Varför sugs inte planeterna in mot solen?

Det går utmärkt att använda Newtons gravitationsformel, ja, men i princip är det felaktigt att tala om en gravitationskraft eftersom det inte existerar någon sådan kraft i naturen. Gravitationen kan nog mer betraktas som en "gammal fördom".

De skulle röra sig rakt emot varandra.

Är det alltså tvärt om emot vad jag menade?

Är ju inte riktigt med på det här med krökta rum, vad menas med att rummet är mindr eller mer krökt? Är det omloppsbanansbanans krökning vi talar om?

-------

Betyder detta att de planeter som hamnat i en bana med 'konstant' (kan vara ellipsoida banor med?) avstånd till solen gjort det med en väldigt liten sannolikhet?

Han vet inte vad han talar om. Jag kan ta ett exempel:

Flykthastigheten från solen vid en au avstånd (alltså vårt avstånd från solen) är 42.1 km/s, jordens banhastighet är 29.78 km/s. Differensen är 12,32 km/s. Det betyder att så länge du ökar jordens hastighet med mindre än 12,32 km/s så kommer den att stanna i en elliptisk bana runt solen. Ökar du den med 12,32 km/s så kommer den dock att få en parabolisk bana och sticka iväg mot oändligheten.

Spiralbanor finns överhuvudtaget inte enkla modeller, och i de modeller de finns beror de på friktion eller tidvatteneffekter, inte att banorna skulle vara instabila.

Betyder det att det inte finns någon lägsta hastighet vid vilken jorden sugs in i solen? Det känns helt emot min intuition och strider även mot tidigare inlägg om de stillastående kropparna.

Vad är det som definierar den här buffertzonen av hastigheter som ger en övre gräns för flykthastighet? en au, är det på något vis ett varierande avstånd eller tar man ett medel från ellipsen?

Jodå, om man sänkte hastigheten tillräckligt skulle perihelion till slut hamna i solen, varpå friktionen skulle se till att planeten stannar där.

En au (astronomical unit) är medelavståndet mellan jorden och solen.

Flykthastigheten är den lägsta farten som tar ett objekt till oändligheten, den kan man ta fram genom att integrera tyngdkraften från någon punkt till oändligheten. Annorlunda uttryckt är det den hastighet vid vilken summan av den kinetiska och potentiella energin är noll. Vilket förstås förutsätter att man väljer nollnivå för den potentiella energin i oändligheten.

Det är ett ganska stort spann mellan den lägsta möjliga energin i omloppsbana, dvs den som svarar mot en cirkulär omloppsbana med radien en solradie, och 0, så det är inte konstigt att planeterna har relativt stabila banor.

Din första fråga:
Albert Einstein sa att materia kröker rummet omkring sig därför att materian tränger undan rummet där materian finns så att rummet inte finns där. Om vi förminskar solen så att den får en diameter på 1 meter, då är den yttersta planeten Neptunus bana 3246 meter från solen. Det kan kanske ge en bild av hur vidsträckt rummet kröks märkbart runt solen.

Det här med "gravitation" och krökta rum är egentligen samma sak vi pratar om. Där "gravitationen" är stark, alltså nära ytan, där är rummet krökt som mest, och där "gravitationen" är svag där är rummet mindre krökt. Det bara två olika sätt att se på saken.

Jag tycker bara att det är så underligt att alla bara fortsätter att prata om gravitationen precis som om Albert inte hade funnits och som om gravitationen verkligen fanns där. Men, hallå! Vad det inte det som Albert bevisade kanske?

Din andra fråga:
Det är en väldigt bra fråga som jag själv har förundrat mig över, hur det kan vara så stabilt, och jag har ännu inte hittat något annat svar på den frågan än följande. Inga krafter verkar på jorden som rör sig med jämn hastighet (medel) RAKT FRAM i rummet. Men eftersom rummet är krökt blir det inte rakt fram utan i en bana runt solen. Observera att inga krafter verkar på jorden.

Planetbanorna ligger långt ifrån varandra och de inre planeternas banor är inte helt stabila utan ändrar sin excentritet periodvis. Jorden och Venus "svänger" i takt med varandra men Merkurius excentritet svänger våldsamt att det finns risk för en framtida kollision, och då pratar vi om miljarder år.

Men vi vet från geologiska data att jordens bana har varit stabil i minst tre och en halv miljard år, och det är just detta som jag förundrar mig över. Jag vet ju dock att inget kan vara stabilt i evighet. Någonting kan vara stabilt väldigt lång tid, men inte alltid, och i längden är det ett kaotiskt system som kommer att braka samman en dag.

Att de innersta planetbanorna ändrar sin exentritet periodvis tyder på en viss oro, annars hade planetbanorna varit lugna jämna cirklar, som de yttersta tunga planternas banor, så solsystemet är inte helt stabilt om man tittar noga.

Relativt våra livslängder kan man alltså anse systemet vara stabilt och omloppsbanorna konstanta, men inget varar för evigt? Allt är relativt gentemot tidsperspektivet.

Det finns ingen anledning att komplicera det hela för att förklara något så enkelt. Gör man det finns det risk för att man hamnar i den situationen du nu befinner dig i, det vill säga vilse och helt utan grepp om verkligheten.

Vidare har Einstein inte direkt bevisat något och det finns inget som tyder på att den allmänna relativitetsteorin skulle vara den ultimata förklaringsmodellen, tvärtom finns det indikationer på motsatsen.

Ungefär så. Planeternas banor är stabila men kaotiska om du förstår hur jag menar då. Det är alltså inte som carllarsen påstod att minsta rubbning ur jämviktsläget skickar iväg dem in i solen eller ut ur solsystemet.

Här har ni lite läsning: http://www.fortunecity.com/emachines.../solarsys.html

Där påstås det att man inte känner till huruvida planeternas banor är kaotiska men begränsade eller inte. Det kan alltså vara så att planeterna aldrig någonsin kommer att kollidera trots kaotiska banor, tydligen väntar man på nästa generations superdatorer för att ta reda på det.

Edit: Här har ni förresten ytterligare ett länktips! Perfekt för att få ett hum om hur himlakroppars banor beter sig.
http://phet.colorado.edu/sims/my-sol...system_en.html

En starkt bidragande orsak till solsystemets stabilitet är att planeternas omloppstider inte är heltalsmultipler av varandra. Det förhindrar att planeterna vid något tillfälle hamnar på en rak linje med solen därför att det hade kunnat kröka rummet runt solen på ett sätt så att planetsystemet blev instabilt.

Om alla planeter som har större omloppsbana än jorden ligger på en rät linje med jorden så skulle de påverka jorden med en kraft 2.10 * 10^18 N. Denna kraft motsvarar 0,006% av den kraft som solen påverkar jorden med eller 1% av den kraft som månen påverkar jorden med.

Av kraften ovan kommer 91% enbart från Jupiter. Man inser att även om alla planeter befinner sig i en rät linje så kommer inte detta påverka jorden nämnvärt. Inte mer än när Jupiter befinner sig nära Jorden.

Detta är knappast "En starkt bidragande orsak till solsystemets stabilitet". Börja ditt inlägg lite ödmjukare nästa gång, med "Jag tror att ..." eller något liknande så slipper du göra bort dig.

Av samma själ som gör att månen inte sugs in mot jorden.