Vuxen ADHD och relationer, hur fungerar det för er?

Utveckling av rubrik:

Ni som har vuxen ADHD, hur upplever ni relationer till andra? Många misstolkningar (på båda håll) som uppkommer, svek och liknande?
Berätta gärna hur det känns, hur ni blir bemötta samt hur ni "får ihop" och hanterar det hela.

Har själv levt ihop med en i ca 5 år som har vuxen ADHD, ingen utav oss visste om det då. Men jag hade mina misstankar (även hans familj) samt han själv, kröp det fram när det var slut mellan oss.
Folk i min omgivning förstod inte riktigt hur jag stod ut, själv tror jag att det beror på alla dessa FINA kvaliteér sjukdomen faktiskt har. Helt underbart!

Undrar även hur ni som har en relation till en person med vuxen ADHD hanterar samt upplever detta.

Kort och gott är det själva upplevelsen på båda håll jag vill åt. I minsta detalj, tack.

Vill veta ALLT! Berätta!

Jag har varit tillsamman med min flickvän som har ADHD i ca 1½ år nu (och hon ska snart få en utredning för aspbergers). Hon har själv vetat om att hon har ADHD sen ungefär 2 år tillbaka. Jag visste om att hon hade den när vi började träffas, och jag tror inte jag hade tänkt på det om hon inte hade sagt något, jag hade nog bara antagit att hon är väldigt pratig och sprallig. Hon har dock ganska mycket andra problem (som hon nu går hos en terapeut för) som jag tror gör att jag inte tänker på ADHD:n speciellt mycket. Jag fokuserar mer på de andra problemen hon har.

Som du säger medför ADHD bra egenskaper också. T ex är hon väldigt kreativ som sångerska och låtskrivare och har en otrolig medkänsla. Jag ser också detta hos hennes lillebror som har både ADHD och aspbergers. Hans ADHD är dock mer utåtvänd än min flickväns, vilket ofta är fallet när det gäller skillnaderna mellan tjejer och killar som har ADHD.


Som sagt tänker jag inte så mycket på det utan själva hanteringen av det har väl kommit ganska naturligt. Hon har berättat för mig att det kan vara svårt henne att förklara saker så att andra förstår, och då är det bara vara tålmodig och försöka tänka i hennes banor. Annars gör jag inte speciellt mycket för att hantera hennes ADHD.

För det första så är det ingen sjukdom utan ett neurologiskt fel (eller skillnad, beror på hur man vill se det) som man föds med och för det andra så finns inget som heter vuxen-ADHD utan ADHD är ADHD oavsett om du är barn eller vuxen.

Jag blev utredd och diagnostiserad för adhd för bara 3 månader sen, jag är över 30 år. Jag har ALDRIG misstänkt att jag skulle kunna ha det, för jag var ju aldrig utåtagerande som barn eller hade det svårt för mig i skolan. Först nu har jag förstått att man, speciellt som flicka/kvinna, kan ha en mer inåtagerande oro, stress och hyperaktivitet som inte nödvändigtvis behöver vara uppenbar för andra. Däremot har jag blivit behandlad för depression och dystymi i 17 år, helt i onödan då antidepressiva varit verkningslösa.

Jag har alltid dragit mig för nära relationer och var 25 i mitt första förhållande. Det höll ändå i flera år men sprack till slut, av andra skäl, men helt säkert även av att jag är mycket svår att leva med. Misstänksamhet, svartsjuka och annat som bottnar i en ändlös osäkerhet. Sånt har som mycket annat blivit lättare att hantera med ålder och erfarenhet men säkert inte alls i den takt om jag hade fungerat och utvecklats mer som andra människor? låter kanske konstigt men jag tror att jag hat svårare att släppa saker och gå vidare jämfört med andra.

Jag är nu inne mitt andra långa förhållande och det har varit på väg att spricka flera gånger på grund av mitt humör. Jag är som sagt lugn som en filbunke, enligt andra, men dom som lever inpå mig vet ju hur jag kan brusa upp och få oförklarliga raseriutbrott helt utan grund. Trots att man är en snäll flicka utåt..! Jag antar att man vågar vara sig själv med de man litar på, på gott och ont! Tur för mig så har min pojkvän ett tålamod utan dess like, och nu med diagnosen i hand, ett enormt stöd.

Jag är, tyvärr, säker på att om detta förhållande också tar slut så kommer allt bara upprepas igen. Det är som om jag mot bättre vetande alltid kommer reagera på vissa sätt, att det är inprogrammerat i mig hur jag än försöker att ha sunt förnuft mm. Jag antar och hoppas att jag har kvaliteér som slår högre än mina dåliga sidor eftersom vissa människor faktiskt finns kvar!

Som du säger så är jag övertygad om att vissa adhd-egenskaper ändå gör det värt det, eller iaf att det gör det lättare att stå ut med. Det försvinner ju uppenbarligen inte! Jag måste även säga att medicin har hjälpt mig enormt, utan den hade allt gått i kras till slut, förhållanden och jag själv. Den gör det värt att leva.

Vet inte om min historia tillför dig något nytt men roligt med ditt intresse!

Och ja, just det! Adhd är ett funktionshinder, inte en sjukdom!

Oj vad jag kände igen min flickvän i detta! När vi är på fest eller någon annan sorts social tillställning där det är mycket folk runt omkring så är hon jättetrevlig, charmig, och verkligen VÄLDIGT lätt att tycka om. T ex så säger alla mina vänner att "din flickvän är minsann den bästa flickvännen av alla!". Men jag som är med henne nästintill 24 timmar om dygnet får uppleva dem allra värsta raseriutbrotten, som kan komma helt ur det blå på grund av glömd diskmaskinsurplockning/glömd bäddning/inte frågar hur hon mår etc etc. Hon har dessutom panikångest vilket är väldigt otäckt att vara med om som utomstående, men det är ingenting hon visar för någon annan än mig, inte ens sina föräldrar (kanske ska nämna att vi båda är 19 år gamla, 20 i oktober respektive december).

Haha, jo precis sådär är jag också..! Eller var utan medicinen. Nu behöver jag inte spela en roll, för gud förbjude om nån fick reda på hur man egentligen var Det har också alltid varit otroligt viktigt, att folk tror att allt är perfekt... det är så hemskt att vara sån, att bli arg för att nån (pojkvännen) lagt nåt fel, sagt nåt fel eller nåt annat helt meningslöst. För man vet ju att det är meningslöst men man kan ändå inte hejda det. Och så brusar man upp och mår skit efteråt eller ibalnd kanske inte ens inser varför pojkvännen tar illa vid sig. Jag undrar ofta hur han har stått ut... jag är så smärtsamt medveten om hur jag är och reagrerar och trots oändliga försök till förbättring och förändring så har inget blivit annorlunda. Jag är numer också medveten om de som inte tror på adhd och att det bara är nåt att skylla på men om det vore så väl... vem vill väl ha en diagnos och gå på medicin för att fungera? Jag är trots allt tacksam för att äntligen förstå. Hoppas att ni kommer dit också!

Känner igen mig! är antagligen jättejobbig att leva med. Är ojämn i energinivån vilket gör det svårt med relationer och jobb och sånt. Ibland kan jag sitta vid internet nonstop i timtal och drömma mig bort.

Får raseriutbrott och kan vara rätt egocentrerad. Tröttnar fort, också ibland på människor, ojämn i humöret vilket tär på ens relationer.

Har ej fått diagnos men misstänker adhd, går på utredning.

Är antingen svartsjuk, avundsjuk etc eller totalt ignorant, beror på vilken person jag är ihop med.

Har tagit impulsiva beslut, gjort slut etc och ångrat mig. Känslor går upp och ner. Svårt att besluta om saker, även relationer ibland. Velighet, hoppande hit och dit.

Djefel: intressant det du skrev om svårighter att släppa och gå vidare, jag har stora problem med att släppa kraschade kärleksrelationer etc, detta är oerhört jobbigt stundtals, skönt att det kan ha med adhd:n att göra. Berätta gärna mer om du vill.

Måste väl få leva upp till mitt nick här på FB.

Men det är rätt, ADHD är ADHD (ville bara vara tydlig vad jag var ute efter gällande tillägget "vuxen" framför). Och självklart är det inte någon sjukdom, är ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Vad tar du för medicin? Min tjej tog Concerta förut men det gjorde henne väldigt illamående (hon har extrem kräkfobi så det var inte en speciellt bra kompination) men nu tar hon Ritalin. Ritalin funkar bra på henne när det gäller koncentration, men när det gäller hyperaktivitet blir hon bara värre. Hon får bara mer "spring i benen".

När det gäller det att du brusar upp och sen mår dåligt efteråt (antar att du menar typ skuldkänslor?) så tror jag säkert att din pojkvän är precis som jag, även om ni bara har vetat om det i 3 månader (rätta mig om jag har fel, jag kanske kollade på fel inlägg). När min flickvän brusar upp sig över något helt ologiskt så förstår jag varför hon gör det och brukar för det mesta bara säga OK och sen gå därifrån för att låta henne lugna ned sig. Efter en stund kommer hon ofta och ber om ursäkt och kramas osv, men jag förstår varför det hände och är inte det minsta arg på henne. Jag tror säkert att din kille känner precis likadant. Om du inte vet hur han känner sig så är det bara att fråga, det leder bara till att ni förstår varandra bättre!

[quote=zaraja]
Känner igen det där från exet, hans lilla "bubbla". Alla ideér som sprudla periodvis under tiden han satt där och han var bara tvungen att dela med sig av det han hittade.


Raseriutbrotten kunde bli riktigt otäcka, inte inriktade direkt på mig men jag var oftast närvarande och det hade kunnat sluta riktigt illa vissa gånger. Han kunde tända till på två röda, inte helt sällan gällde det svartsjuka. Frustrerande.


Oh ja... det känner jag igen. Men även mycket snack och liten handling. Det var jag som fick styra upp det om det verkligen skulle hända. Hjälpte honom att strukturera upp hans vardag. Och inte helt sällan var det jag som fick ta beslut åt honom för det blev för mycket, missförstå mig rätt.

Det du beskriver är nödvändigtvis ej ADHDn's "fel" per se utan mer ett resultat av att du fått gå hela din uppväxtstid utan en diagnos, och således har du lagt dig till med en mängd "icke" fungerande beteenden som fortsätter ställa till det för dig.

Allt medicinering gör är "möjliggör" vill du sedan göra något åt alla dessa beteenden så krävs det terapi och hårt arbete för att få bort dom gamla och lära in nya, med massor av tålamod och hårt arbete så kan man uppnå detta och istället verkligen nyttja alla dom positiva sidorna som denna funktionsnedsättning medför, svårigheterna detta funktionshinder innebär för varje enskild individ står helt i paritet med _NÄR_ i livet diagnos sätts.

För att applicera en enkel förklaringsmodell.

Tänk dig din hjärna som en processor, hjärnan på oss med ADHD arbetar på en västentligen högre klockfrekvens än vad den gör på "normala" människor, problemet är att vårat arbetsminne ej är skapt för att ta emot och processa information i den takt som våra hjärnor skickar den, på grund av detta finns det ingen möjlighet att sortera alla sinnesintryck innan minnet blir överfullt.

Det är när minnet blir överfullt som rastlösheten,koncentrationsproblemen och irritationen sätter in, en "normal" människa blir stirrig,skakig och irrationell när adrenalin börjar flöda i kroppen, på oss däremot så har det rakt motsatt effekt, det som frigörs hos oss när rastlösheten,koncentrationsproblemen och irritationen bubblar över är ADRENALIN det är därför vi blir lugn direkt efter vi släppt på den där "ventilen"

Medicineringen verkar på ett sådant vis att den skapar den brygga som saknas mellan "processorn" och "minnet" så pass att TANKE innan HANDLING blir möjligt för oss.

Känner igen allt du skriver. Obeslutsamheten Och impulsiviteten... märkligt hur den kan yttra sig, för jag har aldrig varit hyper eller spontan eller hoppat på saker. Däremot har jag flyttat runt, flyttat utomlands flera gånger, bytt lägenheter mm. Hmm, det låter ju iof väldigt impulsivt men jag har aldrig varit sådan i sättet? Bara tyst och lugn. Inför andra

Och kärleken... jag bröt ihop fullständigt. Löjligt, för nu när jag kommit över det efter x antal år så ser jag ju det i ett annat ljus. Jag glorifierar människor eller hatar och förlöjligar i tystnad. Jag tror att terapi kan hjälpa väldigt många människor men de timmar jag lagt på det i 15 års tid har gjort nada. Tyvärr.

Vem vet vad som har med adhd att göra eller inte..!? Men sant är att jag alltid fått gliringar om att jag inte reagerar som andra. När jag var djupt deprimerad efter att förhållandet tog slut så skrattade läkaren och sa att jag som nästan 30 då reagerade som hans 16-årige dotter när hennes pojkvän dumpade henne. Kul. Vänner och nära släktingar tycker att jag är omogen. Kanske har dom rätt, slå i dörrar, slänga på telefonen i örat på folk och trotsa likt en unge känns väl inte direkt... vuxet.

Nu när jag står på medicin och gjort det så pass kort tid kan jag omöjligt säga vad det kommer betyda i långa loppet. Just nu vet jag bara att det har förändrat det mesta. Småsaker förblir småsaker, jag orkar umgås med människor, orkar vara trevlig och inte bara nicka, le och dö inombords för att energinivån inte tillåter annat. Jag förespråkar inte medicin på nåt vis, jag har gjort allt för att slippa men nu när det gör sådan skillnad njuter jag av hur jag antar att livet ska vara. Det är bara sorgligt att det tagit sån tid och att man har kraschade relationer, avbrutna studier och ett sargat självförtroende i bagaget. Men äh, fuck it, drive on!

När blir din utredning klar?