Medeltidsekonomi

Hur såg statsbudgeten ut under medeltiden? Hur stor stående arme kunde man ha utan att ruinera landet? Hur førdelade fursten sina inkomster? Hur varierade allt detta mellan handelsstæder i syd till karga furstendømen i norr? Håller på med lite skønlitterær bakgrundsforskning...

Oklart var och när under medeltiden du menar, men rent generellt var ju feodalismen ett vanligt system under den perioden. Gick, väldigt förenklat, ut på att en vasall fick en bit land och sen betalade in pengar till feodalherren och även ställde upp med soldater när det behövdes. Fast du kanske visste det och menade nånting annat?

Stadsbudget: NEJ.

Ta en titta på Leo Hubbermans bok "människans rikedomar"

Det fanns inget feodalsystem i Sverige, vi hade ståndssystem. Feodalsystemet var mest utvecklat i Frankrike. Det är svårt att svara på din fråga då du inte anger årtal, plats osv. Rent generellt så var ekonomin god fram till början av 1300-talet då allt gick åt h-e i samband med klimatförändringar, digerdöden och feodalherrarnas törst efter lyx. En stående armé kunde man inte ha då det blev för dyrt.

Alltså större delen av en arme var bönder och blev inkallade. En stående arme var svindyrt, det var därför man gärna förde krig utomlands så man kunde försörja armen genom plundring.

Lat som jag är, så ska jag klistra in en sammanfattning jag skrivit av "Västerlandets uppgång", en bok i ekonomisk historia som jag läst en gång. Tyvärr orkade jag tydligen bara sammanfatat början av boken dock!

Det går inte riktigt att jämföra, som jag tror du vill, dagens försvarsutgifter som andel av BNP, med dåtidens militärkostnader. Vad menas med "stat"? Hur stor var den totala produktionen? Vad "kostade" krigsmakten?

Medeltiden är dock en mycket spännande epok. Det var då marknadsekonomin började spira i Europa, vilket kom att skilja oss från Kina, Inka, Islam och alla andra. Det handlar mycket mer om idéer som gynnar fria individer, än om tekniska uppfinningar eller naturfyndigheter. Annars hade kineserna kolonialiserat oss!

Samtidigt var utvecklingen mycket osäker. Det var furstarnas egenintresse som styrde. Det bara råkade bli till marknadens fördel!

[font='Monotype Corsiva']Västerlandets uppgång[/font]

[font=Tahoma]Ofredstid[/font][font=Tahoma]
Europa var en otrygg kontinent i början av högmedeltiden. Landsbygden hotades ständigt av rövare och regionalt/periodvis även av vikingar, magyarer och hunner. Utan stark kungamakt var det inte möjligt att organisera en stark central militär­makt eftersom det utgjorde en allmän nyttighet som förmåns­tagarna kunde undandra sig att finansiera. Lösningen utgjordes av livegenskap.[/font]

[font=Tahoma]Livegenskapets trygghet[/font][font=Tahoma]
Livegenskapen gjorde det möjligt att finansiera lokalt skydd. Godsets borg och riddare kunde skydda en bys invånare från ofred. Skyddets lokala karaktär och avtal om livegenskap gjorde att godsets skydd inte var en allmän nyttighet och de beskyddade kunde inte undandra sig finans­ier­ingen av försvaret.De livegna besatt en del av godsets mark och beskyddades i utbyte mot arbets­plikt på godsherrens egen mark. Mark utanför godsens skydd var en allmän nyttighet och användes fritt för jakt och bete. Avtalen om livegenskap vilade på gammal sedvänja och var kostsamma att omförhandla, men vid arv och nytillträde förekom avgifter som kunde varieras.[/font]

[font=Tahoma]Förläningssystemet[/font][font=Tahoma]
Kungarikets mark delades i flera led in i gods, vars livegenskapssystem producerade tjänster åt kungen. Högadeln förlänades mark av kungen i utbyte mot löften om militära tjänster. Första ringens länsherrar (in capite) förlänade marken vidare till mesne, vilka i sin tur förlänade marken till godsherrar (paravail). Godsherrarna förvaltade jorden och ledde produk­tionen av de tjänster till herrarna över dem (kyrka, riddare, serjanty/kvarters­mästeri, socage/varor) som kungen beställt. De livegna besatt i sin tur en del av marken kring godsets, i utbyte mot arbetstjänst på godsherrens mark. Sålunda vilade finansieringen av all försvarsmakt, både lokal och kunglig, på att godsens livegenskap omvandlat försvar från en allmän till en privat nyttighet.[/font]

[font=Tahoma]Godsekonomin[/font][font=Tahoma]
Godsekonomin präglades av autarki och betalning med arbetsinsats. Varje gods var självförsörjande av alla slags vara som behövdes. Specialisering och varuutbyte var inte lönsamt därför att effektiva marknader saknades, dels pga höga transaktionskostnader (handelsresande var dyrt och riskabelt), dels pga godsens homogenitet (autarkin medförde att godsen, som alla hade liknande förutsättningar och behov, hade föga överskott att avyttra). Livegenskapen innebar betalning med arbetsinsats, något som innebar höga övervaknings­kostnader eftersom de livegna saknade incitament att göra ett gott arbete på godsherrens mark. Men betalning (även in natura) med arbetsresultat skulle ha medfört ännu högre förhandlings­kostnader eftersom det i brist på marknader saknades en fungerande relativvärdering av olika varuslag. Dessutom krävde autarkin i sig ändå hög grad av övervakning, eftersom arbetsinsatserna måste koordinerades genom centralplanering (istället för av marknadskrafter) för att säkerställa självförsörjningen.[/font]

[font=Tahoma]Europa jungfrulig[/font][font=Tahoma]
God tillgång på orörd mark medförde befolkningstillväxt och homogenitet. Under den tidiga medeltiden fanns det gott om obrukad mark i Europa. Avkastningen på arbetskraft var därför hög och mark utanför godsens skyddsradie var en allmän nyttighet, fri att kolonialiseras. Följden blev hård konkurrens om arbets­kraft mellan godsen, hög befolkningstillväxt och snabb tillväxt av odlad mark. Den goda tillgången av god jordbruksmark medförde att arbetskraften länge hade konstant avkastning, befolknings­tillväxten till trots. I kombination med godsens autarki, rådde stor ekonomisk homogenitet och därför lite specialisering och handel.[/font]

[font=Tahoma]Överbefolkning[/font][font=Tahoma]
Överbefolkning ledde med tiden till brist på god mark, vilket heterogeniserade ekonomin och stimulerade handel. Befolkningstillväxten medförde succesivt överbefolkning i vissa delar av Västeuropa. Allt sämre mark togs i bruk av nya gods, med avtagande avkastning på arbete som följd. I ännu ej överbefolkade regioner fanns dock alltjämt gott om god mark med hög avkastning på jordbruksarbete. Följden av denna hetero­genitet blev att trakter med överbefolkning började specialisera sig på mer arbetsintensiv produktion (manufaktur) och det växte fram en handel mellan områden med olika ekonomiska förutsättningar, dvs olika befolkningsdensitet.[/font]

[font=Tahoma]Två- och treskiftesbruk
[/font][font=Tahoma]Utvecklad jordbruksteknik var en följd av, inte orsak till, befolkningsökningen (dvs ändrat relativpris mellan mark och arbete). Treskiftet förbättrade kostens sammansättning (baljväxter/havre växlades med vete), ökade jordens avkastning (ytan ökade med 50%) och fördelade arbetet jämnare över året (plöjning både vår och höst). Dessa fördelar till trots, infördes treskiftet endast långsamt under ett halvt millenium efter dess upptäckt på 700-talet. Anledningen var inte så mycket omförhandlingskostnader eller irrationellt motstånd mot förändring. Istället var tvåskiftet trots allt ekonomiskt mer rationellt så länge tillgången på mark var god. Då kunde svin och oxar, vars draghjälp var värdefull före över­befolkningen, beta gratis på allmänningen. Först när nyodling reducerat allmänningen och därför höjt relativ­priset på animaliskt protein, och överbefolkning sänkt arbetskraftskostnaden, blev det lönsamt att utnyttja den plötsligt värdefulla marken mer intensivt med treskifte. [/font]

[font=Tahoma]Kapitalförbättringar[/font][font=Tahoma]
Den heterogeniserade ekonomin gjorde investeringar i ny teknik lönsamma. När allmänningen hade reducerats övergick man från fritt betande oxar till hästar som utfordrades med odlad havre. Men stigande markpriser gjorde också hästhållningen dyrare, något som stimulerade användningen av vatten- och vindkraft. Sådan ny teknik krävde storskaliga kapitalinvesteringar av specialiserade producenter. Samtidigt hade dock också den ökade handeln efter år 1000 gjort det möjligt att avsätta de stora mängder varor som sådan storskalighet krävde. Två faktorer (stigande markpriser/djurhållnings­kostnader och ökad specialisering/handel) som båda orsakades av befokningstillväxten, samverkade alltså och möjliggjorde den tekniska utvecklingen. Fortfarande saknades institutioner som stimulerade civil forskning, varför det huvud­sakligen var tillämpningen redan känd teknik som spreds. Vapenutveckling stimulerades däremot av den instabila politiska situationen. Hemlightsmakeri och egen tillämpning var uppfinnarens enda skydd mot kopiering.[/font]

[font=Tahoma] [/font]

[font=Tahoma]Framväxten av ett marknadssystem, till följd av befolkningstillväxten, ledde till specialisering, handel och tekniska investeringar som allt bidrog till högre produktivitet. Den avtagande avkastningen för jordbruksarbete som befolkningstillväxten också medförde, gjorde dock att inkomsten per capita inte ökade. Framåt år 1200 kunde lokal hungersnöd lindras tack vare handel med regioner med livsmedelsöverskott. Jordbruks­arbetarna blev emellertid allt fattigare och 1307–17 spreds en allmän hunger­snöd över Europa. [/font]

[font=Tahoma]Regelbundna mässor (som i Champagne) gav kontinuerlig information om interregionellt utbud och efterfrågan och kom att skapa en organiserad marknadsekonomi. Vid mässorna, som utvecklades till permanenta marknader i stadscentra, utvecklades även kapital­marknader med växel- och termins­instrument. I norra Italien, det mest tätbefolkade och urbaniserade området i hela Europa, utvecklades bolagsformer samt kredit- och försäkringsinstrument till stöd för handeln i och bortom Medelhavet. Handeln skapade stora värden som låg utanför godsherrarnas kontroll. Kung, adel och borgare tog emellertid ut tullar och avgifter för t.ex. marknadstillstånd.[/font]

[font=Tahoma]Gruvdriften (guld, silver, koppar, tenn, bly, järn) ökade under 1200-talet. Men framåt år 1300 minskade gruvornas avkastning därför att många brott nådde grundvattennivån. All industri var mycket arbetskraftsintensiv och förutom gruvorna uppvisade produktionen klara skalfördelar. Tillverkningsprocesserna var strängt reglerade av skrån, som köpt lokala monopol av tvångsmakten (kungen/feodal­herren/borger­skapet). Jordbruket svarade aldrig för mindre än 90% av den totala produktionen.[/font]

[font=Tahoma]Det framväxande marknadssystemet medförde att en del arbetsplikt omvandlats till kontantbetalning. De stigande jordbrukspriserna till följd av överbefolkningen inflaterade på 1200-talet dock plötsligt bort värdet av dessa betalningar. Dessutom steg markpriserna kontinuerligt. Av dessa två skäl utnyttjade många godsherrar sin rätt att mot en omvandlingsavgift återköpa jordbruksarbetarnas mark (och på olika sätt ökade befintliga pålagor på jordbruksarbetarna). Jordbrukets organisation vände alltså paradoxalt nog under 1200-talet bort från en marknadsmässig betalning till godsherren, åter till betalning i form av arbetsplikt, med incitament till smitning. Avgifter och regleringar gjorde det dyrt och svårt för jordbrukare att flytta eller köpa/sälja den mark/boskap godsherren inte löst in. Detta förhindrade specialisering, reallokering av resurser och förmögenhetsbildning inom hela jordbrukssektor. Incitamenten till produktivt arbete minskade även på arbetarnas egen mark. Effektivare lösningar utvecklades inte därför att man då hade behövt gå utanför sedvane­rätten, godsherrens institutionella grundval.[/font]

WOW!
FB är soooo fucked up med textformateringen...
jag vägrar editera detta, stå ut me'et!

För att förtydliga vad jag menade med "svindyrt". Eftersom man tog ut bönderna i armen (tillsammans med massor av annat arbetsfört folk som smeder) så blev ju inget arbete gjort hemma. Därför var det t ex svårt att föra krig under skördetiden.

Jag tycker det är viktigt att påpeka att med digerdödens lindrade effekt på den demografiska pressen(skapade arbetskraftsbrist) uppstod en ny social o ekonomisk struktur som med sin effective demand stimulerade marknaden. (Den nya samhällstruktur(?) uppstod pga. att lönearbetare kunde ta ut mer i lön i och med arbetskraftsbristen.)

Vad gäller feodalherren spelade han en liten roll när urbanisering tilltog. Och hans sista kraftansträgning var väl när han under digerdöden försökte återinföra den gamla arbetstjänstsystemet som svar på arbetskraftsbristen i och med digerdöden.

Det stora problemet med digerdöden rörde bank-pengar, lr ink-money som man kallade det då. Bankerna som fungerade på en fraktions reserv bas(hade bara täckning för en del av insättningarna) o därigenom förde mer pengar ut på markanden som stimulerade den. Men när dessa kollapsade genomgick man en deflation som gravt störde den finansiella sektorn.

Dock ska man komma ihåg att dessa finasiella kriser ofta inte spred sig pga. dåligt integrerade och relativt självständiga marknader. Men i första hand spred den sig inte pga. av att den ekonomiska basen var jordbruket.

Så att säga att allt gick åt helvete under digerdöden är inte helt korrekt - den fungerade tillslut som en ekonomisk stimulant. Men givetvis under tiden av epedemin var det inte glada toner.

Det var väl ändå de tekniska innovationerna som resultat av den sociokulturella och ekonomiska strukturen som gav oss möjligheten att bli världens centrum? Sedan vad gäller naturfyndigheter och kina tycker jag du är inne på något intressant, sen kan man förstås inte förringa Kinas kejsares(kommer inte ihåg vad pajasen hette) koservativa handelspolitiks influerade på historieutvecklingen.