade ett tag. Det var fortfarande mest jag som var speedad och gick runt medan de tre andra satt ner och diskuterade något jag inte kan minnas. Eftersom jag räknat med att vi skulle vara ute och vädret inte var det bästa hade jag på mig två ganska tjocka koftor och en jacka men jag hade redan tagit av mig dem eftersom jag blev så sjukt varm. Så där gick jag runt i bara tröja mitt i den kalla natten och diskuterade om en kille vi tydligen inte tyckte om. Jag vet inte hur länge vi var där men helt plötsligt kom en del av gänget från klippan och Anton sa till mig att sätta mig ner och knyta händerna mellan mina ben så att de inte skulle se mina okontrollerade skakningar. Vi ville inte att de skulle få veta att vi tagit något eftersom vi tidigare ljugit om att vi inte hade tagit något. De stannade såklart och började snacka. Jag försökte verkligen sitta stilla och titta ner i marken medan Sandra höll om mig men ju mer jag ansträngde mig för att slappna av och inte skaka, ju mer skakade jag. Självklart märkte de att vi var påverkade och killen vi tidigare pratat om började driva om hur mycket jag skakade. Eftersom stämningen var väldigt konstig spelade Anton och sa ”Nej, ni får ha det så bra, tror det är bäst att vi börjar rulla hemåt”. Vi sa hejdå och skyndade oss iväg till Anton.
__________________
Senast redigerad av vigoroso 2010-07-01 kl. 17:20.
Senast redigerad av vigoroso 2010-07-01 kl. 17:20.