Cannabiskladdkaka & 4-ho-met

Kön: Man
Ålder: 18
Dos: 25mg 4-ho-met samt 1-2g cannabis
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis

Set & Setting
Dagen börjar runt 16:00 då en polare kommer över, låt oss kalla honom K. Vi har tidigare rökt ett par gånger tillsammans men bestämde oss för att baka med det sista gröna vi hade, cirka 1-2g.
Off we go, kladdkaka fick det bli. Letade upp ett recept på nätet och en halvtimme senare satt vi och smaskade i oss de förvånansvärt goda kladdkakorna.

För att fördriva tiden kom vi fram till att dra igång en film, The Blair Witch Project fick det bli av någon anledning. En skitdålig film senare känner vi inte av någon större effekt.
K är hungrig och kilar iväg för att köpa en kebabrulle. Då det regnar och jag känner mig trött orkar jag inte följa med, utan stannade hemma och drog i mig diverse munchies.

19:00 och fortfarande ingen större effekt. Lika bra att dra i mig lite av mitt nyligen införskaffa 4-ho-met nu, när det ändå är såpass lugnt. Bombar 25mg inlindat i en liten bit toapapper och lägger mig i soffan och väntar. K kommer tillbaka med sin kebabrulle, vilken jag smakar en bit på. Jävligt skumt, smakar svampaktigt. Funderar inte mycket mer på det, utan lägger mig tillrätta i soffan igen.

Nu tar det fart
20:00 börjar dimensioner och gravitation förvrängas smått. Det första som slår mig är att det känns som om världen roterat 90 grader. Väggen är alltså golv, och soffan jag ligger i sitter fast på väggen. Det hela känns jävligt ballt. Jag reser mig upp och tittar runt. Rummet känns både större och mindre på samma gång, äntligen börjar det hända saker! Jag kollar ut genom fönstret och upptäcker hur en rhododendronbuske ser otroligt färgstark ut och att den liksom laggar när jag sveper förbi den med blicken. Går runt lite och letar efter något annat som kan tänkas se häftigt ut, utan någon större succé.

Jag rör mig mot datorn och knådar snabbt ihop en playlist med lite lugnare trippmusik och drar igång visualizern på PS3:an (bland annat denna http://www.youtube.com/watch?v=Aw_JapZhCYs).

Jag tittar upp på K och skrattar för mig själv när jag ser att hans händer är ovanligt stora. Tittar sen tillbaka på earth-visualizern på TV:n. Wow, helt otroliga 3D-mönster uppenbarar sig i den roterande jordgloben. Det är inga konkreta objekt utan bara färggranna mönster som projiceras på skärmen.

Musik som är mer än bara ljud
Högtalarna fylls plötsligt av Deadmau5 - Strobe, och nu börjar det på riktigt. Jag kan verkligen känna låten. Jag får känslan av att jag smälter och sjunker ner i mjukt, ljummet vatten. I takt med musikens gungande skvalpar jag också fram och tillbaka. K påpekar att jag sitter och tuggar på insidan av mina kinder men jag är för fascinerad av sinnestillståndet för att bry mig. I takt med att låten utvecklas börjar ansikten växa fram i visualizern. Det är röda människor på insidan av jordklotet som försöker pressa sig ut. De vrider sig i smärta och trycker sina händer mot utsidan av jordklotet. Oj, utbrister jag. Vad gör de där inne?

Är det en illustration av världen? Av oss människor? Det måste det vara. Vi är fast på jorden, vi är fast i materialismen, modet, idealet. Vi kan inte ta oss ut. Vi trängs med alla andra för att vara överst.

Låten tar slut och Shpongle - Nothing Is Something Worth Doing tar över. Jag blir helt förstummad över hur låten känns. Väldigt mystisk och spännande. Som ett äventyr. Det röda jordklotet byts ut och människorna försvinner. Jorden ser nu ut som en blå, skinande kristall. Jävligt vacker, tänker jag. Att något så vackert ens kan existera. Jorden kanske är en vacker plats ändå. Låten tränger in i kroppen och jag känner mig som en del av musiken. Väldigt svårt att beskriva dessa känslor.

Jag får plötsligt tanken att alla låtar är gjorda för att trippa till. Alla låtar är en resa, en upplevelse. Varje enskild låt berättar en historia. Detta måste vara musik i dess sanna form!
Jag spinner vidare och tänker på att det är en resa jag upplever.
Att livet är en resa. Men mot vad? Vad är destinationen? Då slår det mig:
Det är inte målet som är det viktiga, det är resan i sig själv som spelar roll. Det viktigaste att tänka på är ändå att utan mål blir det ingen resa. Så, vad har folk för mål i livet egentligen? När man är liten har man massor av mål. Man vill växa upp, bli rockstjärna, skådespelare eller astronaut. I vuxen form har man glömt bort det. Man saknar mål i livet. Och därmed blir det heller ingen resa.
Vad är då min destination? Efter ett tag av funderingar och några Shpongle-resor senare kommer jag fram till att jag borde ha mina vägar öppna. Ingen fast målpunkt, utan bara låta mig färdas runt, som blad i vinden.

Orgien av döda barn
Plötsligt inser jag hur varmt det är. Jag reser mig upp och rör mig mot fönstret som verkar vara ett tiotal meter bort, fastän det bara är någon meter ifrån mig. När jag öppnar fönstret möts hoppar jag till. Vad i helvete är det där?! Trädet mittemot mig är inget träd. Det är en orgie av barnkroppar som ligger och slingrar sig runt varandra. Jag kastar mig bakåt och dunsar ner i min säng. Kollar ut genom fönstret från sängen. Japp. Det är kvar. Jag kan se det helt glasklart. Vad fan? Inte nog med att det bryter mot dimensioner, då jag klart och tydligt kan se grannens hus mittemot, utan det ser så extremt verkligt ut.

Tittar tillbaka på TV:n samtidigt som Shpongle tar mig vidare med No Turn Un-Stoned. Byter visualizern och denna gång möts jag av skepnader av nakna kvinnokroppar. Har antagligen mycket med låten att göra. Jag kan inte avgöra om de är vackra eller äckliga, det hela känns väldigt skumt och freaky. Är jag kåt, eller vad är det frågan om? Fuck this shit, jag borde gå och kolla vad K har för sig. Tar en titt ut genom fönstret och japp, barnkropparna är kvar. Vägen till K känns väääldigt lång och färggrann. Annars ser det mesta normalt ut.

K ligger på soffan och sover. Det är väldigt mörkt. Vadfan är klockan? Och varför känns rummet så jävla obehagligt? Tittar ut och möts av ögon och ansikten i alla träd. Tur att de inte är här inne, tänker jag. Jag ropar på K. Ingen respons. Ropar en gång till. Han mumlar något, segt. Jag frågar om han ska stanna här. Jao. Jahaja, tänker jag. K reser sig upp, han ser lite förvrängd ut. Jag studerar honom ett tag och flinar för mig själv. K verkar inte bry sig. Jag följer honom till ytterdörren och låser efter att han gått, så att inte ansiktena i träden kommer in. Helt sjukt vad skumt det kändes att vrida om nyckeln. Liksom segt och mjukt. Wow. Jag sitter och pillar på nyckeln ett tag. Fan vad skön den känns.

I ensamheten
Efter ett tag befinner jag mig på mitt rum igen. Tar en titt ut genom fönstret. Såklart barnen fortfarande är där. Vad gör de där egentligen? Borde jag gå ut och plocka ner dem? Näe. Det är ju bara ett träd egentligen. Det vet jag ju.

Plötsligt hör jag en sjuk och förvrängd röst. Caspa & Rusko - Rock Bottom har nu fått sin tur att bli uppspelad. Känslan i denna låt är helt jävla fantastisk. Jag lägger mig ner i sängen och låter musiken fylla min kropp. Fan vilken underbar låt. Synd att den inte låter så här i vanliga fall. Fast då hade man inte uppskattat hallucinogener lika mycket. Så det är nog bra ändå. Jag funderar på droger, och samhällets syn på dem. Att folk är så trångsynta. Detta är verkligen någonting som alla borde få uppleva. Fuck gräs. Detta är så mycket bättre och intressantare.

Jag undrar om verkligen all musik låter bättre i detta sinnestillstånd? Jag provar med något helt annorlunda, Public Enemy - He Got Game. Rösten låter väldigt skum. Den ökar och sänker hastighet och pitch hela tiden, läskigt. Den var inte alls lika djup som de tidigare låtarna. Jag förstår att folk lyssnar på Schpongle. Det känns liksom som om psykedelisk musik är mycket bredare och framförallt känslofullare. Utan förvarning slår texten mig. Fan vad smart den är. Jävlar vad vacker texten i låten egentligen är. Underbart budskap! Jag känner mig helt mirakulöst glad. Tittar ut genom fönstret. Barnen verkar inte vara glada. Vad tråkiga dom är.

Infected Mushrooms remix av Riders On The Storm blir nästa låt som har en slags glödande effekt. 4-ho-met bidrar med nya känslor hela tiden. Vilken underbar skapelse ändå. Samtidigt kan jag förstå att högre doser leder till rejäla mindfucks.

Nujabes - Reflection Enternal går igång och av någon anledning associerar jag direkt till min flickvän. Fan vad hon betyder mycket för mig, om det bara hade varit hon och jag, ensamma hade jag aldrig behövt något mer. Jag blundar och framför mig ser jag en vacker, gul sommaräng. Jag och min flickvän är där tillsammans, bara vi två. Plötsligt börjar jag gråta. Jag öppnar ögonen sätter på min avstängda mobil. Det är otroligt svårt att skriva SMS. Bokstäverna hoppar fram och tillbaka och byter plats. Ganska komiskt faktiskt.

Jag lyckades till slut få iväg ett SMS till flickvännen, lägger mig ner och inväntar svar. Det börjar bli ljust ute nu. Klockan är 04:00. Jag stänger av visualizern och kollar igenom PS3:an efter något kul. Ikonerna flyter runt hit och dit och bakgrunden byter konstant färg. Coolt. Hittar en gammal trailer till Final Fantasy XIII, tja, varför inte? Trycker på play och möts av jävligt skumma syner. Alla karaktärer är helt felproportionerliga och har ögon lite här och var. Därpå kollar jag igenom datorn och sätter på A Clockwork Orange, nu blir det jävligt sjukt. Stänger av efter första scenen och mår väldigt illa. Kanske en annan gång.

Afterglow - Reset of the world
Fortfarande inget svar från flickvännen, inte så konstigt, hon borde ju sova. Jag tar en titt på trädet utanför. Det är nu ett vanligt träd. Börjar effekterna ta slut nu? Jag drar in på Västtrafiks hemsida och upptäcker att jag ser relativt normalt nu.
Nästa buss till flickvännen går 05:50. Den får det bli.

Jag reser mig upp och går ut i köket. Ögonen och alla ansikten utanför är borta. Effekten är nog också borta, tänker jag. Jag öppnar kylen och drar i mig lite pasta, ställer undan några Smirnoff-flaskor jag inte har något som helst minne av och går mot ytterdörren. Jag bör klara mig utomhus nu när effekten har tagit av. Det gjorde jag. Och bättre än någonsin.

Klockan var runt 05:30 och världen var sjukt snygg. Det var som om hela världen hade startats om.
Det kändes som om någon hade dragit upp kontrasten, ljusstyrkan och färgstyrkan på allting. Buskar och träd var skinande gröna, himlen, och solen var så vacker. Vattenpölar speglade samhället minst lika vackert. Jag började längs med den tomma gatan mot busshållplatsen. Jag mötte en svart tidningsutdelare och gav honom ett brett leende. Han måste trott att jag var dum i huvudet, för jag fick inget tillbaka. Men det gjorde detsamma.

Väl på bussen såg jag världen ur helt andra ögon. När jag for igenom Göteborgs centrum såg jag verkligen en annan typ av mänsklighet än den jag sett tidigare. Folk hade hopp. De satt och pratade med varandra. De log, de skrattade. Jag fick plötsligt hopp för mänskligheten. Göteborg var så vackert.

Hemma i flickvännens säng med armarna runt henne vid 06:30. Somnade kort därefter, lycklig som aldrig förr.

Slutord
När jag tänker tillbaka på denna kväll/natt finns det inte mycket att tillägga. Det var en sjukt kul upplevelse och kommer definitivt prova fler psykedeliska droger. Kan verkligen rekommendera 4-ho-met som första tripp. 25mg var hyfsat lättkontrollerat och lugnt. Kan vara så att gräset bidrog lite till det lugna. Det återstår att se när jag drar på nästa tripp - Utan cannabis.

Bra skrivet! Låter kul

Tack för respons.
Min första tripprapport.

Riktigt trevlig tripprapport! bra författarstil :P 5/5

Säger såsom dom andra, riktigt bra tripprapport!

Väldigt intressant och välskriven rapport!

4,5/5

Riktigt riktigt bra skrivet! 5/5

Haha du kan inte bara ge 5? Fet tripprapport!

Blir alltid lika glad när man hittar sånna här guldkorn i tripp och rusrapporter! När du skriver om själva ruset glider man bara med och man blir bara glad av att läsa det! Sjukt fint när folk slänger med lite låtar dom har lyssnat på i rapporten också så att man kan sätta igång dom medans man läser!

5/5, tackar för rapporten!

Oj, tack för all positiv feedback! Kul att folk gillar vad man skriver.

låter nice!
men vad fasen var det med barnorgie i trädgården? verkade konstigt
bra berättat annars osv.