2010-05-31, 16:23
#1
hur skulle den staten se ut idag
Citat:
Israel och Libanon, Mellanösterns mest dynamiska och osannolika statsbildningar, kom bägge till för nittio år sedan, då det fyrahundraåriga osmanska väldet i Mellanöstern rammades av två främmande krafter, imperialismen och nationalismen.
Det fanns inga naturrikedomar i Syrien och Palestina, men det fanns något som hänförde tidens franska och engelska makthavare än mer: religions- och kulturhistoria. Det var de stora arkeologiska utgrävningarnas tid, koloniseringen av Bibelns länder var genomsyrad av historieromantik.
Jerusalems befriare lord Allenby och Storbritanniens utrikesminister lord Balfour var fromma bibelläsare, och deras stöd åt det judiska nationalhemmet var mer mystik än realpolitik.
Annons:
Fransmännens vurm för Libanonbergens maroniter var av samma art, Österns katoliker hade stått under franskt beskydd sedan Ludvig XIV, och deras kuriösa nationalism, som räknade släktskap med fortidens fenicier - Marseilles grundare - appellerade till fransk fantasi.
Libanon och Israel blev kolonialmakternas skötebarn. Eretz Israel, "Israels land", stod det präglat - på hebreiska - på det brittiska Palestinamandatets mynt efter att området avskilts från Transjordanien 1922. Le Gran Liban kallades det nya land fransmännen skapade 1920 genom att bryta loss hela forntidens feniciska kustland från resten av Syrien: man ville kila in embryon till en judisk stat och en kristen europeisk stat mitt i det gamla kristna hjärtland som fallit till islam på 630-talet. Lord Allenby såg sig som en sentida korsfarare.
Libanon och Israel hade existerat de facto i trettio år då de blev självständiga efter andra världskriget. Strax efteråt länkades deras öden i ett komplext mönster av attraktion och konflikt. Libanon skickade några förband under de arabiska försöken att invadera Israel vid dess självständighet 1948. Det var dock en charad, Libanons ledare ville inte ha krig med judarna.
Men den stora palestinska flyktingströmmen 1948-49 ändrade i ett slag grundförutsättningen för Libanons legitimitet: dess kristna majoritet. Under 1960- och 70-talet utvandrade hundratusentals kristna till Latinamerika, och den kristna majoriteten är sedan länge en fiktion.
Israels regionala diplomati gick från början ut på att sluta allianser med icke-muslimska eller icke-arabiska folk; så skedde med Iran, Etiopien och Turkiet, och bakom kulisserna med Libanons ledande maronitiska klaner, Chamoun och Gemayel. Israeler och maroniter förenades i sin fruktan för panarabismen.
Det var också panarabismens galjonsfigur Gamal Abdel-Nasser som lade första handen vid den komplikation som i dessa dagar alstrat nya våldseruptioner. Nasser tvingade 1969 Libanons maktlösa regering att låta PLO använda södra Libanon som bas för sina angrepp mot Israel. Israels lugnaste gräns förvandlades till den hetaste. Södra Libanon förvandlades till en palestinsk stat. Palestinierna hade dittills saknat medborgerliga rättigheter i Libanon, än i dag lever de under ett sorts apartheidsystem. Efter hand kom deras autonomi att omfatta också södra Beirut, just de delar som nu bombas.
1975 bröt inbördeskriget ut, då Syrien först hjälpte palestinierna att begå massmord på de kristna och sedan hjälpte maroniterna att massakrera palestinier. Ändamålet helgade medlen för syrierna. De har ingen ambassad i Beirut, Libanon är för dem en syrisk provins. 1976 nådde de sitt mål. Den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin lät Syrien ockupera stora delar av Libanon på villkor att PLO hölls under uppsikt. Israel och kristna miliser upprättade en "säkerhetszon" i södra Libanon.
Men Israels nationalister, som kom till makten 1977, ville krossa den palestinska staten i södra Libanon. Sommaren 1982 invaderade Israel hela södra Libanon, drev syrierna ur Beirut och installerade en kristen regim. Alla Israels planer rasade som ett korthus sedan Syrien dödat Israels främste allierade Bashir Gemayel och maronitiska milismän mördat civila palestinier i Beiruts flyktingläger.
Så kom Hizbollah till, i det maktvakuum som skapades efter PLO:s flykt till Tunis. I arton år, utan att uppnå några av sina strategiska mål, satt Israel fast i Libanon. Södra delen av landet blev stridszon i kriget Israel-Hizbollah. Shiiterna flydde därifrån till Beiruts södra förstäder, som jämte Ba"albek i Libanondalen blev en Hizbollahenklav. Libanons jordbrukande shiiter var måttfulla och fredliga - i städerna radikaliserades deras söner efter iranskt recept.
1990 tillät USA Syrien att återta hela Libanon, mot syriskt stöd under kriget mot Irak. 2000 lämnade Israel sin "säkerhetszon" i utbyte mot en FN-resolution och internationella garantier. Sedan dess, fram till syriernas uttåg ur Libanon i fjol, höll syrierna Hizbollah kort. Men i dag anser varken Hizbollah eller Iran att de behöver ta med den försvagade syriska härskarfamiljen i sina beräkningar.
Rafiq Hariri, cementmiljardären som reste Libanon och Beirut ur askan innan han mördades av en syrisk bomb i fjol, var muslim men odlade i tysthet goda relationer till Israel. Det är en ironi att Israel, som gynnats så av Libanons återhämtning, nu bistår Hizbollah i dess strävan att grusa Hariris storverk.
Onda tider väntar nu Libanon efter en kort vår av frihet och spektakulär tillväxt. Det är inget vågat tips att vi snart återser israeliska, syriska, amerikanska och kanske franska soldater i Beirut.
Omvärlden kommer, som den alltid gjort, gladeligen att offra Libanons intressen för en kort frist av lugn och ro, antagligen genom att sätta in hjälplösa och obeväpnade FN-observatörsstyrkor.
Den lösningen har prövats förr och bara gjort ont värre.
Israel och Libanon, Mellanösterns mest dynamiska och osannolika statsbildningar, kom bägge till för nittio år sedan, då det fyrahundraåriga osmanska väldet i Mellanöstern rammades av två främmande krafter, imperialismen och nationalismen.
Det fanns inga naturrikedomar i Syrien och Palestina, men det fanns något som hänförde tidens franska och engelska makthavare än mer: religions- och kulturhistoria. Det var de stora arkeologiska utgrävningarnas tid, koloniseringen av Bibelns länder var genomsyrad av historieromantik.
Jerusalems befriare lord Allenby och Storbritanniens utrikesminister lord Balfour var fromma bibelläsare, och deras stöd åt det judiska nationalhemmet var mer mystik än realpolitik.
Annons:
Fransmännens vurm för Libanonbergens maroniter var av samma art, Österns katoliker hade stått under franskt beskydd sedan Ludvig XIV, och deras kuriösa nationalism, som räknade släktskap med fortidens fenicier - Marseilles grundare - appellerade till fransk fantasi.
Libanon och Israel blev kolonialmakternas skötebarn. Eretz Israel, "Israels land", stod det präglat - på hebreiska - på det brittiska Palestinamandatets mynt efter att området avskilts från Transjordanien 1922. Le Gran Liban kallades det nya land fransmännen skapade 1920 genom att bryta loss hela forntidens feniciska kustland från resten av Syrien: man ville kila in embryon till en judisk stat och en kristen europeisk stat mitt i det gamla kristna hjärtland som fallit till islam på 630-talet. Lord Allenby såg sig som en sentida korsfarare.
Libanon och Israel hade existerat de facto i trettio år då de blev självständiga efter andra världskriget. Strax efteråt länkades deras öden i ett komplext mönster av attraktion och konflikt. Libanon skickade några förband under de arabiska försöken att invadera Israel vid dess självständighet 1948. Det var dock en charad, Libanons ledare ville inte ha krig med judarna.
Men den stora palestinska flyktingströmmen 1948-49 ändrade i ett slag grundförutsättningen för Libanons legitimitet: dess kristna majoritet. Under 1960- och 70-talet utvandrade hundratusentals kristna till Latinamerika, och den kristna majoriteten är sedan länge en fiktion.
Israels regionala diplomati gick från början ut på att sluta allianser med icke-muslimska eller icke-arabiska folk; så skedde med Iran, Etiopien och Turkiet, och bakom kulisserna med Libanons ledande maronitiska klaner, Chamoun och Gemayel. Israeler och maroniter förenades i sin fruktan för panarabismen.
Det var också panarabismens galjonsfigur Gamal Abdel-Nasser som lade första handen vid den komplikation som i dessa dagar alstrat nya våldseruptioner. Nasser tvingade 1969 Libanons maktlösa regering att låta PLO använda södra Libanon som bas för sina angrepp mot Israel. Israels lugnaste gräns förvandlades till den hetaste. Södra Libanon förvandlades till en palestinsk stat. Palestinierna hade dittills saknat medborgerliga rättigheter i Libanon, än i dag lever de under ett sorts apartheidsystem. Efter hand kom deras autonomi att omfatta också södra Beirut, just de delar som nu bombas.
1975 bröt inbördeskriget ut, då Syrien först hjälpte palestinierna att begå massmord på de kristna och sedan hjälpte maroniterna att massakrera palestinier. Ändamålet helgade medlen för syrierna. De har ingen ambassad i Beirut, Libanon är för dem en syrisk provins. 1976 nådde de sitt mål. Den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin lät Syrien ockupera stora delar av Libanon på villkor att PLO hölls under uppsikt. Israel och kristna miliser upprättade en "säkerhetszon" i södra Libanon.
Men Israels nationalister, som kom till makten 1977, ville krossa den palestinska staten i södra Libanon. Sommaren 1982 invaderade Israel hela södra Libanon, drev syrierna ur Beirut och installerade en kristen regim. Alla Israels planer rasade som ett korthus sedan Syrien dödat Israels främste allierade Bashir Gemayel och maronitiska milismän mördat civila palestinier i Beiruts flyktingläger.
Så kom Hizbollah till, i det maktvakuum som skapades efter PLO:s flykt till Tunis. I arton år, utan att uppnå några av sina strategiska mål, satt Israel fast i Libanon. Södra delen av landet blev stridszon i kriget Israel-Hizbollah. Shiiterna flydde därifrån till Beiruts södra förstäder, som jämte Ba"albek i Libanondalen blev en Hizbollahenklav. Libanons jordbrukande shiiter var måttfulla och fredliga - i städerna radikaliserades deras söner efter iranskt recept.
1990 tillät USA Syrien att återta hela Libanon, mot syriskt stöd under kriget mot Irak. 2000 lämnade Israel sin "säkerhetszon" i utbyte mot en FN-resolution och internationella garantier. Sedan dess, fram till syriernas uttåg ur Libanon i fjol, höll syrierna Hizbollah kort. Men i dag anser varken Hizbollah eller Iran att de behöver ta med den försvagade syriska härskarfamiljen i sina beräkningar.
Rafiq Hariri, cementmiljardären som reste Libanon och Beirut ur askan innan han mördades av en syrisk bomb i fjol, var muslim men odlade i tysthet goda relationer till Israel. Det är en ironi att Israel, som gynnats så av Libanons återhämtning, nu bistår Hizbollah i dess strävan att grusa Hariris storverk.
Onda tider väntar nu Libanon efter en kort vår av frihet och spektakulär tillväxt. Det är inget vågat tips att vi snart återser israeliska, syriska, amerikanska och kanske franska soldater i Beirut.
Omvärlden kommer, som den alltid gjort, gladeligen att offra Libanons intressen för en kort frist av lugn och ro, antagligen genom att sätta in hjälplösa och obeväpnade FN-observatörsstyrkor.
Den lösningen har prövats förr och bara gjort ont värre.
