Klassisk liberalism?

Det har varit många trådar på sistone där begreppet "klassisk liberal" figurerat, som ett sätt att beskriva någon som eftersträvar en nattväktarstat. Hur kommer det sig? Inom den klassiska liberalismen fanns en mängd olika inriktningar; men enbart ett litet fåtal av klassikerna förespråkade något som liknar den nattväktarstat som moderna nyliberaler förespråkar. De som finns (som jag hittat, åtminstone) är i en sådan minoritet att de knappast kan representera hela den klassiskt liberala tanketraditionen.

Ett genomlöpande tema hos de klassiska liberalerna - John Locke, Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill, et.c. är förespråkade av såväl beskattning som stater bra mycket större än nattväktarstaten. Även om de ställde sig kritiska till för stora stater, ställde de sig i regel också kritiska till för små.

"Ricardo endorsed Smith’s four tax “maxims”--equity, convenience, transparency, and efficiency ... He agreed that broadly based taxes are more efficient and fair than taxes aimed at specific lines of business or imposed on specific commodities."
http://www.heartland.org/policybot/results/14347/Economist_David_Ricardo_on_Taxes.html

Adam Smith förespråkade bland annat:
"...that certain interventions, not in his time undertaken with much consistency by government, should be undertaken as soon as possible. For example ... he suggested what amounted to a substantial public investment in public works, such as roads (Britain’s roads were appalling, right into mid-19th century), public bridges, safe harbours, and canals, as well as public investment in a national educational system through a ‘little school’ in every parish (about 60,000 of them!) to educate all boys between 6 and 14 (at the time the mode was not to educate girls in public schools, only at home), in ‘reading, writing, and account’, with a smattering of geometry and such skills useful for earning a living and be productive. Public expenditure was to be paid for initially from taxation on the richer sectors of the population...

Government also should develop the postal service for public use ... it should provide assay officers to determine hallmarks on gold and silver bullion, and on quality standards of woollen goods, cloths and paper. It should also run an official mint to guarantee the purity of the coinage. He also was in favour of a central bank (the Bank of England) to manage government debt and to introduce necessary regulations to stop drawing and redrawing bills of credit and over-trading"
http://adamsmithslostlegacy.blogspot.com/2009/06/adam-smith-on-state-intervention.html

John Locke tar också avstånd från absoluta negativa rättigheter, och förespråkar inte individuell suveränitet utan istället demokratiskt majoritetsvälde:

"it is fit every one who enjoys his share of the protection, should pay out of his estate his proportion for the maintenance of it. But still it must be with his own consent, i.e. the consent of the majority, giving it either by themselves, or their representatives chosen by them ... The legislative cannot transfer the power of making laws to any other hands: for it being but a delegated power from the people, they who have it cannot pass it over to others...

And when the people have said, We will submit to rules, and be governed by laws made by such men, and in such forms, no body else can say other men shall make laws for them; nor can the people be bound by any laws, but such as are enacted by those whom they have chosen, and authorized to make laws for them. The power of the legislative, being derived from the people by a positive voluntary grant and institution, can be no other than what that positive grant conveyed, which being only to make laws, and not to make legislators, the legislative can have no power to transfer their authority of making laws, and place it in other hands."
http://www.constitution.org/jl/2ndtr11.htm

Vad Locke menade när han skrev "voluntary" var alltså inte frivillig, som man lätt kan tro - utan vad majoriteten bestämmer. När Mill uttalade sig negativt om beskattning utan att folket gick med på att beskattas menade han detta på ungefär samma vis. De, i ett land, som beskattas ska rösta fram representanter som avgör beskattningen, och de som inte beskattas ska inte göra det. Han menade alltså att det var "important, that the assembly which votes the taxes, either general or local, should be elected exclusively by those who pay something towards the taxes imposed" (http://www.constitution.org/jsm/rep_gov.htm)

Bastiat kritiserar även i hög grad staten, beskattning, et.c. - men säger i slutändan ändå att:
"For ourselves, we consider that Government is and ought to be nothing whatever but the united power of the people, organized, not to be an instrument of oppression and mutual plunder among citizens; but, on the the contrary, to secure to every one his own, and to cause justice and security to reign."
http://bastiat.org/en/government.html

Hos Bastiat hittar jag den mest "nattväktarstatliga" inställningen hos de klassiska liberalerna. Bastiat känner jag personligen att jag kan relatera mest till, som anarkist, då han kraftfullt kritiserar staten - dock utan att våga "ta steget" att hävda den överflödig över huvud taget; men hans åsikter skiljer sig ju en hel del från de flesta andra klassiska liberalers.

Sant är att de klassiska liberalerna ställde sig negativa till vad de uppfattade som orättvis eller ineffektiv beskattning, och att de menade att våra "naturliga rättigheter" bör vara vägledande när våra representanter styr över oss. Men något allmänt motstånd mot beskattning har jag inte hittat någon av de större tänkarna i den klassiskt liberala traditionen som förespråkar; inte heller någon nattväktarstat - med undantaget Bastiat. Den klassiska liberalismen har generellt ett ganska socialliberalt innehåll, imo, och att använda klassisk liberalism som synonymt med nyliberalism känns bakvänt. T.ex. härledde ju Nozick mycket av sin teori från Locke, men var även tydlig med skillnaderna - i t.ex. jordägande, där Locke var noga med att poängtera att ingen jord får ägas om inte lika mycket, och lika bra, jord lämnas till alla andra; vilket Nozick tog avstånd ifrån och "radikaliserade" Lockes liberalism. I regel verkar klassisk liberalism ha handlat om skepsis mot statlig intervention på marknaden - men inget totalt avståndstagande ifrån det - och majoritetsdemokrati hellre än individuell suveränitet och absoluta "naturliga rättigheter".

Alltså: är den klassiska liberalismen missförstådd och/eller felrepresenterad här, eller finns det bara en massa större klassiska liberaler än Smith, Ricardo, Mill, Locke, et.c. som jag helt enkelt missat? Och av vilken anledning förtjänar Smith och gänget i så fall inte benämningen "klassiska liberaler"? Eller rör det sig bara om historierevisionism?

Tankar?

Jag använder gärna ordet klassiskt liberal, så det ligger väl på mig att motivera mitt beslut.
Jag använder klassiskt liberal och inte nyliberal eftersom att jag inte har läst de författare (förutom Rand) som bidrog till uppsvinget på 80-talet då termen började användas. Jag är mer inspirerad av klassiska liberaler och hela upplysningsarvet - Locke, Bastiat, Jefferson, Hierta, Bright, Cobden etc.
Det går definitivt att motivera en nattväktarstat utifrån exempelvis Lockes tankar. Han talar om representativ demokrati - men den är fortfarande till för att skydda våra grundläggande rättigheter.

Jag räknar även in John Stuart Mill, Adam Smith, och David Ricardo i den klassiska liberalismen. Detta är inget problem om man är nattväktare. Att vara klassiskt liberal innebär inte att man har ett färdigt gäng principer. Det innebär att det är där man har funnit sin inspiration, och att det är därifrån man byggt vidare sina idéer (med grundkravet att det ska ge människor en hög grad av frihet). Däremot så kan man fortfarande argumentera för att ex.vis. John Stuart Mill och Adam Smith frångick sina liberala principer i vissa frågor. Speciellt tydligt är det hos JSM, som förmodligen är filosofihistoriens största toffel i förhållande till sin mer socialistiska hustru.

Sammanfattning: Att vara klassiskt liberal är varken ett krav på eller mot nattväktarstaten.

Med det sagt så är jag inte en 100% övertygad nattväktare heller.

Spontant håller jag med dej. Jag kallar mej libertarian eller nattväktarstatsförespråkare, men när den jag debatterar med inte förstår vad det är för något brukar jag dra till med klassisk liberal, så blir det ungefär rätt, close enough liksom.

Åh, en hel trådstart som går ut på att ordträta, full med citatbemägda textväggar. Precis vad jag längtat efter! Ehm.

Tl; dr. Begreppet klassisk liberalism pekar tillbaka på de liberala strömningar som kom i svang under 1700-talet, med start från John Locke. Är man osäker i övrigt får man slå upp saken i en ordbok eller annat lämpligt uppslagsverk.

Det är ganska uppenbart vari skillnaden ligger. Den gamla stammens liberaler var sprungna ur en common sense tradition vilket innebär att man tar sina principer till den punkt för vilka man kan understödja dem med någorlunda vettiga argument. Många av den moderna liberala rörelsens tongivande intellektuella är stålhårda idealister för vilka extremen är sin egen logik, de kan acceptera ett argument av tex. Locke för att något är önskvärt i någon proportion men sedan extrapoleras detta i logikens namn till sin extrem. Man måste andas för att överleva, alltså måste man hyperventilera för att överleva. Denna typ av nonsenslogik var av goda skäl främmande för de tidiga liberalerna, men den är det helt bärande elementet i moderna liberaler som Rand och Rothbard. Varför så är fallet är en väldigt intressant fråga.

Om du inte är intresserad av idéhistoria behöver du naturligtvis inte skriva i tråden. Man måste inte skriva i alla trådar, om man inte är intresserad av ämnet


Jo precis, det är därför jag undrar varför nattväktarstatsförespråkare verkar använda beteckningen som om den betyder "vi som tror på nattväktarstaten".

Jo, det är sant; men han menar ju inte, som många som idag kallar sig klassiska liberaler, att dessa rättigheter är absoluta, utan att de fungerar "vägledande". T.ex. förespråkar han rätten till egendom, samtidigt som han förespråkar beskattning om en majoritet tillåter det. "Oxymoron! Vandrande självemotsägelse! Krig är fred, frihet är slaveri, såssializmmm!!!!1!11" hade nog en modern nyliberal kunnat invända; men hos de klassiska liberalerna hittar man i regel inte detta sätt att se på rättigheterna, som något absolut.

Spontant känns det som att man ofta vill identifiera sig med de klassiska liberalerna för att det känns "finare" på något sätt, även om de oftast förespråkar en ideologi man generellt själv avfärdar som "socialism" om någon modern människa skulle förespråka detsamma. Ungefär som ett pop-punkband som låter som Blink-182 inte riktigt vill säga att de influerats av Blink-182, utan drar till med att deras största influenser är Ramones, Black Flag och Dead Kennedys, även om deras musik inte låter ett dugg som deras. Det är liksom mer respektabelt; lite finare


Det kan jag köpa - en minoritet av de klassiska liberalerna förespråkade ju trots allt, åtminstone stundtals, något som inte är långt ifrån en nattväktarstat (Bastiat, t.ex.). Men som bäst blir ju klassiskt liberal i så fall ett annat ord för "liberal"; dvs en term som omfattar i princip alla liberala riktningar, från stor-offentlig-sektor-socialliberalism till nattväktarstatsnyliberalism. Ser man det så är jag benägen att hålla med dig.


Haha, det kanske du har rätt i!


Ja, här är jag benägen att hålla med.

Den här artikeln kan vara värd att läsa. http://plato.stanford.edu/entries/liberalism/#DebBetOldNew

Anledningen till att man kallar sig klassiska liberaler är ju för att stävja den utveckling som liberalismen började ta sig:

"What has come to be known as ‘new’, ‘revisionist’, ‘welfare state’, or perhaps best, ‘social justice’, liberalism challenges this intimate connection between personal liberty and a private property based market order (Freeden, 1978; Gaus, 1983b; Paul, Miller and Paul, 2007). Three factors help explain the rise of this revisionist theory. First, the new liberalism arose in the late nineteenth and early twentieth centuries, a period in which the ability of a free market to sustain what Lord Beveridge (1944: 96) called a ‘prosperous equilibrium’ was being questioned. Believing that a private property based market tended to be unstable, or could, as Keynes argued (1973 [1936]), get stuck in an equilibrium with high unemployment, new liberals came to doubt that it was an adequate foundation for a stable, free society. Here the second factor comes into play: just as the new liberals were losing faith in the market, their faith in government as a means of supervising economic life was increasing."

Så, vad skulle man kalla sig? New new liberalism. Nja, snarare då säga att det hade gått för långt och att man kom med förslag på samhällsproblem som gick emot själva liberalismens väsen. Liberalism grundar ju sig i princip på att frihet är primat, the default setting, så att säga. När allt större mängd privat egendom skulle beslagtas och transfereras så frångick man någonting som var ganska grundläggande i liberalismen. Skulle man göra så, var man inte då snarare socialdemokrat? Inte konstigt att "klassiska liberaler" inte tycker om att kompromissa - vilket kanske de ursprungliga liberalerna inte var alldeles främmande att göra.

Sedan är ju etymologi/genealogi inte upplösning, alla positioner kvarstår vad vi än kallar dem, var än orden har sina ursprung.

Jag brukar kort och gott kalla mig liberal. Ifall det inte räcker kan jag kalla mig "klassiskt liberal", primo för att det särskiljer min position från varjehanda folkpartist, secundo för att det saknar samma pejorativa konnotationer som exempelvis "nyliberal". Aldrig har jag antytt att jag instämmer fullständigt med Locke, Smith, et al. i exakt alla frågor. På rak arm vet jag ingen annan som gjort det heller. Termen pekar bara tillbaka på ett idéarv som jag beundrar och identifierar mig med.

Om någon tycker att detta låter alldeles åt helvete fel kan vi väl diskutera saken. Annars tackar jag och bockar för avslutad begreppsexercis.

Det handlar om historierevisionism av den allra högsta graden.

Behovet har uppkommit då politiken som klassificerar sig liberal förändrades för att övergå mot socialism.

Då socialismen blivit allenarådande under vår tid så blir ytterligheterna allt större där man blasé förklarar hur bra det var förr och att liberalerna alltid ville si eller så och denna övertolkning av historien är det som skapar nyliberalerna och många som klassificerar sig "klassiskt liberala" är just i denna kategori. Det ser man om man läser andra trådar här på FB.

De som är etablerade och kallar sig liberaler använder förstås epitetet negativt för att skapa en bild av allt det man skapat som unikt och stående i konflikt med den politik som skapade förutsättningarna till vår era med välfärdsstaten.

Så jag instämmer i din analys. Den "klassiskt liberala" politiken existerade aldrig, men det fanns en grad av självständighet mellan politiken och samhället som vi idag inte kan se något spår av...

Ett exempel är förmodligen behövligt för att förklara vad jag menar.

Harmoniliberalerna (starkt inspirerade av Bastiat) under 1840-1860 skapade förutsättningarna för att vi skulle bli den näst starkaste ekonomin i världen:

Avskaffandet av passtvång inom och utanför Sverige.
Fri immigration.
Fri ränta (staten hade inget med räntesättandet att göra)
Hårdvaluta (staten tryckte eller myntade inte pengar)
Fri handel.
Fri etableringsrätt.
etc...

Men de skapade också:

Skolsystemet, inte särskilt "klassiskt liberalt".
Infrastrukturen som vi än idag använder oss av, ex. statliga järnvägarna. Det gjorde man genom att låna upp och skapa Sveriges första statsskuld i efterkrigsperioden - trots att det fanns privata alternativ.
Man hoppade in och räddade banker precis som nu...

I verkligheten var den här perioden väldigt kort men satte väldigt stora spår i efterhistorien. De som vurmar för den här sortens politik förstår inte att de var tvungna att göra detta med tonvis av kompromisser. Ser man hur de diskuterar och agerar här, så tvivlar jag inte på att de skulle skratta gott åt dessa besserwissrar. Det fanns inget utrymme för sådana odiplomatiska personligheter på den tiden.

Hur hade de agerat om de inte behövt kompromissa, det vet ingen men vi vet att de som var med var nöjda med det de skapat.

Jo, det känns lite så faktiskt. Läser man t.ex. på Liberala partiets hemsida lyder det:

"Vi inom Liberala partiet är klassiskt sinnade liberaler. Vi tror på ett samhälle där individerna ges makten över sina egna liv. Ett samhälle som prioriterar individen, där individen inte kan påtvingas plikt och offer för ett påtvingat kollektiv."

Det ena följer dock inte ur det andra; en klassisk liberal kan mycket väl anse att det är rätt att påtvinga individen "plikt och offer för ett påtvingat kollektiv"; och de allra flesta klassiska liberaler tyckte det på det ena eller det andra sättet.

Det Khepera skriver, att man använder beteckningen "klassisk liberal" för att "nyliberal" ofta används pejorativt eller nedsättande, tror jag att det kan ligga mycket sanning i. För rent ideologiskt hade ju nyliberal stämt bra mycket bättre än det mycket bredare begreppet klassiskt liberal, om vi ser till den politik som Liberala partiet föreslår. Det kanske är ungefär på samma sätt som nazister kallar sig "nationella", och stalinister kallar sig "marxist-leninister", då man av någon anledning inte riktigt vill förknippas med vad ens ideologi innebär. Självhatande nyliberaler, kanske?

Som jag skrev tidigare föredrar jag personligen libertarian framför nyliberal.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Libertarianism#Begreppets_historia
För mej är inte kapitalism målet, utan vägen till målet.
Jag blir dock inte på något vis förolämpad om någon kallar mej nyliberal.
Sen kan jag tycka det är bra att Liberala Partiet inte säger "vi är nyliberala" rätt ut på första sidan, jag tror att många skulle se det och vända om direkt. "Det börjar ju på samma bokstäver som nynazism, det hänger säkert ihop." Bättre då att låta dem undersöka vad vi står för. När någon frågar på forumet är det dock ingen som hymlar med att vi är libertarianer/nyliberaler, så självhatande är vi inte. Jag skulle kalla det taktiska.

EDIT: Kanske skulle förtydliga mej ytterligare och kalla mej "högerlibertarian".