Jag skrev nyligen en översikt i trådens ämne
på Motpol. Här tänkte jag återge detta blogginlägg.
Inlägget hette "Lästips: Fornnordisk litteratur". Jag nämnde både litteratur om det hela samt de forna urkunderna i ämnet. Jag började med att nämna en hyfsad modern studie, Davidsons "Nordens gudar och myter":
Citat:
När det gäller handböcker inom asatro kan man först se till H R Ellis Davidsons ”Nordens gudar och myter” (orig 1961, på svenska 1984 och 2001). Den är förhållandevis uthärdlig även för en esoterisk traditionalist. Det vill säga, Davidson tar asatron på allvar och studerar den i regel på dess egna premisser. Men ibland går hon vilse i reduktionismen, som i antagandet att Frejadyrkan införts av någon sociologiskt definierbar faktor, eller som att reducera en guds existens på grundval av gravfynd.
Davidson balanserar på tvivelsjukans gräns, hon tenderar att avfärda vissa saker på vaga, betingade grunder. Men hon är pragmatiker i så måtto att hon tar till alla analysmedel hon kan, även traditionella och mytorienterade sådana, så hennes bok blir i stort sett läsbar.
Sedan kom jag in på en bok som nyss nämnts i tråden, Rydbergs "Fädernas gudasaga":
Citat:
En som från första början tog myten på allvar och rättade sig efter dess inre logik var Viktor Rydberg. I ”Fädernas gudasaga” (1887) har han ordnat nordisk mytologi som en sammanhängande berättelse, från världsskapelse till Ragnarök, och med allt relevant instoppat däremellan. Gudar och inte minst alver, samt en del människor, framträder här i helfigur. Boken brukar kallas ungdomsbok. Men den känns inte pueril, tvärtom. Denna etikett, ”berättad för ungdomen”, var antagligen en återförsäkring av Rydberg för att inte få detta djärva, episka försök stämplat som humbug av närsynta akademiska kritiker.
Det hindrar förstås inte att denna bok ändå ses över axeln. Men tro mig, Rydbergs bok är lödigt guld rakt igenom.
Jag preciserade vilka Rydbergs kvaliteter var med dessa ord:
Citat:
Rydberg tar sig nog vissa friheter med Eddorna, Saxos berättelser och annat. Men resultatet är synnerligen övertygande. Han är trogen mytens inre logik. Rydberg var romanförfattare och han har här ordnat asatron som ett sammanhängande gudaepos, en veritabel gudasaga (han ville i språklig renhetsiver ersätta ordet ”mytologi” med ”gudasaga”). Han var även forskare och han visar (bland annat i indexet) på vissa saker som Snorre missuppfattat, som att guden Höder var blind. Rydberg visar att denna uppgift om blindhet torde härröra från en bild Snorre sett; att i bild symbolisera att Höder inte var medveten om vad han gjorde när han sköt Balder med mistelpilen krävde att han blundade men det var allt, blind var Höder realiter inte. I ”Den poetiska Eddan” står ju inget om att denne utmärkte idrottsman och bågskytt inte kunde se. Rydberg är bra på så vis; med hjälp av mytens inre logik och med sunt förnuft kan han rensa ut vissa tillkomna felaktigheter. ”Fädernas gudasaga” finns här på Runeberg.org. En bokutgåva var i Niloes klassikerserie 1983.
Sedan blev det några rader om Åke Ohlmarks:
Citat:
Vad gäller fornnordiska handböcker gillar jag även ”Fornnordiskt lexikon” (1983, nyutgåva 1993) av Åke Ohlmarks. Ohlmarks lärdom var inte perfekt men den var stor. Och hans stil var medryckande. Det anser jag räknas i sammanhanget, även för ett lexikon. Varning: om du är akademiker, hänvisa inte till Ohlmarks verk ty då är din karriär över. Om Ohlmarks liv och verk i stort
berättade jag här.
De fornnordiska urkunderna i sammanhanget omnämnde jag så här:
Citat:
Sedan har vi utgåvor av grundböckerna i sammanhanget: Eddorna. Det rör sig om ”Den poetiska Eddan” och ”Snorres Edda”. Den förra är en samling poem och verser, den senare en prosaisk beskrivning författad av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Jag tänker inte ens försöka att beskriva innehållen i dem. Jag säger bara: var glad att våra fäders religion finns bevarad i textform på detta vis. Köp dem, läs dem. Även engelska utgåvor duger, trots att cirka hälften av atmosfären och känslan går förlorad då. Själv har jag ”Den poetiska Eddan” i Björn Collinders översättning (Forum pocket 1972), samt ”Snorres Edda” (Fabel 1997) i översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm.
Sedan har vi även en äldre version av Eddans verser i form av Erik Brates översättning från 1913. Trots att den kan kännas daterad är även den värd att ha. Niloe gav ut den 1978 som ”Eddan: de nordiska guda- och hjältesångerna”. Den finns även online på Runeberg.org.
”Snorres konungasagor” (om Norges medeltida kungaätt med föregångare) har för sin del fornnordiskt material, i del 1. Fabel bokförlag gav ut detta verk på 1990-talet.
Sist nämnde jag "Beowulf":
Citat:
En central fornnordisk urkund är även ”Beowulf” från 700-talet. Beowulf är en kung i Götaland som beger sig till Lejre i Danmark för att rensa ut vissa mytologiska otrevligheter. Dikten skrevs på fornengelska. Den utgåva jag äger är Björn Collinders översättning i en N&K-pocket från 1988. Om ”Beowulf” skrev jag annars ett inlägg
i februari 2011.
Det var min översikt över fornnordisk litteratur. Inledningen lät annars så här, den sa
varför man ska studera sådan här litteratur: "Att studera fornnordisk religion ligger mig varmt om hjärtat – som synkretist, nordbo och traditionalist. Asatro, gudamyter, fornnordiska kulter och riter, allt detta bör man som radikalkonservativ fördjupa sig i."
