Skulle vilja ha feedback på en text [lång]

Jag vidhåller att ord är vanmäktiga. Alla de floder som vällt ur mig under de gångna årens lopp har inte mynnat ut i något annat än ren handfallenhet. Jag läser dem inte, och inte någon annan heller, för den delen. Vad tjänar de egentligen för syfte? Utdragna, till synes ändlösa skildringar av tankar och företeelser som varken jag eller någon annan besitter de mentala förutsättningarna för att greppa. Det var, och förblir, den röda tråden. Det evinnerliga cirkulerandet kring frågor rörande människans kosmiska roll, perceptionsgränser och existensvillkor. Jag vet inte varför orden till slut sinade, även om de aldrig gjorde sig bättre på papper än i mitt degenererade medvetande. Det var med största säkerhet det som var orsaken. Uttrycken förlorade helt sin slagkraft. I och med ordens och kreativitetens begränsningar rörande uttryck av hat, existentiell förgängelse och ångest, förbrukar människor slutligen alla de termer och kreativa samt estetiska medel som kan användas för att förmedla dessa känslor och reflektioner. Söker man sig till kommunikationens mest extrema poler finner man slutligen en ofrånkomlig gräns. Det leder till total urholkning och oförmåga att skilja på de människor som faktiskt står bakom det de uttrycker, och de som enbart missbryckar dessa uttrycksmedel av ren fascination och nyfikenhet. Företeelser som dessa är bara en faktor i det outhärdliga hat jag under åren utvecklat gentemot människan och hennes tillkortakommanden. Det håller mig obönhörligen tillbaka och tvingar mig till inre exil, oförmögen att uttrycka mig på ett sätt helt unikt för mig själv, bortom de befästa mallarna för artisteri, för att inte bli en del av de skara som nöter sönder alla de uttrycksmetoder som sedan länge förlorat sin innebörd. Jag skulle aldrig förmå mig att befatta mig med artistiska uttryck rörande vardagliga och mänskliga företeelser på grund av mitt förakt för det biologiska systemet och i högre grad de kollektiva gruppmönster som människan byggt upp, samtidigt som alla uttryck som skildrar det som ligger bortom tiden och rummet oundvikligen blir helt och hållet futila, då våra kosmiska villkor gör all kunskap om förhållandena bortom dem helt omöjlig att uppnå.

Nu, som då, kan allt destilleras ned till mycket banala frågeställningar. Frågeställningar som ter sig enormt lättformulerade, men som ruvar på kärnan, eller avsaknaden av densamma, av hela den kausala existensen. Det köttsliga fängelset, den till synes hopplöst sekulära och biologiskt fokuserade ”sanningen” bakom allt. Livet är signalsubstanser, är det inte så enkelt? Varje känsla, reflektion, rörelse och varenda jävla företeelse sen den tvehövdade ondskan, tiden och rummet, uppstod. Alla biologiska företeelser, allt planetärt och mänskligt, är enbart resultat av mikroskopiska partiklars interaktion med varandra. Även i de stunder då vi upplever den ljuvaste eufori och den djupaste ångesten ligger inget annat till grunden för det än just substansflöden i våra hjärnor. Otaliga är de gånger jag fått höra att denna radikalt sekulära livssyn logiskt sett måste leda till en total ovilja inför livet, men dylika uttalanden indikerar inget annat än renodlad jävla idioti. Vilken människa som helst med grundläggande vett kan dra dessa slutsatser och förlika sig med dem på ett intellektuellt plan. Den känslomässiga aspekten är ett helt annat kapitel. Allt jag nämnt är spiritualitetens totala antites, men trots detta utesluter de inte varandra. Det är den grundläggande paradoxen i en existens helt och hållet uppbyggd av paradoxer. Människor finner sig. De sekulära sanningarna om livet blir fullständigt ovidkommande, och man ger sig i stället ut på en livslång jakt efter neurologiska utsöndringar av belöningssubstanser. Medvetet eller omedvetet pågår det varje vaken och sovande sekund. Det är ett inprogrammerat mönster så fundamentalt att alla funderingar kring dess natur blir meningslösa, då även de härstammar därifrån. Således är vi köttsliga kugghjul vars patetiska försök att ifrågasätta och analysera vår egen existens på förhand är dödsdömda, oavsett av vilken natur de må vara. En solid mental mur, omöjlig att forcera, en manifestation av det simpla faktum att vi lever inom två dimensioner, tid och rum, orsak och verkan, och att varje atom och partikel är skapad för att agera enligt de begränsningar som de tillför. Således är det en fullbordad omöjlighet att tillgodogöra sig minsta lilla uns av kunskap eller insikt i vad som finns, eller inte finns, bortom de individuella enmansceller i vilka vi föds i, lever i, och slutligen befrias ifrån.

Trots att jag aldrig egentligen visste varför jag befattade mig med dessa reflektioner, var det här det tog stopp. Jag tvingades inse att jag gång på gång fann mig själv i en återvändsgränd. Som jag såg det hade jag nått den kausala existensens absoluta slutsats. Tusen och åter tusen gånger omformulerade jag den i mitt sinne, bara för att alltid nå samma destination. Hur komplicerad och invecklad man än kan få den att låta så förblir den i grund och botten den enklaste slutsatsen man kan dra. Så löjeväckande simpel att den överhängande majoriteten av människan inte befattar sig med den under hela sin livstid. Jag klandrar dem inte. Utan att försöka låta som en inbiten LaVeyan hyllar jag de individer som lever enbart för köttslig tillfredsställelse, men föraktar de krälande, insektslika, svagsinta ursäkter till människor som inte förmår hantera detta faktum utan i stället söker sig till religion. Jag föraktar högmod mer än något annat på denna jord, och att påstå sig ha någon kunskap om vad som döljer sig bortom den spatiala, fysiska existensen är för mig högmod i sin renaste form. Att tro sig vara förmer än andra, och framför allt förmer än själva livet, är för mig det mest förhatliga drag en människa kan ha. Detta våldsamt brinnande förakt för allt vad högmod heter har givit mig mentala skador jag för alltid kommer tvingas leva med. Jag har försjunkit i en djup depression och plågas ständigt av känslor av ensamhet, tomhet och meningslöshet. Jag kan analysera min depression och härleda den till allsköns olika faktorer relaterade till trauman, upplevelser och kemiska obalanser i hjärnan, men så länge jag inte besitter de medel jag behöver för att åtgärda dem kan jag bara vara en åskådare i mig själv, då själva analyserandet och konstaterandet i sig själv aldrig kan ta mig någon vart. Men då har jag åtminstone efterlevt min (anti)filosofiska tro. Jag konsumerar mig själv inifrån, jag motarbetar det mönster som var människa behöver följa för att finna välbefinnande och styrka i sig själv, men jag förnekar aldrig min position som en människa bland alla andra och hänger mig därför åt alla de tillfredsställande företeelser som står mig till hands. Kärlek, lycka, emotionell och kemisk berusning, allt. Det nästintill maniska fokuset på mina egna begränsningar har förvisso förvrängt mig bortom all räddning, men den syn jag har på mitt liv tillåter mig ändå att utforska fler aspekter av min existens än vad jag föreställer mig att gemene man har förmåga och vilja till.

Detta konstaterande kan låta precis så högmodigt som allt jag så innerligt föraktar. Men även här kan mina brister, som jag så liturgiskt tillämpar på varje aspekt av mina tankar, spela in. Känner jag mig fördärvad och depraverad bortom räddning utesluts fortfarande inte möjligheten att externa faktorer kan få hela mitt väsen att vända på en femöring. Kanske är jag mottaglig för hjälp, kanske är jag det inte. Andra människor besitter förmågan att skaka om min tankevärld i sina grundvalar, precis som jag kan skaka om deras. Vi är lera som kan formas precis hur som helst, både inifrån och utifrån. Allt härstammar från vårt medvetande, i sin tur uppbyggt av substanser, som i sin tur är uppbyggda av atomer, vars existens vi aldrig kan förklara, eller ens formulera frågor om deras varande, eftersom just de ligger bakom frågorna och reflektionerna i sig. Det finns således varken frågor eller svar. Därför förefaller det enda logiska alternativet vara att kasta alla esoteriska och famlande frågor om existensens syfte och i stället hänge oss åt allt det som skänker oss glädje, värme, lycka och närhet. Går man vilse i det ogenomträngliga mörker som evighetens mysterier gestaltar sig som i våra ögon så går man vilse i sig själv, en fälla jag och otaliga andra med mig gått i. Allt man strävar efter är nästa utsöndring av endorfiner, vare sig det är känslor av bekräftelse, uppskattning, närhet, kärlek, kemisk berusning eller framgång. Dessa företeelser får aldrig förkastas, de är den sanna meningen med de korta liv vi spenderar mellan dessa väggar av tid och rum innan vi slutligen slungas ut i den tomhet från vilken vi först uppstod. Det är sekulärt, det är nihilistiskt, och för gemene man som aldrig riktigt greppat sammanhangen förefaller det hopplöst. Men i slutändan är och förblir det den sannaste, renaste och enda formen av spiritualism och livsglädje. Våra kosmiska förutsättningar som människor bjuder varje individ på egna vägar att söka känslor av lycka, sinnesfrid och åstadkommande. I synnerhet de människor som står på botten av behovstrappan lyckas alldeles utmärkt med detta och befrias därmed från den existentiella bördan till förmån för att fokusera på sin egen överlevnad, men för de individer som haft mer paradoxal tur och otur när de sammansattes i atomernas slumpmässiga dans kan detta bli ett allförtärande ok, en väg utan slut, där mer triviala(men ändå i ett avskilt, individuellt avseende betydelsefulla och spirituella) känslor oavbrutet präglas av en brinnande längtan efter den dag då blodpumpen slutar slå, signalsubstanserna slutar flöda och tankeverksamheten slutligen stängs ned för gott.