Religiöst självförtroende

Religiösa (gudstroende) människor är osäkra varelser som försöker skaffa sej ett värde genom att de betyder något för gud. "Gud ser mej, gud känner mina innersta tankar, gud bryr sej om mej, jag är såpass betydelsefull att skaparen av universum blir arg om jag inte gör som han säger, och fröjdas om jag följer hans bud. Jag kan alltså glädja eller förarga universums skapare, snacka om att vara betydelsefull!"
Att ens börja att inbilla sej att man som person skulle ha minsta påverkan på den drivande intelligensen bakom universums uppkomst är minst sagt naivt. Löjligt snarare. Inse att vi alla är kvalster i en universell mening. Att tro att "gud" påverkas av vad vi människor gör eller anser är så befängt att det saknar jämförelse. Men religiösa människor kan inte sätta värde på sitt eget liv utan måste ha en extern källa att hämta värde ifrån.

"Myrorna irrar i stacken, stjärnorna föds och dör."
Dag vag.

Så du anser att du är värdelös? Du vill att alla ska känna sig som kvalster eftersom du gör det?

Du som är för intelligent för socialt umgänge borde rimligtvis kunna tyda en enkel text. TS menar att religiösa anser att dom är värdelösa och TS är inte religiös.

Begrunda detta:


TS vill sprida sin lära om att alla är kvalster som inte kan påverka. Ett kvalster skulle jag säga har lite värde. Man måste då tolka den sista meningen som att TS inte lyckats sätta värde på sitt liv samtidigt som han tycker religiösa fuskar när de får värde från gud.

TS får annars gärna tala om vad för slags värde han har.

Jag tolkar TS som, och håller med TS om, att universum är enormt och fantastiskt, det är extremt arrogant att tro att den här pytelilla planeten och dom varelser som befolkar den är meningen med hela universum.

Värde, vad är värde egentligen? Jag tycker att mitt liv är värdefullt, det räcker för mig.

Jag har aldrig påstått att det är hela meningen, utan bara att jag tror man kan påverka. Tror man något annat så är man bokstavligen meningslös.

Men sedan är man enormt intolerant om man inte accepterar att människor kan vara konstituerade olika och ha olika ambitioner.

Jag tror inte att de flesta religösa personerna har dåligt självförtroende utan snarare tvärtom. De få personer jag känner som är troende är väldigt säkra i sig själva. När alla andra är stressade och förvirrade över sitt liv eller sin vardag så är dom sansade och ser ett syfte med allt.

De har en tro om ett högre syfte som ger dom ett lugn. Så länge det hålls på en vettig nivå så tror jag att det hjälper väldigt många människor.

Jag är värdefull för mej själv.
Jag älskar mitt liv, jag är väldigt lycklig och privilligierad.
Jag, som kvalster,skapar mitt eget värde, skapar mitt liv och min lycka utifrån det faktum att jag existerar.
Jag finns.
Jag Är.
Det är allt. Gud är en ide, en tanke, en fantasi, en önskedröm. De religiösa tror på gud,
jag vet att jag finns. Och min existens är ren lycka. Jag väljer själv. Men att tro att jag kan påverka "gud", att "gud" blir glad eller arg pga vad jag gör eller tänker, det är fånigt bortom all beskrivning. Att den intelligens som skapat universum skulle vara så känslomässigt omogen att den låter sej påverkas av vad ett kvalster på ett sandkorn i rymden gör är ju verkligen att nedvärdera den intelligensen. Religiösa människor sätter sej på höga hästar och ger sej själva ett värde i "guds" ögon som gör att de ömkar eller nedvärderar icke religiösa. Generellt. Det kanske inte gäller dej.
Tron på gud är som kokain, du tror du är nåt som du inte är. Kokain gör dej till kung, religion gör dej till guds barn. Båda ökar ditt värde, men det är en illusion.

Till viss del förstår jag dig, jag tror inte att religion skulle vara så bra för dig.

Enligt JHWH Gud själv så kan vi glädja hans hjärta genom att vara andligt visa. Vi kan glädja Gud genom att vara förståndiga, moralskt och andligt rena genom att vandra på hans väg!

Ords 27:11 - "Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig." (1917)


Det är så okunnigt att påstå att Gud skulle vara en fantasi, en tanke eller en önskedröm. Det har du över huvudtaget inte belägg för. Det är också skillnad på tro (believe) och tro (faith). Men du gör som alla andra icke troende. Gör dig vis i dina egna ögon. (Ords 3:7)

Men då kanske det är dags att plocka fram bevisen för gud?? Vi väntar med spänning på dina banbrytande avslöjanden. Det är nog mer okunnigt att predika om en guds existens om man inte kan bevisa existensen av guden.

Hörsägen. Du har inte pratat med gud själv så du har ingen aning. Detta är nåt du läst. Tro inte på allt du läser.

Det spelar ingen roll om du kallar det belive eller faith, det är fortfarande något du tror eftersom du inte vet. Jag vill inte påstå att jag är vis bara för att jag inte litar blint på en skrift som nån samlat ihop under hundratals år, jag skulle snarare säga att jag inte är lurad.
Så länge gud inte bevisar sin existens så är det en tanke, en önskedröm, en teori. Och en rätt korkad sådan. Sen kan du komma med hur många bibelcitat du vill. Du är ju en av de där som tror att gud ser dej och har åsikter om vad du gör och tänker. Du tror att dina tankar och handlingar har betydelse för universums skapare, för att du läst en bok. Säg mej, om inte bibeln hade funnits, hade du trott samma sak då? Hade du inbillat dej att du kunde påverka kraften bakom universums tillblivelse?
Skulle inte tro det. Men för all del, du får gärna lalla omkring i din lilla mary poppins-värld och tro att du betyder nåt, om du mår bra av det. Det finns ett ord för det: självbedrägeri.