2010-05-07, 22:55
#1
Litteratur och text har jag alltid haft lätt för.
Om det har varit böcker, serier, krönikor, vad som helst - det har så gott som alltid varit intressant att läsa och jag förstår allt som oftast budskapen i det jag läser. Jag är vad man kan kalla helt normal i litterära avseenden och förståelseförmågor - förutom på en punkt.
Dikt.
Jag vet inte, men av någon outgrundlig anledning kan jag verkligen aldrig ta till mig dikter. Roliga rimmande dikter och samhällssatirer fungerar däremot galant, jag begriper det lika klart som om jag skrivit det själv. Dessa är inget problem med, dom kan jag finna nöje i att läsa rentav; men de vanliga, mainstreamdikterna kan jag bara inte ta in.
Då talar vi dikter som behandlar kärlek, tankar, döden, abstraktioner, skönheter, och annat som jag kan kategorisera som liknande tjafs. Det går bara inte, jag ser inget djup i det!
För mig ska en dikt en föreställa högkoncentrerad tanke med ett budskap; men eftersom det känns som om alla dikter som produceras bara är dravel med ord som "slöjskuggor", "molntrasor", "brustna hjärtan", och "törst" så anser jag det bara vara överpretentiös skit.
Jag bygger någon mental mur runt dikterna som förhindrar mig från att nyktert och konstkritiskt kunna bedöma och jämföra dom. Jag tycker det är trams helt enkelt!
Mina vänner visar mig dikter som
För mig är det bara en hög med adjektiv dom rafsat ihop i en hög och presenterar som om dom gjort det med uppbådande av alla sina krafter.
Försök förstå mig, det är ett synnerligen irriterande problem jag har, då i princip alla mina vänner diktar poem som jag ständigt ska bli presenterad för.
Det som är mest irriterande är nog att dom skriver om inre smärta, död, och sömnlösa nätter (Varpå jag frågar dom hur dom mår, som skrivit så mörkt alster, men dom mår alltid bra ändå! Dom ljuger alltså ihop ett litet poem med låtsatsdjup!), men det är inte relevant för min egentliga frågeställning.
Jag är verkligen inkapabel att bedöma dikter, vad ska jag göra för att vidga mina vyer? Är dom bekräftelsesökande överpretentiösa esteter allihop, eller vill dom säga mig något?
Om det har varit böcker, serier, krönikor, vad som helst - det har så gott som alltid varit intressant att läsa och jag förstår allt som oftast budskapen i det jag läser. Jag är vad man kan kalla helt normal i litterära avseenden och förståelseförmågor - förutom på en punkt.
Dikt.
Jag vet inte, men av någon outgrundlig anledning kan jag verkligen aldrig ta till mig dikter. Roliga rimmande dikter och samhällssatirer fungerar däremot galant, jag begriper det lika klart som om jag skrivit det själv. Dessa är inget problem med, dom kan jag finna nöje i att läsa rentav; men de vanliga, mainstreamdikterna kan jag bara inte ta in.
Då talar vi dikter som behandlar kärlek, tankar, döden, abstraktioner, skönheter, och annat som jag kan kategorisera som liknande tjafs. Det går bara inte, jag ser inget djup i det!
För mig ska en dikt en föreställa högkoncentrerad tanke med ett budskap; men eftersom det känns som om alla dikter som produceras bara är dravel med ord som "slöjskuggor", "molntrasor", "brustna hjärtan", och "törst" så anser jag det bara vara överpretentiös skit.
Jag bygger någon mental mur runt dikterna som förhindrar mig från att nyktert och konstkritiskt kunna bedöma och jämföra dom. Jag tycker det är trams helt enkelt!
Mina vänner visar mig dikter som
Citat:
Min reaktion är alltid "Wow, snyggt! Fina ord där" med mitt mest påklistrade leende.
Du slår mig. Jag tar emot och vänder mig om. En klockas sakta tickande vänder på tiden, varför? Kan inte, vill inte. Men september har tagit mig förut.
För mig är det bara en hög med adjektiv dom rafsat ihop i en hög och presenterar som om dom gjort det med uppbådande av alla sina krafter.
Försök förstå mig, det är ett synnerligen irriterande problem jag har, då i princip alla mina vänner diktar poem som jag ständigt ska bli presenterad för.
Det som är mest irriterande är nog att dom skriver om inre smärta, död, och sömnlösa nätter (Varpå jag frågar dom hur dom mår, som skrivit så mörkt alster, men dom mår alltid bra ändå! Dom ljuger alltså ihop ett litet poem med låtsatsdjup!), men det är inte relevant för min egentliga frågeställning.
Jag är verkligen inkapabel att bedöma dikter, vad ska jag göra för att vidga mina vyer? Är dom bekräftelsesökande överpretentiösa esteter allihop, eller vill dom säga mig något?
Lever du i världen upp och ner?
