sin/sitt/sina

Jag antar att det handlar om att sitt hus antyder att det är ett hus som anges och sina hus visar på att det är ett flertal hus som avses. Sin hus skulle nog uppfattas som om det var "nysvenska"...


Angående Kryžininkas "sint".
Fanns det inte risk att folk blandade ihop "sint" i till exempel: Sint hus. När man diskuterade om ägande av hus, med "sint" i till exempel: Han/hon är sint. När det handlade om att beskriva hur någon uppförde sig?

...... Ja, frågan gällde som sagt varför det inte finns två pluralformer, inte skillnaden mellan neutrum och utrum.

Troligen inte större risk än att blanda ihop (i) sitt stilla (sinne) med uppmaningen sitt stilla.

För undvikande av missförstånd rekommenderas långformen av adjektivet »sint« som är »sinter« (arg/arger). Den långa varianten kan ännu höras inom en radie av 88 kilometer från Borås. Med »sinter« uppstår visserligen i skrift ånyo en tvetydighet, eftersom »sinter« är en mellanprodukt i järnframställning. I tal hör man skillnad, för adjektivet »sinter« har dubbel betoning medan substantivet »sinter« har trycket på första stavelsen.

Sammanhang och satsbyggnad brukar dessutom ge tips om vad som är adjektiv och vad som är nomen.

På ämnet: Norskan har kvar en intressant användning av sin, närmast en separat långform av genitiv-s:

hvem sin hatt er det? / det er far sin / jeg kjenner godt Rud sine (familien Rud)

Källa uio.no.

Caesar Johansen och Kryžininkas beklagar men jag snurrade ihop det mesta där ett tag...
Jag förstår vad ni båda menar, men käkar tyvärr någon märklig medicin för andra dagen av tio och hade totalt missat att den skulle ha bieffekten att få mig på en tvättbjörns intellektuella nivå en timme efter intag.
Förstår inte ens själv vad jag yrade om när jag läste det nu igen...

Beklagar åter en gång, men fan vad sjukt det blev...

Tack så mycket.

Jag förstår inte varför detta skulle vara så märkvärdigt. Det är väl inte konstigare än alla possessiva pronomen (min-mitt, mina) eller kongruensen mellan adjektiv och substantiv i allmänhet (stor bil, stort hus, stora bilar, stora hus)? Det är ju för övrigt samma sak på tyska: mein Hund, meine Katze, meine Hunde, meine Katzen...

Inte så konstigt egentligen, var mest en reflektion då det "låter som" att sin och sina hör ihop, men inte sitt och sina.

Denna form är speciellt karakteristisk för västlig norska. Den är mycket flitigt använd i Bergen och Stavanger, både i tal och skrift, och betydligt sparsammare använd i Oslo. En hel del norrmän från väster om fjällen inbillar sig faktiskt på fullt allvar att den böjda genitivformen på -s, som ju är rätt skör i norskan, är en sammandragning av ett efterställt sin.

Åtminstone den första tredjedelen finns ju också i tyska och nederländska (wem sein Hut/wie z’n hoed), men jag har nog aldrig stött på något i stil med svaret Er ist dem Vater sein () vilket skulle ge möjlighet till intressanta tolkningar av sein som infinitiv. Vilka möjligheter finns här förutom gehören med dativ? Ett predikativt des Vaters utan huvudord efter är nog inte heller något jag stött på.

Just den norska konstruktionen leder vidare till en fundering om norskans grannspråk svenska och engelska. Om jag på svenska säger att jag känner Anderssons väl, så är det en solklar genitiv, Anderssons familj. Så har vi den (troligen lågtyska) norska vändningen "jeg kjenner godt Andersen sine" som är en sorts genitiv. På engelska ser "the Browns" ut som plural, men tänk om det inte är det egentligen. Då sitter en miljard människor och missar genitivapostrof i "the Brown’s" och blandar ihop det ena med det andra. Tanken svindlar.

Men zijn gäller ju oavsett om det är het, de eller plural...