Snedtripp: ögonen vred sig (4-ho-met)

Kön: Man
Ålder: 18
Substans & dos: ~33mg 4-ho-met + ett antal bong hits cannabis.
Tidigare erfarenheter: 4-ho-met, 5-meo-mipt, amfetamin, fenmetrazin, metylfenidat, diazepam, cannabis, syntetiska cannabinoider, lustgas, alkohol och nikotin.

Set & setting
Jag och två vänner, Karl-Alfred och Lars-Erik, befann sig hemma hos mig redo att inta lite 4-ho-met. Mina föräldrar var borta och skulle komma hem någon gång efter 00.00.

Uppskjutet
19.45 intar vi ~33mg 4-ho-met nasalt. Minuten senare kommer de första effekterna i form av lite yrsel och förvirring. Vi sätter oss tillrätta i soffgruppen i vardagsrummet och sätter på någon klassisk musik. Den jobbiga smaken man får i svalget tilltar i ett antal minuter innan den börjar försvinna. Jag kollar mig omkring och ser mönster och former lite överallt i mitt synfält, lampan, tavlorna, bordsbenen osv rör på sig smått. Jag stänger ögonen då och då och får hela tiden CEV's i form av en 3D-bild av främst mitt ansikte + lite mönster vid sidan av.

Efter att ha samlat krafterna en liten stund känner jag mig väldigt bekväm, jag går ut på altanen efter att Lars-Erik ropat att det ser väldigt vackert där ute. När jag kommer ut hittar jag inte Lars-Erik till en början, men finner honom sedan traskande på gräsmattan. Jag tyckte väl inte att trädgården såg något sådär fruktansvärt vacker ut, jag har svårt för att säga att de saker jag ser i trippat tillstånd ser vackra ut, utan snarare intressanta och annorlunda på ett attraktivt sätt som gör att man gärna stannar upp med blicken för att ta till sig informationen. Nu kommer Karl-Alfred också ut och alla tre slår sig ner på altanen, drar på musik från Avatar och tänder varsin cigg. Ciggen smakar, till min förvåning, rent av äckligt till en början. Lyckligtvis var det bara en tillfällighet och snart kändes det lika självklart med en cigg i mun som det ska göra.

Snart peak
Vi sitter där på altanen ett tag, avnjuter musiken och konverserar. Effekterna tilltar lite fortfarande. Mitt minne är lite rörigt under denna tid, men någon rör på sig lite då och då, förmodligen för att hämta något.. En detalj som ska visa sig ha betydelse mot slutet av ruset är att jag går ner och hämtar min tobak. När jag hämtade tobaken gick jag även för första gången genom mitt hus i trippat tillstånd, vilket var en ny och ganska härlig känsla, framförallt när jag kom in i mitt rum. Personliga ting som t.ex ”mitt rum” som man kanske inte reflekterar så mycket över i vardagslivet tycktes ha en större betydelse än vad man egentligen tänker på.

Någon gång under tiden vi sätter där ute hamnar Lars-Erik nere på mitt rum, om mitt minne inte sviker, medan jag och Karl-Alfred sitter och konverserar ett ganska bra tag där uppe. Efter ett tag bestämmer vi oss för att det nu är dags för lite cannabis, måste bara avsluta ciggen först. Innan vi avslutat ciggen kommer Lars-Erik ut igen och vi stannar ute ett tag till innan allesammans beger sig in.

Jag och Karl-Alfred känner för att köra bongen, Lars-Erik har redan sin färdigrullade. Vi går ner på mitt rum, jag förklarar lite snabbt att det bl.a inte ska vara några sådana där mönster på väggarna och liknande när någon frågar något om rummets utseende. Vi tillbringar lite tid nere på mitt rum innan vi kommer på varför vi gick ner, vi skulle ju fixa bongen! Allting vi gör tar lite extra tid eftersom vi hela tiden kommer av oss och börjar med någonting annat. Medan jag och Karl-Alfred fixar bongen lägger sig Lars-Erik tillrätta i min säng. Medan vi fixar bongen utbrister Karl-Alfred att vi borde gå ut och ta en cigg, men nu tycker jag att vi tagit tillräckligt med omvägar och dessutom har vi ju inga cigg på oss och det blir för omständigt att hämta dem.

Bongen är redo för bruk och vi beger oss ut på altanen. Det är en trevlig känsla att sitta på altanen, röka lite cannabis, konversera och ibland luta sig tillbaka och stänga ögonen för att iakta om CEV'sen förändrats något, vilket dom såklart inte har. Fortfarande samma 3D-bild föreställande mig själv. Vi är ute ganska länge vad jag vill minnas.

När vi kommer in är det dags för lite popcorn och film i form av Arn. Popcornen är sedvanligt goda och filmen var väl bra utan att vara något utomordentligt bra, i min mening. Det intressanta var hur filmen skiftade stämningsläge lite då och då. Ena sekunden satt vi och asgarvade när den lilla pojken föll ner från ställningen och dog och någon minut satt alla tre tagna av stundens allvar.

En bit in i filmen bestämmer vi oss för att röka lite mer cannabis. Vi går ut, laddar bongen och röker. Jag är smått förkyld och hostar en del när jag får i mig några ordentliga hits. Efteråt sitter vi kvar ett tag på samma manéer som tidigare under kvällen, men trippandet har börjat avta. Jag kommer och tänka på att jag borde sätta på bastun så att mina föräldrar ska tro att vi badat bastu, druckit bira och haft en helt vanlig 'grabbkväll'.

Fuck'd Up
Det är nu det händer. Jag vrider och har mig på knapparna på bastuaggregatet och lyckas glömma bort vilket håll knapparna ska vridas åt. Sitter där nere i bastun och tänker i någon minut. Vrider åt en det ena och en det andra hållet. Tillslut kommer jag på att man kanske kan känna på stenarna om de börjar bli varma. Jag tar på en sten men känner inget. Utan att jag vet varför lyfter på stenen och flyttar den en liten bit vilket framkallar ett skrapande ljud. I normala fall skulle man kanske fått rysningar av de där ljudet och sedan inget mer, men nu var ju inte så fallet. Det skrapande ljudet mina ögonen att vrida sig inuti ögonhålorna. Jag blir förskräckt, tar mig för ögonen och springer snabbt därifrån. Väl påväg upp kommer jag på att jag borde stänga dörren till bastun, om jag nu lyckats sätta på den så blir det ju inte särskilt varmt om dörren står öppen. Jag smyger mig in igen, slår hastigt igen dörren och springer iväg igen. Vridningarna fortsätter. Jag springer upp för trappen men får ett kraftigare anfall igen mitt i trappan och blir tvungen att sätta mig ner för en sekund för att samla mig. Fortsätter min väg upp, springer snabbt in på toan för att kolla mig i ögonen. I spegeln kan jag konstatera att de inte vrider sig på riktigt i alla fall, lite små ryckningar bara. Anfallen fortsätter och jag får någon konstig smak i munnen vid varje kraftigare anfall så jag dricker en hel del vatten, försöker slappna av och återfå kontrollen. Jag lyckas samla mig och håller de värsta av anfallen borta.

Jag går ut på altanen igen och slår mig ner vid bordet vid Karl-Alfred. Jag är varm och har börjat svettats lite grand av ansträngningen, han märker att jag ser lite utmattad ut och frågar om allt är bra. Jag säger bara ”vänta”, för jag vill bara sitta där och samla mig ett tag. Efter att jag lyckats samla mig tillräckligt får jag fram att jag inte mår bra, vilket han nog redan listat ut. Jag bättrar mig i stadig takt känner jag och känner mig mer och mer övertygad om att det här kommer gå bra. Även fast jag är ganska borta så kan jag i alla fall prata och fokusera lite på andra saker.

Livrädd för ljud
Vi börjar plocka ihop lite saker från bordet medan Lars-Erik är inne, fast det var nog mest Karl-Alfred som gjorde något. Bl.a ligger där lite tobak på bordsduken. Karl-Alfred börjar krafsa ihop tobaken, när han gör så och tobaken gnids mot duken uppstår ett skrapande ljud och plågorna tar vid igen. Jag rusar ner på mitt rum, släcker lampan och lägger mig i sängen. Karl-Alfred kommer in och jag ber honom vara knäpptyst. Han lämnar mig sedan för ett tag för att göra i ordning i huset eftersom jag var långt ifrån kapabel att göra det. Jag ligger och vrider mig i sängen och kliar frenetiskt i ögonen. Karl-Alfred och Lars-Erik kommer tillbaka och får återigen tydliga direktiv om att vara knäpp tysta, inte göra de minsta oväsen som att skrapa mot jeansen eller liknande. Anfallen fortsätter att komma i vågor, ibland starkare, ibland svagare, men det var alltid någonting där. Så fort det var något ljud jag inte gillade som t.ex vattenkranen greps jag av panik och skrek åt dem att sluta med ljudet. Det som gjorde mig orolig var att de var på nedgången och var inte långt ifrån afterglowen medan jag hade ett helvete, vilket fick mig att tänka i banor att detta kanske var något fysiskt jag ådragit mig som kommer stanna en längre tid.

Egentligen behövde Karl-Alfred och Lars-Erik röra sig mot bussen vid denna tidpunkt, men beslutade sig för att stanna och titta till mig vilket jag är tacksam för.

Så småningom lyckades jag samla mig tillräckligt för börja fundera på vad man kan göra åt det. Jag övervägde tillsammans med de andra de olika möjligheterna. Vem hade benzo? Karl-Alfred? Lars-Erik? Någon annan? Någon annan hade benzo, men problemet var att den benzon några mil bort och jag var inte kapabel till att åka buss. Kan man skicka benzon med taxi? Troligtvis inte. Ett alternativ återstod, ambulansen. Jag övervägde starkt att ringa ambulansen ett tag för jag ville verkligen bara sova, men såhär i efterhand är jag glad över att jag aldrig gjorde det.

Efter någon timme sittandes helt knäpp tysta var Karl-Alfred och Lars-Erik verkligen, verkligen tvungna att dra. Jag bönade och bad, men de hade inget val. Vid den här tiden hade jag dock förbättrats en del och det var åtminstone 10 minuter sedan jag fått ett kraftfullt anfall och det var ju egentligen inte så jätte mycket som kunde hända mig så det var väl inte så farligt att bli lämnad ensam när man tänker på det i efterhand, men just då var jag rädd för att de skulle börja spåra ur igen. Min mobil var urladdad, men Karl-Alfred skrev in sitt nummer på hemtelefonen så att jag kunde ringa om jag behövde. Jag misslyckades dock med att trycka på ring knappen så att numret lagras i telefonen. Det jag var mest rädd för var om mina föräldrar skulle ta en dusch innan de gick och lade sig och ljudet från duschen skulle få allt att börja igen. Det hände dock aldrig. Efter ett par timmar med mindre kraftiga anfall lyckades jag tillslut somna.

Vaknade upp nästa dag, kände mig normal och kunde andas ut. Gick till spegeln och såg att jag var helt röd runt ena ögat och hade fått ett litet sår precis brevid ögat för att jag gnuggat mig där så mycket. Inga andra skador förutom att jag kände obehag när jag försökte sova nere i mitt rum följande dagar, vilket fick mig att välja soffan istället. Har även känt att jag lite lättare fått svaga rysningar och spänningar i kroppen vid obehagliga ljud eller när jag föreställer mig obehagliga ljud som jag exempelvis omedvetet gjort medan jag skrivit vissa delar av denna rapport.

Utvärdering
En trevlig tripp utan att vara något utöver det vanliga förrän mot slutet. Jag är glad över att jag snedtrippade mot slutet och inte mitt under trippen, det hade kunnat sluta illa.

Det jag tar med mig från denna tripp är en ökad respekt för hallucinogena droger, mycket kan gå fel när man använder dem och de ska brukas därefter. Det här var definitivt inte min sista tripp, jag väntar fortfarande på min första riktigt ordentliga tripp, men känner inte en lika stor iver att komma dit.

Rolig läsning nu på kvällen, den tackar vi för
Och jag undrar fortfarande hur det kunde vrida sig i dina ögon, fick du något slags krampanfall eller muskelvärk i ögonlocken?

Det var så lite så

Inte en aning vad det egentligen berodde på, det där skrapande ljudet fick mig bara att frysa till för en sekund och sedan kändes det som att ögonen vred sig. Dem vred sig ju såklart inte på riktigt men det kändes som det.

Hahaha, schysst rapport, man fick en bra inlevelse och språket var inget att klaga på alls, 8/10 svampar
Men ang. snedtrippar, jag har ju aldrig trippat men jag undrar bara om man kan styra sin snedtripp genom med "mod övervinner rädsla" konceptet och bara intala sig själv att det inte är riktigt, eller känns det läskigt verkligt?

Mycket skumt, men det är väl vad man får förvänta sig när hjärnan får spel och gör lite vad den vill med kroppen
Man vet aldrig vad som kommer hända när man tar diverse roliga substanser

Så lätt är det inte riktigt, det handlar om vilka tankegångar man har för stunden.
Tänker du på något dåligt under din tripp och du vill sluta tänka på det kommer det absolut inte gå då man irrar runt och bara hoppas på att sluta tänka på det som oroar en.

Men typ, om man börjar tänka på något dåligt.. och följer med i den tankegången o utforskar det, t.ex. om ögonvridningen, om man har en annan inställning till det o istället tänker: Fan va ballt...
borde det inte då typ ändras om till en cool tripp istället för snetripp? :O

Jag har svårt att finna någonting ballt i en känsla av att ögonen vrids. Sedan så tänker man inte helt logiskt heller, det tog ett bra tag innan jag ens började fundera på vad man kan göra åt det, innan dess låg jag bara i sängen i förtvivlan och kunde inte fokusera tankarna på någonting vettigt då mitt mående tog upp all min tankekraft.

Det är såklart att det går att styra snedtrippar, men detta var min första snedtripp och jag kan nu i efterhand säga att det är svårt att ha en uppfattning om snedtrippar innan man upplevt en, det är verkligen inte så enkelt som att "tänka i rätt banor så löser det sig" för man tänker inte logiskt, har man väl börjat tänka negativt är det svårt att bryta det mönstret. Det var, åtminstone för mig, någonting som blockerade tankarna. Först mot slutet från det att jag lade mig i sängen till när det hela lugnat ner sig ganska mycket kände jag mig bra till mods och helt säker på att allt kommer bli bra. Till nästa gång är jag förhoppningsvis mer förberedd och kan hantera det på ett bättre sätt, men det är ingenting jag tar för givet eller räknar med. Övning ger färdighet!

Edit: Jag måste nog klanka ner på min egen stavning i tripprapporten... Jag borde korrektur läst den där märkte jag nu när jag inte längre kan editera den... Jaja, jag får göra bättre ifrån mig i någon framtida rapport.

Måste dock påvisa att "men någon rör på sig lite då och då, förmodligen för att hämta något.." ska bytas ut mot "men jag minns i alla fall OEV's i form av de karakteristiska (för mig på 4-ho-met) mönstrena som följer efter föremål i rörelse". Så går det när man klipper och klistrar mellan ett Word-dokument och flashbacks "skapa ämne"-formulär.

Nej men jag syftade mer på hur verklighetstroget det var, för om man lyckas ha det faktumet att man trippar i åtanke kan man väl bara slappna av och tänka "jag styr syra, syra styr inte mig"
Men jag har aldrig trippat som sagt vilket gör att det blir svårt för mig att uttala i något

Pallade faktiskt inte ens läsa klart din rapport.. Den var för dryg och för mycket oviktigt för att innehålla så mycket text..

2/5

Jo, jag tyckte väl faktiskt också att det blev lite "vi gjorde det, sen gjorde vi det och sen gjorde vi det"-känsla över den så jag kan förstå att alla inte gillar den. Ska tänka på det och försöka undvika det skrivsättet om jag skriver någon mer tripprapport.