Nationalsyndikalism

Nationalsyndikalismen förlorade striden om makten både i Franco's Spanien och i Italien. Svårt att diskutera denna ideologis resultat utifrån nationer där de aldrig fick någon egentlig makt.




Sen tycker jag personligen att nationalsyndikalism rankar högre än både fascism och nyliberalism och stalinism för mig i alla fall.

Källa på det?

Om jag inte ser något egenvärde i nationell tillhörighet söker jag istället andra värden som jag baserar mina samarbeten på. T.ex. ekonomiska faktorer. Då jag inte ser något egenvärde i nationalitet innebär det således att jag är öppen för samarbeten på speciella ekonomiska grunder tillsammans med människor av vilken nationalitet som helst. Dvs jag är internationalist. Ungefär som kommunister samarbetar efter klass, "proletärer i alla länder, förena er!" du vet.


Invandring existerar för att individ X från land A av någon anledning föredrar land B framför land A, och därför flyttar till land B. Att land B tillåter det, dvs "beslutat om det", är naturligtvis också en förutsättning om vi har ett statligt våldsmonopol (dvs staten avgör vem som får vistas innanför gränserna). I frånvaron av ett våldsmonopol skulle jag tro att invandring blev vanligare. Hört talas om folkvandringstiden? Människor rör på sig av olika anledningar; av allt att döma skulle ekonomisk homogenitet i större grad ersätta etnisk eller nationell homogenitet i ett fritt samhälle. För varför skulle du som vit, svensk kommunist vilja leva i en vit, svensk kapitalism hellre än att leva i en mångkulturell kommunism?


För att du inte ser något värde i nationalitet. Om du inte ser något värde i nationalitet, varför skulle du uteslutande samarbeta med människor av din egen nationalitet?


Jag vet. Därför skrev jag:
"Samarbete mellan olika samhällsklasser. Ett viktigt karaktärsdrag hos de flesta korporativa ekonomiska modeller (inkl. fascism, nazism, "den svenska modellen", et.c.)".


Fortfarande upprepar du dig bara. Inga argument, inga källor. Jag har redovisat såväl argument som källor - både i fascistisk teori och praktik, och allmänt korporativistisk sådan, förespråkas klassamarbete.


Att fascisten hatar behag och välstånd kan jag knappast hålla med dig om; det var ju snarare en av grundpelarna i fascismen, att skapa nationellt välstånd och ett behagligt land för italienarna att leva i. Fascismen har även en svaghet för krig, våld, (andras) lidande, styrka, et.c. - och där kan jag inte säga att de skiljer sig speciellt mycket från borgerliga partier överlag, så som de såg ut vid den tid fascismen var på gång. Centerpartiet hade ju rasrenhet inskrivet i partiprogrammet, moderaternas ungdomsförbund bröt sig, tillsammans med ett par riksdagsmän, loss från moderpartiet och blev öppet nazistiska och militaristiska, osv. Läser du klassisk reaktionär litteratur, typ tysk kollektivistisk konservatism i allmänhet och Hegel i synnerhet, hittar du även där en såväl social som ekonomisk modell som är snarlik - i princip identisk - med fascismen. Storborgerskapet skulle förmodligen få en framstående roll i fascismen, såväl som i närliggande ideologier som nazismen och kollektivistisk ultrakonservatism; och det var ju också precis vad vi såg i Tyskland och Italien när det begav sig.

Nej, dina argument känns väldigt svaga, tyvärr.

Jag menar lite det att nationalsyndikalismen borde ju inte vara en fiende för vänstern, men jag anar att vänsterns kompromisslöshet/envishet inte skulle få dem till att erkänna detta, AFA och socialism.nu-folket som exempel, hur många anti-kapitalistiska aktioner en nationalistisk grupp utför tror jag inte att dessa skulle kunna ses som "okej" av iallafall den mer radikala vänstern, just p.g.a vänsterns hat mot fosterlandet.

Nationalism är sunt när det handlar om att vilja värna om landets trygghet för folket, jag kan bara inte förstå varför vänstern på ett så trångsynt sätt inte inser detta.

Det finns inget som hindrar ett samarbete mellan socialister och nationalsyndikalister om INTE nationalsyndikalisterna låter klasskampen kuvas till förmån för den nationella då är det klassförräderi och oförenligt med socialism, det var det som hände i Italien.

Problemet är ju att ni/vi drar åt varsitt håll och det är på grund av en tidig propaganda som splittrade hela rörelsen långt bak i tiden.

Av någon anledning fick nationellt sinnade arbetare för sig att socialister de ville förstöra allt som har med tradition och kultur att göra medan vänstern fick för sig att den nationella ledningen egentligen endast var ute efter att splittra enigheten i klassen genom en illusion av union som bygger på fäderland och religion.


Egentligen är en demokratisk (ej liberal demokratisk) nation inget annat än en frisinnad socialistisk kommun. Nationer är eller bör vara kollektiv av människor med beslutanderätt över deras egna framtid. Självklart bör kollektiven vara olika då människor är olika och olika sinnade och demokrati fungerar ju bäst lokalt.

Någon egentlig strid mellan nationella arbetare och socialistiska arbetare borde inte finnas. Men det första steget borde ju tas av de nationella i och med deras förnekande av etablissemangets betydelse för nationen (typ kung, adel, prästskap, kapitalägare). Detta anser jag den nationella syndikalismen gjorde till en mycket stor grad.

Dagens nationalsyndikalist är - till min glädje - väldigt teoretiskt begåvad, och han slukar böcker lika glupskt som han förbrukar cannabisjointar och annan centralstimulantia (vilket är mindre bra).
Detta gör dock syndikalisten synnerligen aktiv och intellektuellt hungrig på såväl historiska aspekter inom korporativismen, som på de moderna nytolkningarna som endast behöver enas i en gemensam ideologisk syntes.
För nog är arvet från Mussolinis syndikalistiska pjonjärarbeten - som senare konkretiserade av intellektuella giganter som G. Gentile och G. D'Annunzio - något som den moderne Nietzscheanen och Hegelianen med lätthet kan omsätta till svenska förhållanden.

Vi behöver endast synkronisera kompassnålarna och i sann futuristisk anda bryta ny mark för den Europeiskt Nationalistiska Neokorporativismen.

Nationalsyndikalism är ju ett ord som i stort bara användes udner francotiden. Precis som nazzarna försökte vinna över arbetarna med sin nationalsocialism försökte Franco få lite mer stöd för sin fascism med det orwellska nationalsyndikalism. Ordet i sig är en självmotsägelse då syndikalism inte är för nationer utan arbeten. Internationalismen har ju hela tiden varit drivande inom syndkalismen. Syndikalister (och andra frihetliga socialister) jobbade hårt för att Esperanto skulle bli det enande språket på jorden. Det ska vara här på flashback man hittar folk som fullt seriöst använder ordet.

Och du önskar också att alla folkgrupper ska blanda ihop sig och bli en enda och all mångfald försvinner?

Precis den italienska facismen baserade sin grund på en form av nationalsyndikalistisk anarksim.