1 - en eller ett.

Då tycker jag gott man kan säga att man inte underförstår någonting i vanligt språkligt hänseende, alltså ingenting som påverkar val av genus. Man räknar för att få tid att gå men har inget begrepp om att man räknar någonting. Och det är alltså under sådana omständigheter som vissa räknar "en, två, tre" istället för "ett, två, tre" (tror jag).

Att sidotecknad haft svårt att sälja idén om akutmarkerade räkneord én/étt beror på ett förbiseende. Det riktigt fiffiga i kråksången avslöjas härmed: Det lilla strecket över én/étt är den etta (talet 1) som räkneordet én/étt symboliserar. Det medger ett förenklar skrivsätt bland annat inom juridiken:

Förr: — Den oaktsamme bilföraren ålägges att ersätta hönseriägaren för en (1) prima tupp.

Strax: — Den oaktsamme bilföraren ålägges att ersätta hönseriägaren för én prima tupp.

Vinsten i antal tangentnedslag överskrider vinsten när skall blev ska. Systemet med én/étt är detsamma som när e i æ flyttas upp över a till svenskt ä. På samma sätt har ao blivit å.

Här följer fler exempel med den lilla rationella diakriten:

— Det är inte illa svuret av en éttåring!

— Hur hinner du sköta tvillingar? Jag har nog med én tvååring.

— Förr hade vi mycket vintergrönt i trädgården, nu har vi bara én ên, men en stor én.

För att förenkla, kan skolans lärare utnyttja elevernas gedigna engelska kunskaper:

a/an => en/ett
one => én /étt
a big one => en stor én

Enklare kan det inte bli förrän svenskan fått singelgenus (nästa mandatperiod?) och engelskan avstår från n i "an" genomgående. Språken skall i alla fall gå mot grammatisk förenkling när ordförrådet ökar. Att toppen på en individ av släktet Juniperus (en ên) markerats med just en topp, det är höggradigt intuitivt och ideogrammatiskt. Visst är ên mera rationellt än "juniper" – tillika mer nationellt?! Det är genom effektivitet i tjänstesektorn och dess ordbehandling som vi skall visa att det svenska stålet ännu biter.

Det är väl dels av denna anledningen som det är bra att skriva ut talen med text så länge det är tal upp till tolv eller tjugo?

Det beror på vad du menar med »denna anledningen«.

1. Ja, talen upp till tolv eller tjugo går helt klart ut som en textramsa när man räknar upp dem.

2. Nej, om du menar att skrivet en/ett inte skulle kunna förväxlas med talet 1. Tvärtom är det så att siffran/talet 1 inte kan förväxlas med obestämd artikel, pronomen en, adverbet en (cirka) eller växten en.

Det jag menar med "denna anledningen" är att TS undrade hur folk läste siffran ett som och gav exempel på fall där det helt enkelt kukade ur oavsett hur man sa siffran ett, eller hur man nu ska förklara det som.

Just därför så tyckte jag att det verkade vettigt att i sådana oklara fall använda sig av att skriva talen med text i stället för siffror, vilket iofs alltid är att föredra upp tjugo tycker jag. Då kan folk helt enkelt inte sitta och tro att "1", i en text, står för "ett" när det är menat att stå för "en".

Det vore väl en ännu större vinst om man bara skrev "Den oaktsamme bilföraren ålägges att ersätta hönseriägaren för 1 prima tupp"?

I exemplet med ettåringen tror jag de flesta spontant skulle läsa en som obestämd artikel. Motsatsen blir smått absurd. Ditt andra exempel medger jag att jag nog skulle läsa fel på utan accenten om jag inte noga tänkte mig för (men egentligen är det ju självklart att tvillingar bör stå mot en, inte tvillingar mot tvååring). Dock förefaller det här vara fråga om två lösryckta meningar ur ett längre sammanhang där det bör ha framgått att tvillingarna också är två år. Hur som helst bestrider jag inte alls att ditt system är bättre rent logiskt sett - mina invändningar är enbart praktiska:

Med tanke på hur många som skriver dem genomgående för de och dem (eller gör andra fel med de två formerna) trots att man i de flesta fall klarar sig med en enkel regel som att jämföra med vi/oss förefaller det för mig osannolikt att inte en stor mängd människor skulle konsekvent sätta ut accent eller röra ihop när det ska vara accent och inte. Man får nog inse att många helt enkelt inte har den analytiska förmåga som krävs för att tillämpa ens de enklaste regler eller saknar tillräckligt intresse för att ta sig den extra tid det skulle ta att fundera ut vad som är rätt i det aktuella fallet. Att de två formerna en och én låter olika i tal (eller orsakar olika betoningar) spelar nog heller ingen större roll; folk särskriver ju trots att man för det mesta klarar sig med att veta att det som uttalas som två ord är två ord och tvärtom. Även för oss som bryr oss om att skriva enligt standarden skulle det nog ta tid att få in något slags automatik och det skulle ske en hel del slarvfel. Vidare skulle det kosta pengar att anpassa en massa offentlig text till den nya standarden. Detta ska då vägas mot de få fall där det uppstår någon allvarlig tvetydighet p.g.a. att vi inte kan skilja på én och en i skriven text. Har du något exempel på detta som du inte konstruerat själv?

De positiva effekterna där reformen genomförts är omvittnat positiva, antyder ett envist rykte. Våra danska grannar är oförskämt nöjda med livet och allmänt easy-going. Det kan delvis bero på att eufemismen "en lille en" inte riskerar att bli sammankopplad med räkneordet én. I samband med konferensfrukost kan man visserligen förtydliga med "én lille én" där det är lämpligt för beslutsmässigheten. Bara en sån sak.

Danska barn slipper fundera på vad "Tusind og én nat" står för – 1001 nätter. Går man ut på ett svenskt torg och presenterar texten »Tusen och en natt« för uppläsning så kommer ett flertal intervjuade att uttala »en« obetonat som om det vore obestämd artikel. Frasen blir därmed obegriplig.

Men nej, jag kommer inte på något exempel där hälsa eller egendom äventyrats av nuvarande svensk praxis. Med friare användning av é, eventuell optionellt, skulle den som skriver *muséum / *muséet eller *cafe slippa traumat att bli stämplad som okunnig.

Frågan kan ändå bordläggas till efter valet.

Har du långt e i räkneordet? Jag har kort både i räkneordet och artikeln och i Tusen och en natt lägger jag nog betoningen på natt, något annat känns pedantiskt, i alla fall just här. Gör man åtskillnaden een - enn (som jag tycker mig minnas från någon annan tråd att du gör) blir det naturligtvis lättare att skilja på de två, men en stor del av Sveriges befolkning gör inte det.

Edit: Men étt/ett krånglar väl till det för oss alla.

Absolut, på det sättet skiljer jag/vi på räkneordet {e:n} och förnamnet Enn. Likaså enrummare (1-rummare) kontra n-rummare. Ensam är stark med samma en som enrummaren. Familjen n-sam går utöver mina ambitioner.

SCB: Det finns 50 män som har förnamnet Enn. Av dessa har 37 namnet Enn som tilltalsnamn.

Annars är betoning den resandes ensak.

Ja, till den ovan erlagda tupp som var én kan vi utom den obestämda en tupp lägga den både arts- och exemplarbestämde Enn Tupp, estländsk försvarsminister 1994-95. http://en.wikipedia.org/wiki/Estonia...ter_of_Defence