Simulerad eller virtuell verklighet - samlingstråd

En tanke slog mig häromdagen.
Jag satt och tänkte på vilken datakraft det skulle krävas att simulera hela universum.

Då kom jag att tänka på att om hela universum är ett dataprogram/simulering då borde ju denna allsmäktige gud som så många tillber vara den maskin som utför programmet. Denna maskin skulle ju verka allsmäktig inför oss eftersom allt som händer beror ju på vad den vad maskinen vill ska hända.

Om gud vore maskinen som utför programmet så varför skulle han då bevisa sin existens inför delar av det program han utför.
Det är ungefär som om en dator skulle börja förklara sin existens och uppgift för ett dataspel. Det enda datorn bryr sig om är ju att utföra programmet.

Sen kan man ju undra vem som skapade maskinen som utför programmet.
Och varför programmet utförs.

Kan ju tillägga att jag inte är det minsta religös själv.

Jag antar att det redan finns folk som har tänkt i dessa banor.
Vad är detta då för religion/tro ?
Finns det mer info i ämnet ?

http://www.simulation-argument.com/

Det vore ologiskt att se Gud som en maskin i.o.m. att maskiner är skapade för ett syfte, och inte i sig har någon egen vilja. I det här exemplet vore det i min mening därför bättre att se Gud som programmeraren/datorkonstruktören som existerar oberoende av något annat, och datorn/programvaran som universum.

Ologiskt vet jag inte om det skulle vara.

Från vårat perspektiv så är ju maskinen som utför programmet "universum" allsmäktig. Maskinen styr ju och skapar allt som är och allt som inträffar.
Även om det i bakgrunden skulle finnas ramar inom vilken maskinen måste operera. Samt att maskinen i sig skulle vara skapad av någoting annat.
Men från våran horizont så är ju maskinen allt som vi definierar som gud.

Sen varför måste gud ha en vilja ?
Han kanske bara utför en uppgift och det är programmet.
En dator ifrågasätter ju aldrig varför den utför en sak den gör bara det den blir tillsagd. (Med vissa undantag för Windows som aldrig gör som man vill)

Det kan ju även vara så att man har svårt att se gud som en maskin och vill man helst att det skall vara en "person".

Om Gud finns måste han/hon/den/det vara yttersta verkligheten som existerar oberoende av andra/annat av sig själv, från sig själv, utanför tid och rum, och därför kan inte en maskin, då en maskin är något som är skapat för att utföra en uppgift, vara Gud. Som jag ser det måste allt ha sin början i ett medvetande i form av en tanke. Det är det enda logiska sättet att se på saken anser jag. Allt annat är bara att skjuta på problemet. Jag tycker iaf det är betydligt mer logiskt att medvetande kom före materia än att materia skulle ha uppstått ur ingenting, ingenstans och genom någon slags slump och evolution ha resulterat i ett medvetande som kan inse sin egen existens och resonera på nivåer över sig självt (över det materiella).

Denna "verklighet" i maskinen må vara simulerad enligt betraktaren - skaparen och ev. observatörer i detta fall.
Men för oss är denna verklighet just en verklighet eftersom vi inte har några referenser att jämföra med.
Därav definierar vår verklighet (den vi upplever) ordet "verklighet".

Sant. Det är dumt att inbilla sig att den verklighet vi upplever är något annat än en högst subjektiv verklighet. När vi t.ex. tittar på ett träd är det inte trädet vi ser, utan ljus som reflekteras på trädet och träffar näthinnan i ögat som skickar signaler till hjärnan och en bild uppenbaras i vårt medvetande. Det faktum att vi människor har möjlighet att på en abstrakt nivå föreställa oss högre verkligheter än den materiella tyder dock i min mening på att medvetande inte är ett fysikaliskt fenomen, utan något högre, t.ex. andligt.

verkligheten är i högsta grad simulerad, dvs, den återskapas i betraktarens huvud.
Vi kan inte direkt uppleva världen runt oss, det skulle vara ett överväldigande kaos av intryck som är omöjligt att bearbeta. Tänk på hur hjärnan arbetar, så bli man ganska imponerad. Den är instängd i en skål av cm-tjockt ben. där ligger den och skvalpar i lugn och ro. Med ledning av ett(två) organ som mäter elektromagnetisk strålning i ett litet spektrum, så skapar hjärnan en visuell representation av omgivningen. Hur den fungerar studerar man lämpligast genom de otaliga synvillor som konstnärer och gestalt-psykologer roat sig med att framställa. Det tar ganska lång tid innan det nyfödda barnet lyckas bygga upp en fungerande representation av de impulser de elektromagnetiska sensorerna (ögonen) sänder till hjärnan.

Det betyder att en person som varit blind från födseln och i vuxen ålder mirakulöst, säg, genom en operation, får syn för första gången, inte kommer att kunna använda sin syn på något vettigt sätt på ett bra tag. Detta pga av att världsbilden genom syn måste simuleras av hjärnan.

dom gjorde en film om detta, Matrix tror jag den hette

Matrix bygger på iden att det finns fysiska människor kvar och att deras hjärnor är kopplade till en stor maskin som simulerar verkligheten.

Jag tänker i banorna att allting är simulerat. Hela verkligheten är en simulation. Inga hjärnor på burk kopplade till en maskin. Individen/medvetandet är en del av simulationen.


Jag tycker vi tar och listar några punkter som antingen stödjer eller stjälper den här teorin. Gärna med motivering varför.
Tex.
Evolutionen anser jag är inget hinder för denna tankegång. Tänk dig att du spelar dataspelet The sims. Gestalterna i spelet utvecklas ju varteftersom du spelar. Även om våran evolution är oerhört mer komplex och har pågått en lägre tid.

Ett par saker som slår mig när jag läser detta:

För att det ska bli meningsfullt att diskutera om vår verklighet är en simulering så är det kanske idé att först säga vad den är tänkt att simulera. En simulering är en (oftast förenklad) modell av ett förlopp och den måste ha något att modellera. Vad skulle det vara i så fall?

Det där kanske är onödigt petigt, men det är dumt att sabotera en kul diskussion genom att lägga in fällor bestående av otydligt definierade begrepp.

Det andra jag kom att tänka på är ett argument som använts i de flesta diskussioner om den upplevda verkligheten kontra den "riktiga" verkligheten. Vi säger att vi kallar det vi upplever som verklighet för "universum". Detta universum innehåller allt vi kan uppleva med våra sinnen och allt som vi kan märka att det påverkar oss på något sätt. Om "simuleringen" är perfekt så finns det inget utanför vårt universum som vi kan upptäcka att det påverkar oss på något sätt och om det fanns något som gjorde det skulle det enligt definitionen vara del av vårt universum och inte stå utanför, vilket leder till en paradox.

Slutsatsen är att om vi lever i en simulering som på något sätt inbegriper ett "yttre" universum som vi inte kan märka, så finns det ingen möjlighet för oss att bevisa varken att det är på det sättet eller att det inte är så. Det finns nämlingen inget i vårt universum som kan användas som bevis.

Om det ska vara meningsfullt att fortsätta diskussionen anser jag alltså att man först måste anta att simuleringen inte är perfekt. Då skulle man kunna försöka hitta bevis för det "yttre" universum som vår verklighet är en del av. New Age-flummare kan säkert komma med många fina uppslag här

Två kommentarer till frågeställningen:

1) Det måste vara omöjligt att bevisa huruvida verkligheten är en simulering eller inte.
2) Än sen? Vad spelar det för roll? Vad vore skillnaden mellan verklighet och simulering?