"Du" eller "du", och hur är det med "Ni"?

Med anledning av tidigare trådar i andra sammanhang här på Flashback vill jag fråga er hur ni skriver ordet "du" i en mening och om niandet fortfarande förekommer i Sverige.

Jag skriver "du" med liten begynnelsebokstav om ordet förekommer i en mening. Jag anser att detta är riktigt. Jag anser inte att dua skriftligt med stor bokstav skulle vara hövligare på något sätt.

Jag anser även att användet av tilltalet "Ni" inte ska användas i det svenska språket längre.

Jag duar alla när jag är i Sverige och har aldrig upplevt att det skulle betraktats som oförskämt. Jag förväntar mig att bli duad av alla. Att själv bli niad upplever jag som väldigt obehagligt.

Jag är väl medveten om att detta kan vara en generationsfråga. Jag hävdar inte att jag har rätt utan skulle uppskatta om du/Ni ville kommentera saken.

Givetvis skriver man "du".

När man skriver Du så menar man egentligen Ni - men törs inte skriva det.

Ni är en gammal form som försvann på 60-talet.

Tyvärr har jag nått upp i den åldern att en del yngre börjat Ni-a mej, förmodligen i en blandning av misslyckat försök att visa respekt och (lyckat) försök att få en att förstå att man är passé. Jävla ungar!

Om jag skulle få för mig att skriva en nedlåtande anklagelseakt eller något bitande ironiskt riktat mot en specifik person, skulle jag skriva Du eller Ni.
Jag niar pensionärer.

I bl.a. skoluppgifter på högskolan har jag märkt att uppgiftlydelsen brukar innehålla "Ni", fast då är den ofta riktad till grupper om en eller flera personer. Tycker dock ändå att liten bokstav ser bättre ut.

Har väl aldrig varit vanligt med niande i Sverige. Min mors lärobok i svenska från 50-talet tyckte att det vore så mycket lättare om folk började använda ni (eller åtminstonde du) istället för titlar, vilket var det vanliga förr i värden (direktör Larsson, fru Andersson, tant Ulla etc.). Så innan "du"-reformen hade vi faktiskt en "ni"-reform i Sverige.

I den ålderdomliga svenska formen "I", skall det dock vara stor bokstav. För de som inte vet, har den samma betydelse som den moderna pluralformen ni. Exempel; "Viljen I veta". Någon som vet varför "I" (med stor bokstav) på engelska metyder "jag" och på äldre svenska "ni"?

"Ni" kommer helt enkelt av att n:et i slutet på de pluralböjda verben (viljen o dyl) hamnade på "I:et". Ibland är det de enkla förklaringarna som är rätt.

Engelskans "I", och svenskans "jag" har samma ursprung. Om du är riktigt nyfiken kan jag kolla upp lite olika former av de båda orden, men i alla enkelhet är det såhär: "I" uttalades i gammal tid (förvanskades/utvecklades efter ca 1500AD) bara "iii", så att säga (inte "aj" alltså). Det ordet har ännu tidigare ett "k"-ljud på slutet, alltså med ett uttal ungefär "iik".
Den samtida svenska/nordiska formen är "ek", uttalas som det låter.

Errata: "I" i modern engelska och "I" i äldre svenska är inte samma ord. De bara ser lika ut.

För övrigt har ett "ni"-tilltal aldrig varit ett tecken på speciell artighet.

Fixat: glömde "aldrig" här ovan, vilket förstörde hela meningen, och fick mig att låta som ett pucko. Jag ber om ursäkt.

Jag använder du. Det blir dock lite konstigt när man kommunicerar med någon som använder Du eller Ni; jag känner mig rysligt oartig. Dock blir det extremt krystat att byta mitt i kommunikationen, eftersom det inte kommer naturligt och jag glömmer det alltsom oftast.




Ahaha! De försöker bara visa Eder tillbörlig respekt, då de känner igen Edert ansikte från de gammla danzbandsaffischerna!

Tack för upplysningen, kom på att jag sett äldre stavningar av "jag" (typ Gustav Wasas tid) där första bokstaven är "i" istället för "j".

"Ni" eller "ni"? Kanske "Du" eller"du"? Jag skriver väldigt många brev och använder uteslutande "du" om det är till en person jag känner eller har träffat tillräckligt många gånger. Annars skriver jag "Ni", för att betona att det är ett flertal personer jag riktar mig till, även om det inte är det. Likaså skriver jag "Er" om jag t ex är intresserad av deras verksamhet.
Jag har förklarat detta förut, men gör det gärna igen; Man niar neråt i den sociala rangskalan. Varför? Jo för på den tiden man "Niade" så hade alla som var något en titel, annars var man "Ni". Därför skall man aldrig "Nia" en äldre person, jag menar då en som var med på den tiden. Säg i så fall "Frun" eller "Herrn". Absolut inte "Tant" eller "Farbror", det är pilsnerfilm. Man "Niar" aldrig någon i ens egen generation.

Varför är inte fler som du, Mysharry?
Det där lät ju överjävligt inställsamt, men är det för mycket att be om att människor ska lära sig hur deras språk fungerar, och sedan använda det på rätt sätt?

Därför att människor, generellt sett, är idioter. Jag skojar inte.

Nej, tyvärr gör du ju inte det. Det är en rätt så skrämmande insikt egentligen.