Ungefär exakt den där erfarenheten som Manka nämnde har även jag av min tinnitus. Många gånger så kan jag verkligen njuta av livet igen, bara få den där tanken "livet är fan underbart", något som jag aldrig fick under de två första åren med T. Tiden botar inte tinnitus, men den kan kanske läka alla sår. Om man blir fri från de negativa tankarna som orsakas av sin tinnitus, skulle man inte då kunna anse sig botad?
Om alla föddes med T så skulle det vara det normala tillståndet, och sedan om någon drabbades av tystnad så skulle det vara hemskt. Det skulle alltså kunna vara så att det man är van vid, det "man vet att man haft" är det man saknar, trots att det nya tillståndet kanske inte behöver vara värre än vad man gör det. Jag tror att många fokuserar för mycket på sin T och därför gör den till ett större problem än vad den skulle behöva vara.
Sen kan det vara värt att konstatera att det i princip aldrig är tyst för någon. Den mänskliga hjärnan hör ständigt massor av ljud som den väljer att sortera bort. Om man då väljer att inte gråta varje gång när man vaknar på morgonen och fastnar med att lyssna på helvetesljuden som alltid är det första man hör, och ibland även vaknar av, utan istället försöker få livet att flyta på ungefär som innan; då är man nog en bra bit på vägen. För min del gäller det att alltid ha lite bråttom på morgonen, så att jag inte hinner tänka så mycket, sen brukar dagen flyta på rätt okej.
Jag tror också att så fort man för första gången hörde sin tinnitus så fick man något slags tvång för att fortsätta hitta den, bara för att se om den var borta. Det jag vill säga är att jag tror det finns massor av personer med tinnitus som aldrig upptäckt den p.g.a. att den är låg och de lever i bullriga miljöer. Ändå lever de precis som vanligt. Jag vet inte riktigt när min tinnitus började, kanske har jag haft lite T hela livet (jag vet dock när den blev markant värre), för jag lyssnade aldrig på "tystnaden" innan jag drabbades. Jag ansåg att det var en behaglig miljö och kunde slappna av. Men när jag vid flertalet tillfällen försökt minnas hur jag upplevde "tystnaden" innan jag drabbades av T, så vill jag minnas att det alltid var ett visst sus närvarande. Som om vinden ven lite genom huvudet. Men jag greps inte av panik för det (givetvis var suset inte högt), och det framför allt p.g.a. att jag inte gjorde en så stor grej av det hela, jag visste inte ens vad T var.
Jag kände hur jag höll på att bli upplyst såhär snart inpå småtimmarna, men jag tappade tråden lite. Jag har själv vad jag skulle vilja kalla måttlig T, och den har stört mig så helvetes mycket sedan jag drabbades. Men jag försöker göra det bästa av situationen för det är trots allt mitt liv jag lever, och enbart mitt liv blir sämre av att jag lägger för mycket energi på sådant som gör mig ledsen och som jag dessutom inte kan göra något åt. Jag menade inte att förolämpa någon eller något sådant med texten jag skrev ovan, för den verkar ju verkligen som en solskenshistoria som man skulle kunna få höra av sin audionom eller liknande, men det är lite så jag försöker se på tillvaron.
Det senaste året har jag slagit bort de negativa tankarna som smugit sig på varje gång jag börjat störa mig på min tinnitus, och bara försökt leva så "vanligt" som möjligt igen, och det har varit det bästa året på länge. Jag lägger inte alls lika mycket fokus på T längre, och jag blir nästan aldrig ledsen eller deprimerad när jag hör den. Ibland kan det nästan vara behagligt att försöka göra någon melodi av den när man måste sova i ett rätt så tyst rum.
Men ibland infinner sig dalar i humöret ändå, och det tror jag alltid att de kommer att göra. Jag tror inte - i alla fall inte för min del - att det är logiskt att söka det "perfekta" livet, men jag vet att jag vid ålderns höst kommer att vara nöjd med mig själv och mitt liv eftersom att jag kommer att ha gjort alla de saker som jag alltid velat göra, trots min tinnitus, och jag kommer att ha ett leende på läpparna som säger "Bra försök Mr. T men mig har du inte hindrat från något". Givetvis bortsett från nattklubbsbesök och dylikt, sådana ställen besöker jag inte.
Citat:
Ursprungligen postat av
Manka
Min tinnitus är en del av mig själv, haft den i mer än tio år. Det enda positiva med min tinnitus är att jag är mycket försiktig med att skydda öronen och att inte spela musik för högt. Skippar krogen också har jag gjort.
Det sägs att tiden läker alla sår, men inte tinnitus. Första året var jag så ängslig, hemsk tanke att jag har tinnitus livet ut. Efter ett år och idag kopplar jag bort den på något sätt, visst hör jag den jämt... men jag bryr mig inte. Livet leker igen.
