Björn Rosengren

Det fina med självbiografin är att den är avväpnande. Här kommer en kille som inte håller uppe fasaden till varje pris. Han har sina sidor, och dem är han medveten om. Boken är också avslöjande. Grabben är inte bara en snidare, vilken som helst, utan en person med ovanligt mycket makt i Sverige under en lång period. Boken öppnar för ett hembesök i huvudet på denne action-politiker, som älskar makten och fåfängt njuter av vad den för med sig. En glad skit som tar sig fram och som fixar det mesta. Intelligent och fingerfärdig ordnar han det som krävs. Om det så är att han i slutet av 90-talet vill bli ordförande i partidistriktet i Norrbotten och måste få ett par andra avhängda eller hans nya VD Cristina Stenbeck vill träffa Putin. Plus hundratals kompromisser och överenskommelser som kräver att det finns en Björn Rosengren i köket, där knivarna behövs, till skillnad från i salongen där det mest gäller att föra sig, för att använda en av bokens bilder.

Det som stannar kvar efter läsningen är tanken på hur politiken har ändrat skepnad. Framträdande politiker har aldrig saknat stålkanter, men visionen ser annorlunda ut. De svenska socialdemokratiska ledarna, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, hade andra ideal.

Det som stannar kvar efter läsningen är tanken på hur politiken har ändrat skepnad. Framträdande politiker har aldrig saknat stålkanter, men visionen ser annorlunda ut. De svenska socialdemokratiska ledarna, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, hade andra ideal.

Deras uppdrag var att förändra samhället och människornas livsbetingelser genom politiken. Björn Rosengren har i stället använt politiken till att förändra sitt eget liv. Och han har varit stilbildande, inte minst för en stor del av den samtida socialdemokratiska eliten.