2010-07-01, 14:14
#1
Dagen börjar så som alla dagar borde. Jag vaknar gott utvilad för första gången på evigheter, slänger på Harmoni med Kultiration och börjar rulla några feta som förberedelse för den riktigt mysiga dagen som väntar.
Jag har nyligen flyttat hem till min mor igen efter en längre period av ekonomiska problem, men den här morgonen är mor och styvfar på jobbet så jag passar på att höja volymen lite extra i min lilla gäststuga och går ut på altanen för en liten jävel. Efter bara en minut eller två smyger lugnet sig in och jag känner mig oerhört förväntansfull för det som komma skall.
Efter en längre tids uppehåll från allt vad droger heter har jag blivit inbjuden till en god vän som vi kan kalla Anders för en kväll med lite Morning Glory och rökande. Jag har tidigare enbart testat extraherat LSA, vilket var en sällsynt tråkig tripp men ändå en jävligt rolig drog. Jag hade då lite väl höga förväntningar skulle jag tro, efter en tids trippande på svamp och syra.
Efter att ha rökt klart den fete går jag in och sätter i mig en rejäl frukost medan jag kollar på nyheterna. Krig, död och terror. Som vanligt. Jag stänger av, går ut i gäststugan och sätter på lite Shpongle istället. Upprymdhet, njutning och glädje. Som vanligt.
Efter att ha utfört lite hushållssysslor skickar jag ett sms till Anders och berättar att jag beger mig av snart. Får klartecken, varpå jag påbörjar den drygt fyra kilometer långa promenaden till det närliggande området där Anders bor. Vi bor båda två ute på landet, men i en rätt tätbefolkad del med två stora bebyggda områden och ett mindre.
Det är en vacker dag, jag lyssnar på svensk hiphop av högre kaliber och röker en fet. Det blir inte mycket bättre känner jag. Tar en omväg längs stranden som binder ihop våra områden, och genar genom skogen för att kompensera. Börjar bli riktigt mysigt bäng, och tycker att det var faktiskt jävligt skönt med ett uppehåll. Så här stukad har jag inte varit på månader. Nu börjar jag närma mig, tjugo minuter före utsatt tid. Ställer mig i en busskur, röker en halv spliff till och vibar riktigt rejält till lite LVT, Jedi Mind Tricks och Kultiration.
Fimpar av spliffen, kollar klockan, och är otroligt nöjd med mig själv. Här lyckades jag kombinera den tråkiga sysslan att vänta, med de njutbara upplevelserna brass och musik. Fan vad smart jag är, känner jag. Fan vad hög jag är, känner jag när jag tänker över vad jag just tänkte.
Nåväl, tar de sista femtio meterna till Anders hem och knackar på. Det är första gången vi träffas på nästan ett år, och när han öppnar dörren blir jag oerhört glad över att vi tog upp kontakten igen, och över att även han har tagit steget till att göra något konstruktivt med sitt liv. Knarka alltså.
Vi går ner till en isolerad men naturskön sträcka där skog och strand möts. En vindsurfare åker runt nere på stranden, varför vi ställer oss under ett träd vid nedgången och tänder spliffen jag inte rökte upp innan. Anders är rätt färsk, så han behöver inte mer än några bloss. Jag behöver egentligen inte mer heller, men suger i mig allt jag får lik förbannat. Jag blir ännu en gång så glad över att en så gammal god polare börjat röka och trippa, det är helt perfekt. När jag återvände hem till min moders ömma famn var jag rädd att tappa allt socialt umgänge, men nu har jag alla sorters!
Efter ett tags promenerande och diskussioner om saker som musik, droger och minnen är vi framme vid en liten campingbutik där vi inhandlar filmjölk med jordgubbssmak. Efter den korta vägen hem till Anders beger vi oss omedelbart ut igen, den här gången mot ett skogsparti strax utanför vårat område. Vi klättrar upp på ett litet berg (eller nja, en ovanligt hög och klippig kulle) och bestämmer oss för att nu jävlar skall skiten ner.
Denna gången har jag inga som helst förväntningar om att trippa ordentligt. LSA känns för mig mer som något i stil med röka. Du blir seg i huvudet och pendlar mellan små flashes av insikt om saker, och att skratta som en jävla galning över saker som inte ens är skoj. Det visuella är försumbart, och man kommer aldrig till någon riktig peak är mitt intryck.
Vi slänger fram varsin näve och delar jämnt upp alla de små frön av typen Morning Glory som Anders hade införskaffat. Jag slänger in skiten i munnen, tuggar som en galning och blandar frikostigt med filmjölk. Efter att ha mosat dessa frön till en kletig massa tuggar jag i en eller två minuter till för att sedan svälja skiten och hälla i mig filmjölk som en man i öknen dricker öl.
Nu slår det mig att fråga;
- Hur mycket satte vi i oss? Vad är ens en normaldos på detta?
- En normaldos är runt fyra gram tror jag, vi fick åtta var.
Aja, tänker jag. Då kanske det blir en rätt trevlig kväll i alla fall!
Till sist beger vi oss ner från den väldigt höga och klippiga kullen och börjar gå bortåt. Snart måste här ju finnas en bänk tycker vi. Men icke. Efter ca en kilometers gång och intensivt spanande efter bänkar börjar vi röra oss hemåt Anders. Fan, säger jag, vi får starta en rörelse! Bänkpartiet!
Efter en lång tids diskussion kommer vi fram till att slagordet bör vara Fler Bänkar Åt Skogen, och att en del av våran agenda skall vara att göra varje bänk till en separat, självständig stat. Varje svensk medborgare som befinner sig på en bänk skall lyda under diplomatisk immunitet. Vi hittar till slut en betongkloss av något slag att titta på och tänder sista spliffen.
Efter någon minut börjar skrik höras från en närliggande stuga. Högljudda skrik av både mans- och kvinnotyp. Fan, tänker vi, är det en hustrumisshandlare måhända? Inga hustrumisshandlare på våra bänkar! Vi börjar nu bli duktigt sänkta, och jag märker lite effekter på LSAt. Tittar jag på en punkt länge börjar marken runt slingra sig. Efter några fler skrik bestämmer vi oss dock för att börja röra på oss, det här är faktiskt obehagligt. Kriminella har jag inga som helst problem med, är väl inte direkt den mest laglydige själv, men hustrumisshandlare är as i nivå med pedofiler.
Vi beger oss tillbaka till campingen, där jag köper lite choklad. Vi sätter oss utanför och käkar, det är riktigt skönt ute. Någonstans runt denna tidpunkt kommer vi på att det där med knark är rätt bra ändå. Vi gillar knark.
Trippen smyger sig på allt mer medan vi närmar oss Anders. Nu slingrar sig marken under mig. Min mönstrade tröja som jag ofta har på mig när jag trippar blir som vanligt väldigt intressant nu när det visuella kommer fram. Det är naturligtvis inga riktigt starka förvrängningar, men de gröna molekylerna på den börjar flyta fram och tillbaka, ibland ihop med varandra och ibland splittrandes. Aha, tänker jag, kemi!
När vi kommer in sitter delar av Anders familj och tittar på den nya Sherlock Holmes. Kanske inte en höjdarfilm tänker jag, men jag är ju tvärväck, så det borde kompensera. Till slut sitter jag helt fängslad, och det är nu jag känner att LSA faktiskt har ett trippvärde, om än väldigt litet. Hela filmen känns galet uppspeedad, och ansikten morphas lite. Jag börjar även överanalysera saker på klassiskt Alla-på-TV-knarkar-manér. Till sist slår det på ännu lite till, alla ansikten får en hinna över sig, och det känns som att jag ser filmen i tre dimensioner. Det är tydliga tracers efter varje rörelse. Fan vad gott, känner jag. Inte en riktig tripp kanske, men roligt!
Efter filmen går jag och Anders ut på altanen och tar en cigg. Vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Jag inser först nu hur mycket jag egentligen värderar den här snubben. Han är förstående, intelligent och framför allt lugn. Jag är stor i käften för oss båda, känner jag, och det verkar vara så det funkar bäst. Jag får nu fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte hört av mig mer. Mina gamla vänner, Anders inkluderat, har varit oroliga över mig. Det känns fel att det ska vara så, även om de har haft god anledning. Jag har varit mer eller mindre spårlöst försvunnen i något år, och pundat loss något illasinnat. Jag kommer fram till att jag får börja ta bättre hand om mig. Det är inte rätt att folk jag bryr mig om och älskar ska gå och oroa sig, och kanske inte ens veta om jag lever vissa perioder.
Trots detta känns trippen fortfarande väldigt bra. Jag tar helt enkelt på mig skulden för det som hänt, som jag borde gjort för längesedan, och bestämmer mig för lite förändringar. Mindre alkohol, och annars bara röka och trippar. Efter det känns det avgjort bättre, och jag är väldigt lättad.
Kort efter detta är det dags att bege sig hemåt. Jag tar promenaden hem med bravur trots värkande ben och smärtande fötter. Mycket bra musik och många ofiltrerade Camel konsumeras på hemvägen. När jag kommer hem glider jag in till min dator, drar på Juice med GMS (i live-version) och driver runt med mina tankar och försumbara CEVs en stund. Sedan stänger jag av allt, går och lägger mig och njuter en sista timme innan jag somnar.
En jävligt väl spenderad dag. Jag gillar knark. Dock är jag inget stort fan av LSA. Det hade nog vart bra för folk som inte trippat på annat, då de kanske inte har lika höga förväntningar. Det är ju inte i närheten av syra eller svamp, men det kan vara en jävligt rolig kväll, det kan det.
Jag har nyligen flyttat hem till min mor igen efter en längre period av ekonomiska problem, men den här morgonen är mor och styvfar på jobbet så jag passar på att höja volymen lite extra i min lilla gäststuga och går ut på altanen för en liten jävel. Efter bara en minut eller två smyger lugnet sig in och jag känner mig oerhört förväntansfull för det som komma skall.
Efter en längre tids uppehåll från allt vad droger heter har jag blivit inbjuden till en god vän som vi kan kalla Anders för en kväll med lite Morning Glory och rökande. Jag har tidigare enbart testat extraherat LSA, vilket var en sällsynt tråkig tripp men ändå en jävligt rolig drog. Jag hade då lite väl höga förväntningar skulle jag tro, efter en tids trippande på svamp och syra.
Efter att ha rökt klart den fete går jag in och sätter i mig en rejäl frukost medan jag kollar på nyheterna. Krig, död och terror. Som vanligt. Jag stänger av, går ut i gäststugan och sätter på lite Shpongle istället. Upprymdhet, njutning och glädje. Som vanligt.
Efter att ha utfört lite hushållssysslor skickar jag ett sms till Anders och berättar att jag beger mig av snart. Får klartecken, varpå jag påbörjar den drygt fyra kilometer långa promenaden till det närliggande området där Anders bor. Vi bor båda två ute på landet, men i en rätt tätbefolkad del med två stora bebyggda områden och ett mindre.
Det är en vacker dag, jag lyssnar på svensk hiphop av högre kaliber och röker en fet. Det blir inte mycket bättre känner jag. Tar en omväg längs stranden som binder ihop våra områden, och genar genom skogen för att kompensera. Börjar bli riktigt mysigt bäng, och tycker att det var faktiskt jävligt skönt med ett uppehåll. Så här stukad har jag inte varit på månader. Nu börjar jag närma mig, tjugo minuter före utsatt tid. Ställer mig i en busskur, röker en halv spliff till och vibar riktigt rejält till lite LVT, Jedi Mind Tricks och Kultiration.
Fimpar av spliffen, kollar klockan, och är otroligt nöjd med mig själv. Här lyckades jag kombinera den tråkiga sysslan att vänta, med de njutbara upplevelserna brass och musik. Fan vad smart jag är, känner jag. Fan vad hög jag är, känner jag när jag tänker över vad jag just tänkte.
Nåväl, tar de sista femtio meterna till Anders hem och knackar på. Det är första gången vi träffas på nästan ett år, och när han öppnar dörren blir jag oerhört glad över att vi tog upp kontakten igen, och över att även han har tagit steget till att göra något konstruktivt med sitt liv. Knarka alltså.
Vi går ner till en isolerad men naturskön sträcka där skog och strand möts. En vindsurfare åker runt nere på stranden, varför vi ställer oss under ett träd vid nedgången och tänder spliffen jag inte rökte upp innan. Anders är rätt färsk, så han behöver inte mer än några bloss. Jag behöver egentligen inte mer heller, men suger i mig allt jag får lik förbannat. Jag blir ännu en gång så glad över att en så gammal god polare börjat röka och trippa, det är helt perfekt. När jag återvände hem till min moders ömma famn var jag rädd att tappa allt socialt umgänge, men nu har jag alla sorters!
Efter ett tags promenerande och diskussioner om saker som musik, droger och minnen är vi framme vid en liten campingbutik där vi inhandlar filmjölk med jordgubbssmak. Efter den korta vägen hem till Anders beger vi oss omedelbart ut igen, den här gången mot ett skogsparti strax utanför vårat område. Vi klättrar upp på ett litet berg (eller nja, en ovanligt hög och klippig kulle) och bestämmer oss för att nu jävlar skall skiten ner.
Denna gången har jag inga som helst förväntningar om att trippa ordentligt. LSA känns för mig mer som något i stil med röka. Du blir seg i huvudet och pendlar mellan små flashes av insikt om saker, och att skratta som en jävla galning över saker som inte ens är skoj. Det visuella är försumbart, och man kommer aldrig till någon riktig peak är mitt intryck.
Vi slänger fram varsin näve och delar jämnt upp alla de små frön av typen Morning Glory som Anders hade införskaffat. Jag slänger in skiten i munnen, tuggar som en galning och blandar frikostigt med filmjölk. Efter att ha mosat dessa frön till en kletig massa tuggar jag i en eller två minuter till för att sedan svälja skiten och hälla i mig filmjölk som en man i öknen dricker öl.
Nu slår det mig att fråga;
- Hur mycket satte vi i oss? Vad är ens en normaldos på detta?
- En normaldos är runt fyra gram tror jag, vi fick åtta var.
Aja, tänker jag. Då kanske det blir en rätt trevlig kväll i alla fall!
Till sist beger vi oss ner från den väldigt höga och klippiga kullen och börjar gå bortåt. Snart måste här ju finnas en bänk tycker vi. Men icke. Efter ca en kilometers gång och intensivt spanande efter bänkar börjar vi röra oss hemåt Anders. Fan, säger jag, vi får starta en rörelse! Bänkpartiet!
Efter en lång tids diskussion kommer vi fram till att slagordet bör vara Fler Bänkar Åt Skogen, och att en del av våran agenda skall vara att göra varje bänk till en separat, självständig stat. Varje svensk medborgare som befinner sig på en bänk skall lyda under diplomatisk immunitet. Vi hittar till slut en betongkloss av något slag att titta på och tänder sista spliffen.
Efter någon minut börjar skrik höras från en närliggande stuga. Högljudda skrik av både mans- och kvinnotyp. Fan, tänker vi, är det en hustrumisshandlare måhända? Inga hustrumisshandlare på våra bänkar! Vi börjar nu bli duktigt sänkta, och jag märker lite effekter på LSAt. Tittar jag på en punkt länge börjar marken runt slingra sig. Efter några fler skrik bestämmer vi oss dock för att börja röra på oss, det här är faktiskt obehagligt. Kriminella har jag inga som helst problem med, är väl inte direkt den mest laglydige själv, men hustrumisshandlare är as i nivå med pedofiler.
Vi beger oss tillbaka till campingen, där jag köper lite choklad. Vi sätter oss utanför och käkar, det är riktigt skönt ute. Någonstans runt denna tidpunkt kommer vi på att det där med knark är rätt bra ändå. Vi gillar knark.
Trippen smyger sig på allt mer medan vi närmar oss Anders. Nu slingrar sig marken under mig. Min mönstrade tröja som jag ofta har på mig när jag trippar blir som vanligt väldigt intressant nu när det visuella kommer fram. Det är naturligtvis inga riktigt starka förvrängningar, men de gröna molekylerna på den börjar flyta fram och tillbaka, ibland ihop med varandra och ibland splittrandes. Aha, tänker jag, kemi!
När vi kommer in sitter delar av Anders familj och tittar på den nya Sherlock Holmes. Kanske inte en höjdarfilm tänker jag, men jag är ju tvärväck, så det borde kompensera. Till slut sitter jag helt fängslad, och det är nu jag känner att LSA faktiskt har ett trippvärde, om än väldigt litet. Hela filmen känns galet uppspeedad, och ansikten morphas lite. Jag börjar även överanalysera saker på klassiskt Alla-på-TV-knarkar-manér. Till sist slår det på ännu lite till, alla ansikten får en hinna över sig, och det känns som att jag ser filmen i tre dimensioner. Det är tydliga tracers efter varje rörelse. Fan vad gott, känner jag. Inte en riktig tripp kanske, men roligt!
Efter filmen går jag och Anders ut på altanen och tar en cigg. Vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Jag inser först nu hur mycket jag egentligen värderar den här snubben. Han är förstående, intelligent och framför allt lugn. Jag är stor i käften för oss båda, känner jag, och det verkar vara så det funkar bäst. Jag får nu fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte hört av mig mer. Mina gamla vänner, Anders inkluderat, har varit oroliga över mig. Det känns fel att det ska vara så, även om de har haft god anledning. Jag har varit mer eller mindre spårlöst försvunnen i något år, och pundat loss något illasinnat. Jag kommer fram till att jag får börja ta bättre hand om mig. Det är inte rätt att folk jag bryr mig om och älskar ska gå och oroa sig, och kanske inte ens veta om jag lever vissa perioder.
Trots detta känns trippen fortfarande väldigt bra. Jag tar helt enkelt på mig skulden för det som hänt, som jag borde gjort för längesedan, och bestämmer mig för lite förändringar. Mindre alkohol, och annars bara röka och trippar. Efter det känns det avgjort bättre, och jag är väldigt lättad.
Kort efter detta är det dags att bege sig hemåt. Jag tar promenaden hem med bravur trots värkande ben och smärtande fötter. Mycket bra musik och många ofiltrerade Camel konsumeras på hemvägen. När jag kommer hem glider jag in till min dator, drar på Juice med GMS (i live-version) och driver runt med mina tankar och försumbara CEVs en stund. Sedan stänger jag av allt, går och lägger mig och njuter en sista timme innan jag somnar.
En jävligt väl spenderad dag. Jag gillar knark. Dock är jag inget stort fan av LSA. Det hade nog vart bra för folk som inte trippat på annat, då de kanske inte har lika höga förväntningar. Det är ju inte i närheten av syra eller svamp, men det kan vara en jävligt rolig kväll, det kan det.
