2010-05-25, 15:52
#1
Det var för ett tag sedan som jag, mina vänner J och L hade en trevlig tripp i Ls lägenhet, under en extraordinärt fin förmiddag.
Setting
Vi hade förberett med playlists och högtalarsystemet som jag alltid har med mig, tillsammans med den nya men superba traditionen vi har startat att vi köper olika exotiska frukter som vi skär isär och smakar/tittar på under ruset. Vi hade laddat upp med förfriskningar och olika triptoys, mina neodymium magnetkulor, grön laser, och pastellkritor.
Offblast! Kl:14:00
Då var det dags för näsgodiset att åka upp i skallen, mina vänner bestämde sig för att bomba, jag körde på klassikern som jag brukar göra. Jag väntade några minuter för att kompensera så våra rus skulle sammanträffa samtidigt. Efter jag dragit i mig linan och det gått ett par minuter så fick jag den familjära pirriga känslan i hela kroppen som jag får varje gång. Min balans börjar påverkas och jag går runt med förväntan på topp, går runt i lägenheten och tittar på saker, läser lite ur böckerna i bokhyllan.
Sen helt plötsligt när Kyte-The lost blood går igång (vet ni hur den börjar så tror jag ni kan känna igen er) så känner jag att min balans går åt helvete på ett sätt som jag har kommit att känna igen för 4-HO-MET, det känns på något sätt som att när låten exploderar så faller jag framåt och tappar andan, lutar mig mot Ls tvbord och ler i ren glädje över att vara tillbaka i denna värld som jag älskar så mycket.
Dags för holken! Kl:14:45
Jag bestämmer mig för att göra ett bongstopp och se vad som händer, Tar min bong som är förberedd och går ut på balkongen. Kommer in igen och mår så dunder man bara kan må, ställer mig och tittar på Ls oljemålning som sitter på väggen en stund och försvinner in i färgernas värld, det känns som min blick sugs in i tavlan, samtidigt som trädet på tavlan börjar pulsera i takt med musiken, färgerna börjar flyta ihop och jag kan inte urskilja vad som är vad längre.
Nu börjar gräset göra sitt och jag kommer in i den zon som jag känner igen från den enda gången jag rökt gräs på 4-HO-MET. Jag är inte en kropp utan jag är åskådare i den kroppen som rör sig under mig, den går till soffan och sätter sig för att titta ut på himlen och tänka på hur vackert allting faktiskt är egentligen. Helt plötsligt så ser jag himlen utanför ändra färg till lila. (Måste tillägga att jag tror inte jag vart så långt borta någon gång innan.) Hakan på kroppen under mig faller nästan i golvet och jag får ur mig "Förhelvete kolla på himlen!" till mina vänner som satt i sin egna version av himlen just då, när de hör vad jag sade så tittar de ut och blir lika förvånade som jag.
Glory of the Sun!
När vi började titta på himlen så var solen bakom moln, men efter en liten stund så såg man hur den började komma fram och jag tror det var det bästa ögonblicket i mitt liv hittils, när solen passerat molnen helt så var det en explosion av ljus som jag inte kunde dra bort ögonen ifrån. Jag börjar nästan gråta av lycka för att jag är ett med solen och livet på jorden i detta ögonblick, jag tänker på hur vi som varelser är skapta av stoft från stjärnor som samlats ihop till denna klump vi åker runt i rymden på och hur växterna använder ljuset för att växa och producera mat som djur och vi äter, att vi egentligen äter solljus i form av materia, denna tanke gör mig så fantastiskt stolt över vår existens i universumet vi lever i.
Nätverkslagg i skallen
Det har gått ett tag i solen, jag bestämmer mig för att gå runt lite i lägenheten och titta och mina tankar skenar iväg helt, JAG kom tillbaka, kroppen var min igen, det var här som jag märkte att när jag ville röra på mig så hade rörelserna en delay på runt en halv sekund, jag började tänka på vardagslivet och hur hemskt det skulle vara att leva konstant med delay i rörelserna. Jag har tagit för mycket, Jag kommer få psykos, detta var ingen bra ide. Denna tankegång var återkommande och växte sig bara starkare och starkare för varje sekund som jag inte tittade på solen, Jag börjar må lite smått dåligt och skyndar mig tillbaka till fåtöljen vid fönstret och sätter sig igen, allting blir lugnt igen eftersom denna tillvaro vi har egentligen inte spelar någon roll, VI ÄR SKAPTA AV MATERIA FRÅN STJÄRNOR!
Jag har börjat associera de dåliga tankarna med skuggan här, var jag inte i solen så kom tankarna, därför stannar jag i fåtöljen tills ruset lugnat ner sig lite.
Börjar dala neråt
Är lite småglad över upplevelsen men samtidigt glad att det värsta är över, nu kan jag börja röra mig i skuggan igen, vi bestämmer oss för att öppna de två sorters frukter vi köpt. En passionsfrukt (tro't eller ej men jag hade aldrig sett en riktig passionsfrukt innan) och en annan röd grej med vitt fruktkött med små svarta kärnor i, kommer ej ihåg namnet. Började med passionsfrukten, och min första tanke var på gröngult snorslem, den ville jag inte ha att göra med alls
så jag bestämde mig för att öppna den röda. Tar en kniv och skär den längs med på mitten, och vilken syn det var, jag var helt säker på att denna frukt skulle vara det godaste jag ätit i hela mitt liv, jag var helt hundra på att den skulle vara sötare och smaskigare än allt annat sött och smaskigt som finns.
Ni kan ju förstå vilken antiklimax det var när jag tog en sked, började äta den som en kiwi och kunde inte avgöra vad fan fruktfanskapet smakade öht. Stod där i säkert 5 minuter och kunde inte avgöra vad det var för smak, bara att smaken var inte söt alls. Blev allmänt tjurig över att naturen kan skapa frukter som höjer förväntningarna hos en och sen sparkar en i pungen! Sen såg jag skalet från passionsfrukten och blev alldeles till mig. Innersidan på skalet såg helt absurd ut ju! Såg ut som sidorna på ett öga, små blodkärl nästan och små mjuka utskott som jag petade på i fascination samtidigt som jag var lätt äcklad över hur det såg ut.
Att sådana frukter ens får växa är för mig ett mysterie.
Åter till verkligheten
Afterglowen har slagit in och vi sitter som vi brukar göra, pratar och leker med leksakerna vi haft under trippen, sammanfattar allt som hände. Allt som allt så var det en förbannat underbar tripp, men jag tror jag ska röka holk efter peaken kommande gånger
Setting
Vi hade förberett med playlists och högtalarsystemet som jag alltid har med mig, tillsammans med den nya men superba traditionen vi har startat att vi köper olika exotiska frukter som vi skär isär och smakar/tittar på under ruset. Vi hade laddat upp med förfriskningar och olika triptoys, mina neodymium magnetkulor, grön laser, och pastellkritor.
Offblast! Kl:14:00
Då var det dags för näsgodiset att åka upp i skallen, mina vänner bestämde sig för att bomba, jag körde på klassikern som jag brukar göra. Jag väntade några minuter för att kompensera så våra rus skulle sammanträffa samtidigt. Efter jag dragit i mig linan och det gått ett par minuter så fick jag den familjära pirriga känslan i hela kroppen som jag får varje gång. Min balans börjar påverkas och jag går runt med förväntan på topp, går runt i lägenheten och tittar på saker, läser lite ur böckerna i bokhyllan.
Sen helt plötsligt när Kyte-The lost blood går igång (vet ni hur den börjar så tror jag ni kan känna igen er) så känner jag att min balans går åt helvete på ett sätt som jag har kommit att känna igen för 4-HO-MET, det känns på något sätt som att när låten exploderar så faller jag framåt och tappar andan, lutar mig mot Ls tvbord och ler i ren glädje över att vara tillbaka i denna värld som jag älskar så mycket.
Dags för holken! Kl:14:45
Jag bestämmer mig för att göra ett bongstopp och se vad som händer, Tar min bong som är förberedd och går ut på balkongen. Kommer in igen och mår så dunder man bara kan må, ställer mig och tittar på Ls oljemålning som sitter på väggen en stund och försvinner in i färgernas värld, det känns som min blick sugs in i tavlan, samtidigt som trädet på tavlan börjar pulsera i takt med musiken, färgerna börjar flyta ihop och jag kan inte urskilja vad som är vad längre.
Nu börjar gräset göra sitt och jag kommer in i den zon som jag känner igen från den enda gången jag rökt gräs på 4-HO-MET. Jag är inte en kropp utan jag är åskådare i den kroppen som rör sig under mig, den går till soffan och sätter sig för att titta ut på himlen och tänka på hur vackert allting faktiskt är egentligen. Helt plötsligt så ser jag himlen utanför ändra färg till lila. (Måste tillägga att jag tror inte jag vart så långt borta någon gång innan.) Hakan på kroppen under mig faller nästan i golvet och jag får ur mig "Förhelvete kolla på himlen!" till mina vänner som satt i sin egna version av himlen just då, när de hör vad jag sade så tittar de ut och blir lika förvånade som jag.
Glory of the Sun!
När vi började titta på himlen så var solen bakom moln, men efter en liten stund så såg man hur den började komma fram och jag tror det var det bästa ögonblicket i mitt liv hittils, när solen passerat molnen helt så var det en explosion av ljus som jag inte kunde dra bort ögonen ifrån. Jag börjar nästan gråta av lycka för att jag är ett med solen och livet på jorden i detta ögonblick, jag tänker på hur vi som varelser är skapta av stoft från stjärnor som samlats ihop till denna klump vi åker runt i rymden på och hur växterna använder ljuset för att växa och producera mat som djur och vi äter, att vi egentligen äter solljus i form av materia, denna tanke gör mig så fantastiskt stolt över vår existens i universumet vi lever i.
Nätverkslagg i skallen
Det har gått ett tag i solen, jag bestämmer mig för att gå runt lite i lägenheten och titta och mina tankar skenar iväg helt, JAG kom tillbaka, kroppen var min igen, det var här som jag märkte att när jag ville röra på mig så hade rörelserna en delay på runt en halv sekund, jag började tänka på vardagslivet och hur hemskt det skulle vara att leva konstant med delay i rörelserna. Jag har tagit för mycket, Jag kommer få psykos, detta var ingen bra ide. Denna tankegång var återkommande och växte sig bara starkare och starkare för varje sekund som jag inte tittade på solen, Jag börjar må lite smått dåligt och skyndar mig tillbaka till fåtöljen vid fönstret och sätter sig igen, allting blir lugnt igen eftersom denna tillvaro vi har egentligen inte spelar någon roll, VI ÄR SKAPTA AV MATERIA FRÅN STJÄRNOR!
Jag har börjat associera de dåliga tankarna med skuggan här, var jag inte i solen så kom tankarna, därför stannar jag i fåtöljen tills ruset lugnat ner sig lite.
Börjar dala neråt
Är lite småglad över upplevelsen men samtidigt glad att det värsta är över, nu kan jag börja röra mig i skuggan igen, vi bestämmer oss för att öppna de två sorters frukter vi köpt. En passionsfrukt (tro't eller ej men jag hade aldrig sett en riktig passionsfrukt innan) och en annan röd grej med vitt fruktkött med små svarta kärnor i, kommer ej ihåg namnet. Började med passionsfrukten, och min första tanke var på gröngult snorslem, den ville jag inte ha att göra med alls
så jag bestämde mig för att öppna den röda. Tar en kniv och skär den längs med på mitten, och vilken syn det var, jag var helt säker på att denna frukt skulle vara det godaste jag ätit i hela mitt liv, jag var helt hundra på att den skulle vara sötare och smaskigare än allt annat sött och smaskigt som finns. Ni kan ju förstå vilken antiklimax det var när jag tog en sked, började äta den som en kiwi och kunde inte avgöra vad fan fruktfanskapet smakade öht. Stod där i säkert 5 minuter och kunde inte avgöra vad det var för smak, bara att smaken var inte söt alls. Blev allmänt tjurig över att naturen kan skapa frukter som höjer förväntningarna hos en och sen sparkar en i pungen! Sen såg jag skalet från passionsfrukten och blev alldeles till mig. Innersidan på skalet såg helt absurd ut ju! Såg ut som sidorna på ett öga, små blodkärl nästan och små mjuka utskott som jag petade på i fascination samtidigt som jag var lätt äcklad över hur det såg ut.
Att sådana frukter ens får växa är för mig ett mysterie.
Åter till verkligheten
Afterglowen har slagit in och vi sitter som vi brukar göra, pratar och leker med leksakerna vi haft under trippen, sammanfattar allt som hände. Allt som allt så var det en förbannat underbar tripp, men jag tror jag ska röka holk efter peaken kommande gånger
fick en blindfläck i synföltet i några en hel vecka. Det är borta nästan helt nu, bara lite svårt att se smått på långt håll, annars märks det knappt. 
4-ho-met är en jävligt rolig substans, har 200mg som ligger och väntar på mig!
