Kan inte avläsa djup i dikter

Dylan är ett geni, rent ut sagt. Han tar mig alltid med storm när jag hör hans inspelning av Like a rolling stone.

Förmodligen är det så att jag aldrig hade tyckt att texten varit särskilt anmärkningsvärd om den inte hade tonsatts. Det är orgeln & Dylans speciella stämma som präglar framförandet så starkt att innehållet förbättras tusenfalt.

Ett sjujäkla bra utdrag:
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can't refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Det boldade är mycket träffande. Det finns inget mellanting; frasen "ja du, den var väl ganska bra" existerar inte. Bäst eller sämst, svart eller vitt, våffla eller kallbrand.

(Tyvärr så är jag inte så nedrig att jag slänger upp mina vänners dikter till Flashbacks beskådan. Tror att jag gav ett exempel i trådstarten som liknade dikterna, du får hålla till godo med dom. Huvudtemat är i alla fall alltid någon slags ångest kombinerat med radbyte var femte ord. Plågsamt.)
I mitt tycke så är diktning sannerligen inte det optimalaste (nytt ord!) sättet att delge omgivningen sina tankar. Tvärtom är det ett tämligen korkat sätt ett uttrycka sig på; kan man inte skriva sina tankar i klartext från början så borde man inte heller förvänta sig att någon skall kunna analysera och bedöma dom. Jag säger inte att diktare är korkade, men det är lite som att köpa en presenning när man har råd till ett hus.

Jag kan inte annat än instämma!



Du verkar vara en hederlig karaktär och jag anade att du ej skulle göra det. Det ska du ha en eloge för. Om jag nu själv var diktare och delade med mig av mina kärleksbarn till vänner och bekanta, och plötsligt fann de uppladdade på Flashback med hånfulla kommentarer som följd, hade jag nog fällt en tår eller två.


Hehe det var en rätt bra metafor. Kanske bor det en liten diktare i dig som väntar på att få komma ut

(Du har onekligen ett väldigt bra skriftspråk i alla fall)

Känner verkligen igen mig själv i detta. Jag kan inte heller ta till mig dikter. Har aldrig kunnat. Inte ens Dylan eller Springsteen. Inte heller de högsta i litteraturhistorien.
Jag är verkligen en person från Porlock.
Ofta har jag undrat om detta har en koppling till att jag inte kan lära mig spela stränginstrument. (vet ej andra instrument, inte prövat så mycket)
Det kan vara så att vi, TS och jag, och många andra har någon defekt som gör att vi helt enkelt inte kan gilla diktning. Egentligen inget fel med det. Vissa har dåligt bollsinne, och andra kan inte dansa pga ingen rytm i kroppen. Andra är tondöva och så vidare.
Så tror jag att det är. Så, nu har jag fått säga det.

För bövelen!

(Varning för mycket tyskt...)

Man kan ju inte få en dikt upptryckt i ansiktet eller i all hast gå från dikt till dikt och förvänta sig att vara i rätt sinnesstämning för att ta in något som producerats efter lång kontemplation på ett visst tema -- om det är just de djupa, mer subtila, känslorna eller insikterna som man är ute efter att känna och förstå! Ja, detta är min starka övertygelse!

Jag känner ju i mig själv därutöver att (den här sortens djupsinnig) diktning (som tråden -- om jag förstått det hela rätt -- handlar om) och kreativ utövning står diametralt motsatt det matematiska tänkandet i den inre bearbetningen, att det rör sig om två skilda vandringsleder att gå genom livet; likt all annan specialisering görs vårt medvetande i lärande- och fördjupningsprocessen åtstramat och inriktat mot en viss brännpunkt, vi avskärmas ständigt från andra möjligheter genom vårt lärande! Jämför med t.ex. shoshin. (En öppen fråga: Ska man i pessoansk anda behöva skapa en heteronym för vardera disciplin? Vilken kluvenhet! Tills jag funnit en lösning så stympas jag varje dag under teknisk skolning! Tvi vale!)

Vad jag vill säga är alltså att jag tror att vi enbart förstår de poeter som är besläktade med vårt eget inre, för de fångar i ord en känsla att meditera och fördjupa sitt fokus på, eller att förlora sig i (Nietzsche: Ich liebe es, gleich Wald- und Meerestieren // Mich für ein gutes Weilchen zu verlieren) men som vi redan på egen hand har upptäckt sedan innan!

Lyss till denna kommentar till en dikt av Hesse som talar om fyrtio års eftertanke för att förstå det som tidigare blott var anat! Somliga dikter är just en avspegling av var det inre, var medvetandet, befinner sig efter ett helt liv av inre sökande: Die Welt unser Traum


Alla får väl finna sin egen diktningsnisch och inte förvänta sig att de ska kunna relatera till all världens poeter på en och samma gång! Det är i min mening ett privat sökande som, ju mer förfinat det blir, desto mindre kan fläkas ut på kommando och visas upp för den som int' begrip. Det är både oanständigt och omöjligt!

Poeten -- den som tilltalar mig vill säga -- är gärna fattig (nåja Hesse var ju nobelpristagare) och föga läst (återigen... Men ni förstår ju andemeningen!), för det visar på en inre fördjupning, att ha beträtt mark som kräver möda att nå till! Och om hela världen sedan inte förstår (men det brukar den ju ändå göra, ty människor är trots allt mycket lika varandra), så säger Rumi i Coleman Barks tolkning:

This aloneness is worth more than a thousand lives.
This freedom is worth more than all the lands on earth.
To be one with the truth for just a moment,
Is worth more than the world and life itself.

Schillers Die Teilung der Erde och Mahlers samt Rückerts Ich bin der Welt abhanden gekommen fångar också detta, som jag talar om, mycket bra!

Och -- för bövelen -- min åsikt är att dikter inte ska analyseras eller diskuteras. "Vad menade han egentligen när han skrev så?" Jag läser enbart den poesi som talar till mig direkt. Om det sedan existerar en annan konsensus kring tolkningar så bryr jag mig föga, för för mig så är dikten en katalysator som sätter igång och fortsätter på en inre process, sen må all världens professorer tycka att poeten talade om något helt annat än det jag upplever, det rör mig inte i ryggen! Det är inte på konstlad väg som jag har sökt mig till läsning av poesi och jag tror inte det kan tvingas på den som inte är mogen för texten! När lärjungen är redo, så dyker läraren upp, men inte förr, och just så med poesin! Det är ju ändå en specialicerad konstnärsgren med tillika varierat utbud och det som en viss herre tyckte om ekonomi som disciplin kan även sägas här:

It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.

(Fast det är inte mig emot om folk vill förfäkta poesin som en pretentiös syssla, det är ju som sagt en högst privat angelägen för min del i vilket fall som inte störs av sådant prat från andra.)

Ja ni ser ju själva hur jag skriver! Att stava fel till något sådant som 'specialisering' -- ett typexempel på neurondegeneration!

Finns det något ord på oss som inte kan ta till oss poesi?
Något begrepp för vår diagnos? Som man har ord som "dyslexi"?

Vettiga?

Den mesta poesin är rätt krystad och tillgjord. Det blir dessutom oftast alldeles för abstrakt. Läsaren kan inte förväntas läsa författarens tankar. Eller veta exakt vad det är som kittlar författaren när han eller hon ser en svart korp korsflyga över en lila skymning.


Man måste inte uppskatta alla konstformer. Vissa gillar opera, andra gör det inte. Vissa uppskattar konståkning, andra går hellre på rave.

Nja. Att inte gilla en musikstil är en sak; att inte ha "musiköra" är en annan. Att inte kunna ta till sig poesi är en defekt; visserligen ingen vi lider av, men det finns säkert en term för det.

Läser precis biografin om Katarina den stora; tydligen hade hon tillståndet att hon inte uppskattade musik. Hon ansåg det mesta musik låta oväsen. Det känns som att det finns en koppling mellan hennes tillstånd och vårt att inte uppskatta dikter.

Läste just om Kiplings If - Dvs Om... Lite länkar:
https://www.poetryfoundation.org/poems/46473/if---
https://sv.wikipedia.org/wiki/Om%E2%80%A6
https://www.dailymail.co.uk/news/art...spired-it.html

Tycker den är tankeväckande. Speciellt delen med att vara "vanlig" vare sig det är mot folket eller kungar. Andra gillar visst delen med seger eller nederlag, acceptera det, mest.
Denna var tydligen Jose Antonio Primo de Riveras favoritdikt, att läsa före parad eller slagsmål. Dikten var tydligen inspirerad av att en stormakt kastar sig över, i ren profitjakt, ett litet land för att erövra dem och stjäla deras egendom och ta ifrån dem deras frihet. Tydligen är detta manligt enligt Kipling.

Hittade följande på Houllenbecq tråden. Den är så relaterad till ämnet poesi att jag vill delge den: https://www.svtplay.se/video/1603329...eva?id=jxLmMm5
Se den gärna. Den är faktiskt riktigt bra. 'Djuplodande om man vill vara intellektuell för en stund, och Iggy Pop är ju karismatisk.
(pratade med en herre i fredags som menade att Iggy har en "vacker kropp"! Vi var tvingade förklara att "smal" inte betyder vacker. )

Poesi är svårt för dom flesta idag, då vi inte känner till symbolspråket och referenserna i samma utsträckning. Poesi är tidlöst men ändå inte. Äldre dikt och litteratur är tyvärr inte alltid skrivet med korkade moderna människor som oss i åtanke.