Vad är yttrandefrihet?

Vad yttrandefrihet och demokrati är en aktuell fråga i dagens samhälle. Med fakta på hand så är det faktiskt skrämmande hur det ser ut idag.

Jo, yttrandefrihet innebär visst att medierna är skyldiga att agera megafon åt så många yttringar som de kan. Gör de inte detta så har man ingen yttrandefrihet.

Sedan så har jag inte framlagt någon lösning på problematiken så jag vet inte vad du fick det där sista ifrån.

Men jag anser att ifall inte media kan sköta sitt uppdrag och försvara yttrandefriheten så måste staten gå in och garantera medial yttrandefrihet.

Jojo, här har vi en sann idealist. Så media har en skyldighet att låta alla människor höras eftersom du anser att det ingår i yttrandefriheten?

Att få tycka, tänka och uttrycka sig efter egen förmåga utan att någon förhindrar detta genom våld eller hot.

Vadå idealist. En vägläggare lägger vägar, en brevbärare bär ut brev och en journalist har på samma sätt till uppdrag att skildra verkligheten. Går journalisten ifrån sitt uppdrag och börjar skildra fantasier, som i sverige, så finns det ingen yttrandefrihet. NÄr man skildrar verkligheten så handlar det givetvis om att släppa fram de rste som finns där, konsekvensneutralt.

Jävla bög.

Då vi ju har ett eget delforum vikt åt Censur och Yttrandefrihet som heter just Censur och Yttrandefrihet, och där det finns massor av liknande trådar, så skickas denna dit.

PI-->C&Y

Kan t.ex. sammanfogas med den identiskt betitlade tråden:
https://www.flashback.org/t1144407

/mod

Det är ju en helt absurd vantolkning. Så om jag startar en blogg så upphör yttrandefriheten att gälla eftersom jag då är skyldig att sprida alla andras åsikter.

Nej tidningens huvudmän och medarbetare har också yttrandefrihet, och precis som du får välja vad du vill säga så har journalister, ledarskribenter, redaktörer, utgivare den rätten. Alla har yttrandefrihet - inte bara du!


Så att tvinga en tidning att sprida åsikter som den inte står för är att 'försvara yttrandefriheten'?

Grundprincipen i yttrandefrihet har sina rötter i forntida diktaturer. En sak som kunde underminera diktaturer, eller egentligen alla maktstrukturer (regeringar, kyrkor), var att yttra sådant som inspirerade kritik mot den rådande ordningen. Att människor tänkte i sin privata vrå, i sin egen sfär var inget direkt hot. Men om talare kunde sammanföra människor, så att initiativ kunde tas att organisera sig, då kunde det blir problem. Vidare kunde man t.ex. kontrollera utbildning och information genom att begränsa yttrandefriheten, och på samma gång begränsa för människor att påverka, eller ens att förstå hur det är möjligt att påverka.

- En människa som inte lärt sig läsa och skriva, har ingen möjlighet att lära sig annat än sånt som lärs ut handgripligen på plats. H*n hade inte heller någon möjlighet att ta del av vad som händer i omvärlden, annat än för skvaller och rykten. Han kan alltså inte ta sin personliga ställning.
- En människa som inte lärt sig granska vad som sägs, för att utröna bakomliggande motiv, är en slav i livets alla avseenden
- En människa som inte tillåts tillkännage sin inre uppfattning av omvärlden är ensam fånge i sitt inre fängelse
- En människa som inte tillåts ifrågasätta det nuvarande tillståndet, kan tillbringa sitt liv i ett tillstånd som är allt utom bra
- En människa kunde tilldömas bestraffning utan att få yttra sin egen ståndpunkt, vittnesmål eller berättelse

Den mesta avsiktliga kontrollerandet av information förr i tiden har att göra med att man vill förhindra människor att frånta makt ifrån den som har makt just då. Däremot finns äldre godartade begränsningar i yttrandefrihet, t.ex. skyddande av barns inre frid genom att undanhålla svårtolkad information för dem, och detsamma gäller till viss del vuxna. Vissa människor är känsliga för synen av blod och vävnader och detta tog man hänsyn till.

Dessutom finns en ofrånkomlig psykosocial faktor med, och det är att en grupp människor kan endast formas genom att alla i gruppen deklarerar sin relativa trohet till ett flertal ideal. Den deklarerat trohet mot dessa ideal, men senare kritiserar dessa ideal, begår alltså ett otrohetsbrott, förräderi mot gruppen, som bestraffas socialt, ofta genom tillsägelser, men i värsta fall genom uteslutning ur gruppen. Utan denna funktion kan människan i princip inte samverka med varandra.

Men det är viktigt att förstå att gruppens ideal inte alltid har någon praktisk roll. Det räcker med att man är överens om vad som ska anses rätt, fel, bra och dåligt. Att en grupp anser något, innebär inte detsamma som att alla i gruppen anser att det är rätt. De anser däremot att det är det rådande idealet som inte ska ifrågasättas. Den här "konventionen" har ofta en stark emotionell koppling.

Detta medför ofta att en kultur odlas i gruppen; en kultur som invärtes verkar för att ett uppbrott av den gemensamma koden inte ska ske lättvindigt. Folk uppmanar sina medmänniskor att inte tänka på, eller tala om sådant som i förlängningen utgör otrohetsbrott mot gruppens ideal. Små barn hyschas ner, och tankebanor som strider mot rådande ideal skambeläggs. Tillrättavisningar, utfrysning och andra bestraffningar är också vanliga. De som visar synnerlig fasthet vid gruppens ideal högaktas ofta av nästan alla, medan de som är provokativa hamnar på kant med gruppen.

Men för att information och människans frihet att pröva sig själva, utveckla sig själva och sin omgivning, sprida upplysningar som kan vara till förbättring för gruppen, sprida konst och stimulerande tankegångar, samt söka sig sina individuella perspektiv på ett privat plan, så började folk separera på gruppens ideal och friheten att yttra sig ovanpå en grund att man inte bryter gruppens ideal förrän alla beslutat att så skall ske (demokrati) .. att man ändå skulle ha rätt att yttra sin åsikt utan att för den sakens skull förlora huvet eller bli utesluten ur gruppen. Många ansåg att om något är gott, så kommer en debatt och prövning av detta bara att visa dess på godhet. Om något däremot inte är gott, så kommer en öppen debatt om detta att avslöja det som icke gott. Talesättet ”Jag tycker inte om det du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att få säga det” kommer ifrån långt före Jesu födelse, även om det idag tillskrivs filosofen Voltaire.

Men yttrandefrihet måste ske inom en ram som presenteras som personligt yttrande. Om man bara yttrar sig utan att presentera framförandet som sitt yttrande, så använder människan istället sin psykologiska bedömningsförmåga, och fördömer då de som inte förhåller sig till rådande ideal. Den som bara yttrar sig rakt av, gör indirekt anspråk på att det h*n yttrar är allas sanning. Ska man presentera information som kan upplevas utmanande eller destruktiv av andra kan man i regel inleda med att säga ”Jag anser …”, eller "Min åsikt är ..." och på så sätt få andra att förstå att det man säger inte är ett anspråk på absolut sanning, utan snarare är en skildring av ens subjektiva upplevelse.

Yttrandefrihet är en grundsten för demokrati, men samtidigt även ett disruptivt element i många avseenden. Ett klassiskt exempel är att yttrandefrihet kan användas för att predika och verkställa avskaffande av yttrandefriheten, vilket faktiskt har skett många gånger i historien. Delvis därför är yttrandefrihet sällan helt fri, utan begränsad inom mer eller mindre snäva ramar.

För att kunna bibehålla en nations administration är det vanligtvis inte tillåtet att framföra sådan kritik som kan hota att upplösa folkets förtroende för staten. Man får ofta inte uppmana till brott eller upplopp mot allmän ordning, man får inte bryta myndigheters- och privata företags sekretess, man får inte bryta patent eller upphovsrätt, man får inte hota rättsväsendets förtroende, man får inte sprida information som hotar leda människor i fördärv och lidande (t.ex. sprida att 1 kg bly om dagen är bra för magen), man får inte heller sprida information som nedsätter aktningen för en annan människa (även om den är sann), man får inte heller sprida information om skadliga ämnen – t.ex. narkotika, sprängmedel eller vapen - och man får ofta inte angripa en människas inre integritet och verklighetsbild.

Yttrandefrihet gäller t.ex. inte under militära förhållanden, och inte heller när en chef beslutar vad som gäller på en avdelning. Yttrandefrihet gäller inte heller på order om motsatsen av polisman eller annan myndighetsperson. Det finns även lagar som ramar in yttrandefriheten – t.ex. tryckfrihetsförordningen, offentlighet och sekretess lagen, regeringsformen, personuppgiftslagen, och Sverige har även en specifik lag som reglerar yttrandefrihet och heter ’yttrandefrihetsgrundlagen’.

Inskränkningarna ser olika ut i olika länder och kulturer. Men alla dessa inskränkningar i yttrandefriheten är inte tänka att förhindra det positiva i yttrandefrihet, utan snarare att skydda från de oönskade följder som yttrandefriheten kan användas till att alstra. Inskränkningar är väldigt omdebatterade, men många ser det som ett gott tecken. Det visar att åsikter och yttranden är viktiga, och att olika människor håller vissa åsikter och yttranden som högre i värde än andra åsikter och yttranden. Annars hade ju yttranden inte haft någon betydelse överhuvudtaget.

Okok, det var mycket snack men vad tycker du om inledninginlägget i tråden, har jag rätt?

Alright ja, överlag tycker vi nog ungefär samma

1. Yttrandefrihet är att alla för yttra sig om allt alltid och genast få gehör.
Yttrandefrihet är både ett ideellt begrepp och en mänsklig drift på en och samma gång. På samma sätt som den är ett resultat av dessa, så begränsas den även av dessa; dels ideellt (lagligt) och av människans sociala fungerande. Därför kan man inte helt säga att ”yttrandefrihet är att alla får yttra sig om allt alltid”. Så fungerar det inte, oavsett vad man tycker om det. Ens frihet att yttra sig är i viss mån bundet till vad man säger, samt när och hur. Säger man obekväma saker så brukar ens yttrandefrihet så småningom snöras åt, om inte av lagliga medel så av sociala reaktioner, och även om inte ens yttrandefrihet snörs åt så gör gehöret för ens yttrandefrihet det (och därmed är meningen med yttrandefrihet delvis borta med).

2. Yttrandefrihet innebär att lagen inte går in på vad som får yttras och inte.
Jo, våra lagar påverkar i viss mån vad som får yttras och inte, i grova drag. HMF är bara det mest aktuella exemplet, men det finns mängder med inramningar. Även medierna har ramverk de måste hålla sig innanför. Jag känner inte till någon nation som inte har många inskränkningar i yttrandefriheten. Blir yttrandefriheten för fri, blir den lätt otjänlig. Enligt min åsikt så innefattar begreppet yttrandefrihet vissa outtalade juridiska och sociala inskränkningar. Så jag håller inte med om att yttrandefriheten är vad själva ordet betyder i sin bokstavliga mening.

3. Yttrandefrihet är känslan av att kunna få gehör för ideer som man kan finna bra argument för.
Yttrandefrihet är inte i första hand en känsla, även om den kan medföra en känsla. Och vad beträffar bra argument så kan man försvara alla koncept – bra som hemska – med i princip ogenomträngliga argument. Att man kan presentera ogenomträngliga bevis för något gör det hela inte mer giltigt eller gott. Ord är ord, och det finns ett tydligt glapp mellan ord och koncept. Vi kan inte beskriva vår inre värld, eller vår yttre värld, med bara ord. Därför är ord bara ett substitut, för föreställning. De hemskaste saker som hänt i mänskliga samhällen har ofta haft solida argumentationsmässiga stöd, som lett till saker ingen ville – inte ens de som från början argumenterade sig till det. Att kunna hävda sin i hållbara resonemang är inte detsamma som att man har rätt i sin egen sak. Därför är det också i viss mån förbjudet att yttra (sprida) sådana idéer som historiskt sett lett till oönskade resultat, även om resonemangen i sig själva håller stenhårt tätt.

Demokrati och yttrandefrihet hör ihop i hög grad, men de är inte helt oskiljaktiga. Yttrandefrihet kan existera utan demokrati och vice versa. Det är förstås sällan som det sker och i så fall inte under särskilt långa tidsperioder.

Tack för att du tog dig tid men du har ganska fel.

Jag förmodar att det är nazism du snackar om som det som har goda argument men leder till oönskade resultat, för det lär väl inte vara kommunismen du talar om? Hur som helst så har vi en avgrund emellan oss då jag verkligen tror på argumenten och dess möjligheter och du inte gör det. Jag går så långt som att säga att du är den farligaste formen av ickedemokrat då du dömer viss argumentation, inte för dess innehåll utan för dess form, samtidigt som du verkar ganska klok.

Jag hatar inte just dig men din inställning är helt föraktelig. Förhoppningsvis har du helt enkelt inte tänkt färdigt. Alltså, nazismen har vattentäta argument bakom sig enligt dig, men den bör avfärdas för vad den lett till. Jag säger tvärtom, nazismen är odemokratisk och kan därför enkelt avfärdas med argumentation emedan jag är relativt ointresserad av vad den lett till. Som jag ser det så krockade två sjuka system, nazismen och judendomen varvid det ena fick stryka på foten.

Nej, du får nog förklara dig lite närmare ifall jag missuppfattat dig.

Inte ens FB har yttrandefrihet när man inte får säga sin mening, när som helst då vissa villkor ställs för att posta i en tråd?