Hur såg Rom ut 400-700

Bilden gemene man har av Rom är väl kanske den man får av Asterix-böckerna. Alltså nån gång runt Kristi födelse.

Jag är intresserad av perioden då Västrom var i förfall samt perioden efter den sista västromerska kejsaren. Byzans tog ju tillbaka Rom på 500-talet och höll områden i Italien in på 700-talet.

Vad jag är intresserad av är hur Rom såg ut under perioden 400-700. Detta är ju perioden mellan att Rom delades i två delar och att muslimerna började röra på sig samt Karl den store. Hur såg Rom ut på den tiden? Fanns de gamla institutionerna kvar? Hur såg legionerna ut? Hur levde folk? Jag har svårt att tro att allt var precis som under den klassiska antiken. Det finns väldigt lite fakta om detta.

Några korta upplysningar (Orkar inte slå upp en massa för att bekräfta om det jag tror mig veta verkligen stämmer och skriver bara det jag är helsäker på. Hoppas att andra skriver mer och bättre senare.)

Rom var, särsilkt under senare delen av 4-700, en spökstad. Avfolkningen inleddes när Rom förlorade sin status som huvudstad någon gång runt år 300. Befolkningstalet från den tidiga kejsartiden (31 f.v.t. - ca. 120 v.t.) nådde Rom först runt år 1550 igen (motreformationen).

Västroms kvarvarande legioner upplöstes vid dess fall 476. Många av legionärerna, som var legosoldater, gick över till att kämpa för andra uppdragsgivare.

När Västrom föll var Ravenna (värt att besöka) Västs första huvudstad och Trier (Ö om Luxemburg) dess andra. Ravenna intogs av en i huvudsak germansk krigarskara ledd av en herr Odoaker. (Legionärerna som försvarade R. var också i huvudsak germaner.) Odoaker avsatte officiellt den siste västromerske kejsaren, XXX Romulus.

Efter Odoaker tog östgoterna (ledda av Teoderik) makten på den italiska halvön. Under mitten av 500-talet ville den östromerske kejsaren Just-in-i-anus införliva det gamla Västrom med Östrom. Det lyckades han med. Hans universalfältherre Belisarus (även han german) intog bl. a. Ravenna. Just-in-i började frukta Belisarus populäritet och såg till att förstöra hans liv. Han sägs ha slutat sina dagar blind och som tiggare i Miklagård (Konstantinopel). Just-in:s hustru, en f. d. skådespelerska (och i antiken hade skådespelerskor ofta andra inkomstkällor) vid namn Teodora finns avbildad på många mosaiker i ravenna.

Under de följande 50-100 åren fick Östrom släppa bl.a. staden Rom och direkt eller ett tag därefter bildades Kyrkostaten med ärkebiskopen av Rom (vissa kallar honom påven) som överhuvud. Denna kyrkostat föll 1870.

Ah, intressant.. Värt att nämna är att Romulus inte godkändes av Zeno i Östrom. Den officiella kejsaren i Västrom var fram till 480 Julius Nepos (i Ravenna). Odoacer bad ju till och med om tillstånd hos Zeno att få bli någon form av officerare av Västrom. Han gav även ut mynt med Julius Nepos ansikte på. Dock ville Julius ha total makt vilket ledde till att Odoacer intog Ravenna och dödade honom 480.

Det är intressant att notera vilken respekt vissa folkslag (germaner) hade för den romerska kulturen. Karl den store ville ju återuppliva det romerska riket på 700-talet.

Jag läste nånstans att den romerska senatens sista order utfärdades 578 samt att Roms sista akvedukt raserades 538, detta var vad som ledde till att det blev en spökstad. Det är rätt spännande att tänka sig att antiken levde kvar så länge tycker jag...

Det byggdes många kyrkor i Rom under 300- och 400-talen.
Från 300-talets slut började stadens befolkning avta, en process som påskyndades genom Alariks erövring av staden (år 410) och genom vandalernas erövring av Afrika, vilket medförde att spannmålstillförseln avskars. År 455 plundrades Rom av vandalerna. Slutet på Roms antika historia kom med de långvariga krigen mellan östgoterna och bysantinarna på 500-talet.
Historikern Prokopios berättar att Rom var totalt folktomt under en period efter år 546 (jag har för mig att pesten härjade i Rom ett par gånger under 500-talet).

Rom var i förfall efter goterkrigen; akvedukterna var ödelagda, kloakerna låg i ruiner och stadsmurarna hade förfallit.
Det var påven som såg till så att Roms befolkning fick spannmål. Påvestolens förvaltning antog formen av en regering. Prästerna i stadens huvudkyrkor övertog senatorernas roll. Efter år 600 finns det inga spår av den romerska senaten.

Hur såg den rasliga sammansättningen ut i Rom under dessa år? De kan väl inte bara varit germaner? Hmm... är det någon annan som drar paralleler till Port-au-Prince eller Rio de Janeiro när man läser om Rom under denna tid?

Intressant tråd i alla fall! Man kan ju bara tänka sig hur det såg ut!

Utan att ha några källor till hands: Den största delen av Roms befolkning under nedgångstiden var inte av italisk härkomst. Befolkningen lockades in till Rom särskilt efter att Hadrianus? givit alla Imperiets innevånare romerskt medborgarskap. De fattiga från hela riket kunde då göra det som bara vissa innevånre kunde göra tidigare: Åka till Rom och sälja sin rösträtt i folkförsamlingen för "bröd och skådespel".

Teorin om att en ev. förändring i Roms innevånares genpool/rassammansättning skulle vara en eller en av de bidragande orsakerna till Västroms fall är stentabu.


EDIT: MrEvil, var (verkligen) den västromerske kejsaren, ex. Romulus Augustulus (som han hette), formellt eller materiellt beroende av Östroms godkännande? Riktigt är att kejsar Zenon av Östrom utnämnde Odoaker till ställföreträdare i väster. Julius Nepos däremot var Zenons företrädares kandidat som västromersk kejsare. Han kröntes men kunde aldrig hävda sig i Västrom och drog sig tillbaka till Balkan kort före Västroms fall (475?). RA fick makten.

Parallelerna till London eller Amsterdam är ju bara så jävla slående. Det var precis det där lilla problemet som Enoch Powell berörde.
http://www.natfront.com/powell.html

Undrar när kloakerna svämmar över i London, eller när fördämningarna till Nordsjön brister så att halva Holland läggs under vatten. Den dagen skall jag garva hånfullt åt den politiska korrekthetens totala misslyckande.

Standardverket är Ferdinand Gregorovius Geschichte der Stadt Rom im Mittelalter i åtta volymer från 1860-talet (finns även i engelsk övers.)
Gibbon ger många oförglömliga stämningsmålningar av epoken i Decline and Fall of the Roman Empire, och Martin P:son Nilssons två volymer om Den romerska kejsartiden från 1920-talet är också riktigt läsvärda: han var väl främst religionshistoriker, men han skrev om Roms undergång på en tid när det ännu inte var pk-tabuiserat att beakta de sannolika etniska aspekterna av förfallet, slavhordernas emancipering och de gamla indoeuropeiska släkternas utdöende. En bok från 1990-talet värd att titta på är Thomas S.Burns Barbarians Within the Gates of Rome om perioden kring år 400 och de alltmer etniskt germanska legionerna...

Men visst undrar man hur det rent konkret gick till, när rasade Tiberius och Caligulas palats ner över Forum Romanum, hur gick det till när all marmor skalades av från Hadrianus mausoleum (som sedan blev påvarnas tillflyktsort i tider av vapenhot, det såkallade Castel Sant' Angelo), hur kunde Augustus och hans familjs mausoleum glömmas bort så fullständigt och bli till den gräskulle man kan beskåda i dag alldeles intill det underbara "fredsaltaret",
varför fortsatte man inte att bo i de befintliga palatsen, som tycks byggda för evigheten, exempelvis Domitianus storslagna skapelse med utsikt över Circus Maximum, vars ruiner man kan drälla omkring i och käka sitt bröd och dricka sitt med vatten blandade vin den dag som i dag är...

Hur var släktbanden i Rom? Fanns det speciella släkter som hävdade band tillbaka till de första indoeuropeiska stammarna som invaderade Italien? Fanns det särskilda etruskiska släkter i Rom också? Eller är "släkt" här mer en referens till ras?

En rätt komplicerad fråga, vet inte om jag kan svara på den på rak arm...
De antika italikerna hade givetvis rätt vaga begrepp om var de kom från, myten om att det var trojaner under ledning av Aeneas som landsteg och tillvann sig herraväldet genom krig och allianser blev en nationell dogm genom Vergilius diktning och Livius historieskrivning. Det fanns naturligtvis gamla patriciska släkter som hävdat sig under legendariska hjältedåd i tidigrepublikansk tid, och dessa blev enligt vad forskningen kan förstå allt mindre fertila ju förmögnare och mer depraverade de blev, och ju mer senaten demoraliserades av militärkejsare och praetorianer. Sedan upphörde i det närmaste ryggraden i den gammalromerska armén, de självägande småbönderna och deras söner, att existera, i och med latifundiernas utbredning, storjordbruk ägda av bankirer och köpmän i städerna och vars arbetskraft var slavar från Mellanöstern, Nordafrika, Balkan. De hårdföra indoeuropeiska släkterna flyttade till städerna och beblandades mer än vad som skulle ha varit fallet om "de gamla sederna" fått råda.

Mycket av det romerska prästerskapet tror jag rekryterades ur gamla "romifierade" etruskiska släkter, haruspices och sådana som spående rotade i offerdjursinälvor och tydde fåglarnas flykt...Men i och med att den nationella legenden berättade om det heroiska frigörandet från tyranniska etruskiska kungar kan jag tänka mig att det inte var så välbetänkt att
alltför starkt betona en separat etruskisk identitet. Som bekant skriver alltid segraren historien!

Ezzelino: Mannen på min avatar ler och säger att Du verkar ha gjort Din hemläxa riktigt ordentligt. Du hade säkert fått ypperliga betyg i Jena. Använde Du '...des römischen Volkes' som kurslitteratur?

Tyvärr äger jag inte ett enda av Hans F.K.:s verk, hade några lånade i vintras men har lämnat tillbaka dem...Man får hosta upp det man tror sig veta och tycker sig minnas ur djupet av sin otidsenliga organism ...Och H.F.K. skulle garanterat tyckt att jag var för "dionysiskt-orgiastisk" och nihilistisk i min kultursyn, och alltsomoftast för grov i språkbruket.
Men Rom är oändligt fascinerande att vistas i som stillsamt kringvandrande grubblare över gångna tider, bara känna på stenarna i Aurelianusmuren eller Caracallas badhus...