Pluralformerna av verb och Ni

Hade en diskussion med några bekanta häromdagen där vi bl a behandlade tilltalsformer och stavningsreformer.

Den senaste svenska stavningsreformen var väl på 50-talet (?) när pluralformerna av verben togs bort (jag gick, vi gingo). Ingen i sällskapet kunde ge något definitivt svar på vilken form som användes när man niade en person.

Jag vet ju att rent allmänt så brukade man undvika att använda "ni" så långt det bara gick eftersom det ansågs oartigt/överlägset men trots detta så måste det väl ha förekommit och vad isf använde man: singularis eller pluralisform?

Singular är jag så gott som säker på, men jag har ingen källa till hands.

EDIT: Och skulle det vara så att man använde pluralformen i skrift gjorde man nog knappast det i tal, eftersom pluralböjningarna där har varit döda sen 1600-talet om jag inte missminner mig.

Personer födda mellan 1910 ... 1925 använde verb i pluralform i dagligt tal, det kan jag vittna om personligen. Det var omkring 1940 som skolbarnen fick börja använda singularformen på verb som »vi kom« – men »vi kommo« tilläts under några år. Vid uppsatsskrivning fick man inte blanda i en och samma uppsats. För vissa lärare fick man deklarera vad som gällde den egna uppsatsen.

Språkdatas konk (http://spraakbanken.gu.se/konk/) visar att August excellerade i skriven plural. Av 966 träffar på "komma" i Strindbergs brev så är uppåt 2/3 presens plural och 1/3 infinitiv. Träffar på "kommer" har regelmässigt subjekt i singularis. Breven torde vara skrivna ca 1870 – 1912.

... Vi tacka för bjudningen och skola komma ...
... Dessa namn komma att ändras och få ej tillkännagifvas. ... (gifvas med fv)

Stavningarna gifva och hvit försvann i 1906 års stavningsreform, den sista vi haft i svenskan.

För att förstå användningen av tilltalet NI så bör man läsa på pronomenet I i SAOB.
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/103/35.html

Tilltalet I var ett artigt tilltal, särskilt till äldre personer ända in mot 1950. Men jag tror liksom Dingbats att man skilde på singular och plural för tillhörande verb.

– Kommer I och hjälper till med höet i år, Far? ... (kommer i presens singular)

– Far och Mor, I kunnen väl komma till oss på julen! ... (kunnen i plural)

Sedan har vi den klassiska repliken ur "Rid i Natt".

Jon Stånge - Gack ur mitt hus!

Vid ni-tilltal till en person användes singulara verb.

Mycket intressant och lite oroväckande, jag hade anledning att kolla upp detta för en tid sedan och fick då från officiellt språkrådshåll beskedet att verbens pluralformer vanligen inte användes i dagligt tal ens kring förra sekelskiftet, ja att det var anmärkningsvärt redan i 1600-talets talspråk. Nu rör det sig väl knappast om någon linjär utveckling utan om olika språkvårdarmoden och -miljöer men med hänsyn till ditt vittnesbörd tycks det kanske som om jag måste tänka om angående hur man uttryckte sig i svenskt tal under 1900-talets första hälft. Andra som har synpunkter, minnen, erfarenheter?

Gack är dock en gammal imperativ singularis, och ingen pluralform.

Jag tror att Egon3 i första hand syftar på dialektalt präglade miljöer. Plurala verbformer dröjde sig kvar mycket länge i en del dialekter i sydvästra Sverige. Men de kan nog ofta ha levat kvar i vissa speciella talsituationer också i resten av Sverige. Politiska debatter i kommunalfullmäktige är en tänkbar sådan talsituation.

Borggårdstalet sommaren 1914 hölls en bit över kommunalfullmäktige och kan i efterhand klassas som uppläst skrift. Hur som helst så utbrast V-Gurra i fraser som följande, på säkert avstånd från Sydväst:

... I hafven kommit för att säga Eder mening ...
... I hafven förklarat eder redobogne och villige att åtaga Eder de bördor och bringa de offer ...

Ref: http://sv.wikisource.org/wiki/Borggårdstalet

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

... Alla som vilja arbeta ... (akustiskt hörbart)

Samme talare i transkriptioner från åren 1939–1942:

... det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna ...
... Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana ...

Långt över 300 år efter 1600-talets frånfälle.

Vad sägs om detta (ref http://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson ):

Radiotal av Per Albin Hansson den 12 april 1940 efter ockupationen av Danmark och Norge. Citerat ur Svenska Dagbladets årsbok 1940, s. 113. Pluralformerna i referatet har moderniserats.

Jag tycker mig ha hört vi äro i alla möjliga sammanhang, men när jag tänker efter kanske de alla möjliga sammanhangen endast är sången " vi äro musikanter..." och prästen i kyrkan som mässade "vi äro här församlade..."

Pluton Svea sjunger ju i sin låt "Fjärde Riket" så här:
"Tiden äro inne för en lång och blodig strid
Fjärde riket ska vakna för alltid"

Så jävla fel

Enstaka exempel kan man alltid hitta, men det är väl knappast något genomgående att pluralformerna användes i tal. Dessa tal t.ex. är väl i sitt sammanhang tämligen högtidligt hållna och då är det väl knappast förvånande att äldre formuleringar som t.ex. pluralformer kommer till använding för att ge talet en mer allvarsam platina. Rör det sig inte i de flesta fall om enstaka exempel eller är detta genomgående för de t.ex. Per-Albin hanssons tal? Om min namne nu skulle ha använt pluralformer i radion skulle det kunna vara för tillfällig tyngd i reportaget, eller kanske t.o.m, lite ironi eller språklig "lek". Frågan är om Elsie Ottesen-Jensen eller Hinke Berggren använde sig av pluralformerna när de agerade ute i bygderna.
Rör det sig inte om en enstaka död fras ungerfär som dagens "vill ni ha något mer" där expediten/ servitören sedan går över till att dua mig.