Citat:
Ursprungligen postat av cordelia
Men ingen kan få mig att tro att en 21-åring mördar sina småsyskon utan att uppväxten varit en tragedi.
Förvisso. Men tragedin i sig kan ju vara att växa upp i en familj där en av familjemedlemmarna lider av en allvarlig psykisk störning. Det måste ha varit ett helvete för familjen, dom har antagligen inte haft en jävla aning om hur dom skulle hantera saken eller vad dom skulle göra åt det.
Dock, med tanke på omständigheterna, verkar familjen ha skapat vissa skyddsfunktioner. Som jag har sagt tidigare, jag kan tänka mig att policyn att MB inte gick in i huset när han skulle hämta/lämna barnen kom fram på förekommen anledning, för att undvika konflikter som ändå kanske aldrig gick att lösa. Poängen är att familjen i detta visar på positiva konstruktiva copingmekanismer. Det är inte handlingar av en sjuk familj, det är handlingar av en frisk familj som försöker hantera en sjuk familjemedlem.
Poängen är att RN:s problem inte behöver ha haft någon anledning än att han är gravt psykiskt störd. Om RN får utbrott eller blir triggad av vissa situationer, kan det helt enkelt bara vara enklast att undvika den typen av sammanstötningar överhuvudtaget, eftersom konflikten som finns inte grundar sig i en konflikt i sig. Dvs, den grundläggande konflikten var inte att det fanns problem och issues mellan RN och MB, utan snarare att RN har en störning som blossar upp under vissa situationer, oavsett skenbar och ytlig konfliktkälla. Det går alltså inte att lösa konflikterna på ytan, det går bara att undvika dom. Och där har familjen runt RN utvecklat konstruktiva lösningar.