Jag vill bli troende!

Hur gör jag?

Jag har redan en mycket positiv syn på kristendomen, och då särskilt de äldre varianterna (vilket utesluter 1500-talets protestantistiska rörelser och deras efterföljare). Jag vill tro, men jag vet inte hur. Egentligen, tror jag nog redan lite halvt. Eller, jag vill tro så mycket, att det känns som jag tror. Förstår ni?

Hur gör man egentligen, för att ta det där sista steget - steget från tvivel till tro? Jag anser tron vara något av det vackraste som finns, att en människa känner sig så trygg i sig själv, att hon är villig att underkasta sig något obegripligt större.

Finns det någon som känner som jag? Hur gör man en troende av en tvivlare?

Det låter som du har en romantiserad bild av troendet.

Sen förstår jag inte vad du är ute efter. Antingen så tror man eller så tror man inte.

Folk som haft nära döden-upplevelser eller upplevt svåra livskriser brukar kunna "hitta gud". Tror det är rätt svårt för normala personer att helt plötsligt börja tro på gud dock. För mig är det som om jag skulle börja tro på tomten igen - kommer inte att hända.

Neh...gör inte det...

gå med i Prieuré de Sion...

Inte den svenska kristna kyrkan, de påstår sig inte veta.


OnT: gå till en församling och fråga efter någon sorts vägledning, de är nog bara glada att hjälpa dig

Här kommer en liten dikt som jag komponerar just nu för dig:

Tro är ditt hjärtas val
Val ger en evig tro
Nyckeln till sagans skimrande land
Eviga saknad till vandringsmål

Givmild hon lockar
Lockarna milda
Efraim står så tankfull på stranden
Viskande sångerna nynnar han på

Dag skall nu komma
Kom ljuva dag!
Då jag ska gå i paradis och tro
Då jag i själen min få gudaro

---
Lycka till i ditt nya troende liv, min vän!
Halleluja!

Behöver ingen hjälp, har tagit min ståndpunkt.

Ja, den må vara romantiserad, men det förändrar inte min önskan.

Det jag är ute efter, är exempel på tillfällen eller annat, vilka kan innebära en övergång från tvivel till tro, helt enkelt. Berättelser från tidigare tvivlare uppskattas, men även icke-troende är välkomna att diskutera, förstås. Jag tycker att frågeställningen är enkel, men förhoppningsvis var jag inte alltför otydlig.

Tvivel och tro går lite hand i hand. Till en början så måste kunskap, alltså någon form av vett, stämma hyfsat överens med din tro, annars kan man tro på det mesta, även det mest osannolika.

Det jag tolkar tro som är att man är underställd ett högre väsen. Oavsett om man väljer att be som vissa religioner påbjuder eller inte, så måste man förstå att man inte har den högsta statusen. Detta gör att man inte direkt faller in i arrogans. Man är ständigt påmind om det väsen man känner sig tryggast hos.

Sen måste man också kunna dra reson från sin tro. Vad är målet med tron för exempelvis den katolska 1500-talets kristendom du nämnde ovan? Vad är målet med andra, liknande religioner? Varför finns vi? Läs på så mycket du kan om din tro, och om du fortfarande har tvivel, då kanske det är dags att läsa på om en annan religion.

När du slutligen har ett sortiment att välja mellan, Ta den som berör dig mest. Av dom personer jag har träffat som konverterat till olika religioner har de förklarat på följande sätt: ''Om vi radar upp alla religioner på ett på en duk, och alla representeras av en kula. Då ser alla andra kulor svarta ut, utom den jag tror på...där är det stark övertygelse. Varför? Därför att den verkar inte komplicerad i sina mål, den är enkel att förstå, men den innefattar stora planer.''

Detta borde inte bli ett svårt val, då många religioner har andra som ursprung. Men se inte tvivel som något negativt bara. Det är en ganska stor sak att acceptera en tro, så tala med medlemmar av olika samfund och se deras ideologier. Jag hoppas innerligt du hittar ett svar du kan känna dig bekväm med.

Du kan ju börja med att be. Be från ditt hjärta, och blotta dig inför Gud som du är. Sen löser det sig.. Det kan ju såklart kännas märkligt att be, till någon som du inte vet finns. Men pröva och se..
Tvivel kan dessutom vara vettigt anser jag, det är ju verkligen sanningen man vill åt med sin tro.

Matteus 7: 7 "Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."

Jag har faktiskt provat att be tidigare. Förra sommaren bad jag för första gången, som en form av sista utväg i samband med personliga besvär. Jag sysslade även med en del meditation, men det hör förstås inte till. Fantastiskt nog, upplevde jag senare ett ögonblick av fullständig lättnad och insikt, som om alla mina bekymmer vore bortblåsta. Jag överväldigades av en oförklarlig glädje, vilken varade länge. Jag blev tacksam inför min blotta existens, och jag kände mig verkligen fridfull för första gången.

Bönen upphörde senare, och denna oförklarliga glädje ebbade ut. Jag var nära nog att kalla mig troende då, även om jag knappt förstod någonting själv. Hur kan jag hitta tillbaka till detta tillstånd?

Borde jag försöka be igen? Jag vet inte riktigt hur. Eller rättare sagt, vad jag ska be om. Jag har det ganska bra nu, till skillnad från förra sommaren. Visst, är jag medveten om att man bör be i såväl glädje som sorg. Ibland glömmer man dock, bevisligen.

Är det fel att be i form av önskningar? Att näst intill önska mig saker av Gud?

Ursäkta dessa otaliga frågor, men jag är alldeles för nyfiken. Tack till samtliga som svarat, dock vill jag vänligen undanbe oseriositeter.