Var eller vart

har glömt, när använder man vilket, var eller vart, riktning och allt det där..

Var är vi?
Vart ska vi gå?

Var det detta du ville veta?

Vart är riktning.
Var är befintlighet (plats).

Sen säger en del: "Jag vart så arg!" Då kan man fråga "Vart då?"
Av någon anledning så förväxlas nämligen ibland "vart" med "blev".

Sant! Jag har inte ens reflekterat över att jag själv vid svaga stunder kan klämma ur mig "det vart bara pannkaka av alltihopa".

Problemen med att skilja "vart" och "blev" är väl egentligen ett Stockholmsproblem, iallafall upplevs det så härnere i Skåne. Det låter för jävla fult med det där "vart-ordet" ni använder istället för blev.

I fornsvenskan sade man 'vart' i st. f. 'blev'. 'Blev' är lågtyska (nordtyska) och kom in i svenskan under hög- och senmedeltiden. Det stockholmska 'vart' kan lika väl som att vara kver sedan fornsvenskan, vara ett lån eller inflytande från högtyskans 'wurde'; högtyskan var mycket stark från mitten av 1500-talet till slutet av 1600-talet

EDIT: Att skilja på 'vart' och 'var' är inte svårt: Vart pekar kuken? Var är kuken? ('Dit' och 'där')

Gillar ditt sista exempel . Vart är även en böjning av det allt mer sällan använda svenska verbet "att varda" som är synonymt med det moderna låneordet "att bliva". "Varde ljus och det vart ljus".

Jag är själv från Stockholm, tycker "vart" i betydelsen "blev" låter lantligt och typiskt norrlänskt, eller är det bara jag som tycker det? De stockholmare som säger så är nog mest inflyttade.

Tycker själv om ålderdomlig svenska, dock låter det lantligt att blanda "varda" och "bliva". Det bästa är att vara konsekvent, t.ex. att man i högtidliga texter använder varda medan man i talspråk blott använder bliva.

Ja



Varifrån kommer intrycket att det låter lantligt? Blir nyfiken. Har du boklärda släktingar på landsbygden?
Mitt intryck är att lantligt tal ofta är dialektalt och lite förenklat. 'Nögglera' i stället för 'naglarna' et cetera.

Tänk dig själv en norrländsk gubbe som säger: "Det vart inte mycket kvar av han"

Mycket ålderdomligt lever kvar i dialekter. När det kommer språkreformer är det ju naturligt att de lättare slår igenom i de större städerna, medan äldre dialekter lever kvar som de alltid har gjort. Ett exempel är att det är vanligt att folk säger fel på han/honom (se exemplet ovan). Anledningen är att det förr oftare var korrekt att säga han, men att det gjordes en reform, vilket inte slog igenom i talspråket överallt.

Det exemplet var kanonbra! Tackar.

Petersen, du är en bra människa. wartheR-former är bland det intressantare i fornsvenskan.

Läs gärna den gamla tråden om var och vart, där det svamlas en hel del, men även sägs bra saker.