Pluralformerna av verb och Ni

Gack är dock en gammal imperativ singularis, och ingen pluralform.

... Tyckte för övrigt inte att du gav något svar på en tolkning av ursprungsfrågan, dvs "Ni" (andra person plural subjekt). Jag antar att det blir "Ni gingo"?

Jag är väl medveten om det och gick således lite lätt OT. Ber om ursäkt, men jag kunde inte låta bli att nämna min gamla favorit.

Tyckte för övrigt inte att du gav något svar på en tolkning av ursprungsfrågan, dvs "Ni" (andra person plural subjekt). Jag antar att det blir "Ni gingo"?

Konkordansen har bara en träff för Strindberg på "ni gingo" och den är från Giftas. Däremot finns det ett dussin "vi gingo" i de inlagda romanerna. I tredje person plural finnas 427 träffar på "gingo". Åren gingo – ett idiom som håller än idag.

Är sugen på att lära mig pluralformerna av verb (speciellt preteritum) - någon som har ett boktips eller två?

Är sugen på att lära mig pluralformerna av verb (speciellt preteritum) - någon som har ett boktips eller två?

Röde Orm av Frans G Bengtsson

Det borde du nog? "De haver" ser så våldsamt fel och anakronistiskt ut.

Vara är det enda verb som har -o i presens indikativ pluralis. Hos så gott som alla andra verb är pres. ind. pl. lika med infinitiv:

Jag kan tala. (inf.)
De tala. (pres. ind. pl.)

Starka verb har -o i preteritum indikativ pluralis:

Hon gick.
De gingo
Hon fann.
De funno.

Går vi tillräckligt långt tillbaka hittar vi denna ändelse även hos svaga verb: the taladho och dylikt. O:et försvagades senare till e så att pluralis och singularis blev lika: han talade, de talade. Hos starka verb kvarstod de särskilda pluralformerna i pret. ind. betydligt längre.

Ursprungligen förekom ändelsen -o bara i tredje person pluralis: de äro, de gingo, däremot vi ärom, vi gingom, I ären, I gingen. Senare utsträcktes -o till första och delvis också till andra person: vi äro, ni äro, de äro (i 1917 års bibelöversättning: vi äro, I ären, de äro).

På motsvarande sätt förhöll det sig med -a i presens indikativ: de tala, men vi talom, I talen (i 1917 års bibelöversättning: vi tala, I talen, de tala).

2xhava

(FB) Svenskan under 1900-talet och anglifieringen

Varför skulle jag hava använt »hava« i denna mening: »Nackdelen med franska är ju att franskan är ett av de romanska språken som haver ändrats mest, och dessutom så används inte konjunktiv i lika stor utsträckning som i de andra romanska språken«?

Genom att sök på »›one of the languages‹« i en sökmotor fann jag dessa meningar på engelska:

“Such strategies are common if the vocabulary of one of the languages is not very elaborated for certain fields”

“When this is the case, it seems that only one of the languages has the full description”

“one of the languages has a facilitating effect on abilities in the other language”

“Their language exposure can fluctuate greatly over time, if, for example, the parent who is the primary source of one of the languages takes a job in another city”

Det ser ut som att det är tredje person singularis som skall användas i dessa fall.