Vad vill ni ha för bevis?

”Jag vill se en ängel!”, ”Jag vill se Gud!”, "Jag vill se ett mirakel!". Låt oss anta att ni ateister får ett personligt besök av en ängel där ni får en uppmaning ifrån Gud. Ett enkelt besök, ängeln dyker upp från ingenstans och säger bara "Sprid evangeliet och rädda människorna från helvetet". Ni uppmanas alltså att sprida Jesus ord till resten av världen för att rädda de från helvetet och som belöning så skall de få inträde till Guds rike, paradiset.

Hur skulle ni reagera? Skulle ni börja tro samma sekund eller skulle ni ha invändningar? Hur tror ni andra ateister skulle reagera om ni berättade om händelsen här på FB?

Jag undrar helt enkelt vad för sorts bevis ni är ute efter och hur skulle ni gå till väga för att frälsa andra.

Ateister ogillar tanken på högre medvetande och vill därför förneka densamma. Ofta är de narcissitiska konformister som identifierar sig med mänskligheten i stort och ogillar tanken på något större än dem själva.

Ärligt talat, drar du inte alla ateister över en kam när du skriver sådär? Jag tror ju knappast att ateisterna vill lyssna på dig när du har en sådan inställning. Det skulle nog inte jag ha gjort om jag vore Ateist.

Om "Gud" talade till mig skulle jag självklart tro på honom.
Om en "ängel" skulle uppenbara sig från tomma intet skulle jag antagligen tro att jag har blivit galen, tagit kontakt med någon nära stående och antagligen sökt mig till en mentalklinik.

Jag blir så irriterad på alla fanatiker som försöker övertala folk till sin sida, vilken sida de än tillhör. Om de är troende eller ateister hör inte till frågan.
Alla fanatiker borde hålla käften och tro på sitt. Låt folk välja vad de vill tro på.
Är så trött på alla sådana här trådar och frågeställningar, likväl alla "bevis" på att "Gud" finns och inte finns.

Blir förbannad som fan faktiskt, kan ni inte låta folk tycka det ni tycker. De enda ni argumenterar mot är andra troende och/eller andra ateister. Det känns som att ni är 15 år allihopa och alla måste tro som er. Håll käften och tro vad ni vill istället. Måste alla tro som er?

Tack för att jag fick skriva av mig. Min tro/avsaknad av tro hör inte till saken.
Det gör däremot min onykterhet.
Tack för mig.

Ok jag är ateist. Om jag fick en sån uppenbarelse i nyktert tillstånd så skulle jag väl fundera på vilken religion hán/hon ville att jag skulle sprida? Islam? Kristendom? Judendom? Han måste precisera sig lite.. annars väntar jag tills jag får ett vettigt svar. Men ja, lite religiös skulle jag nog bli.. men förmodligen bara till nån slags högre makt, bibeln skulle jag nog skita i ändå.. av naturliga skäl.

För att jag ska börja tro att det finns en gud så skulle jag nog kräva att gud himself öppnade himlen, steg ner på jorden och utförde flera mirakel framför mina ögon, och då menar jag mirakel som strider mot naturens lagar. Och även om det hände hade jag nog inte börjat tro på en gång, att jag fått ett anfall eller blivit sinnessjuk eller att jag drömde är mycket troligare än att det skulle finnas en gud, så jag skulle nog gå till doktorn först. Om flera andra såg samma sak som jag skulle det ju förstås väga lite tyngre.

Jag skulle dock inte börja lyda gud om han bevisade sig själv för mig. Jag skulle inte avguda och älska honom och leva efter hans ord, eftersom han är en idiot som tagit otaliga liv och låtit katastrofer ske som dödat miljontals människor, han fördömer homosexualitet och han förespråkar slaveri. Jag skulle aldrig "vända mig till gud" och börja vara kristen eller nåt...

Saken beror förstås på i vilket sammanhang denna händelse skulle inträffa. Under påverkan av droger eller i samband med sömn kan man inbilla sig saker som inte är verkliga. Och det är det jag skulle vilja göra klart för mig först och främst, att det var verkligt. Jag skulle antagligen bli ganska rädd också.

Skulle det vara så att jag inte hade något skäl att betvivla att upplevelsen var verklig (och att ingen spelade mig ett spratt), så skulle jag kunna anta att det åtminstone fanns något bakom tron ifråga. Men för att jag ska köpa hela grejen får nog ängeln stanna kvar ett bra tag och diskutera samt svara på en massa frågor (exempelvis varför ängeln inte visar sig för alla, det måste ju vara det mest effektiva). Jag kan inte börja tro på en massa saker som är höljda i dunkel.

Visst skulle jag berätta om mina upplevelser för andra, men - och detta är viktigt - att jag skulle ha haft dessa upplevelser är inget skäl för någon annan att tro. Troende verkar felaktigt ha fått för sig att så är fallet.

Det är väl bara bra att folk diskuterar såna här saker med varandra. Bestämde du dig direkt för vad du skulle tro och sedan slutade du att bry dig? Om man har "bevis" för att gud finns, varför inte dela med sig av det?

Om jag visste att gud fanns skulle jag såklart försöka få fler att tro som jag, nu TROR jag att ingen gud finns men jag är öppen för argument som visar att jag har fel.

haha exakt. Jag ser heller inte varför en gud behöver sån bekräftelse? behöver han verkligen miljontals människor som ber till honom? Han är allsmäktig och borde väl därför inte bry sig särskilt mycket om vi tror han finns eller inte. Vill han att vi ska tro på honom så får han väl för fan visa sig, annars kan han väl inte klandra oss för att inte tro på han.

När det kommer till möten med änglar, så känner jag personligen att jag måste få dela med mig av en vittnesbörd som en person på Jesusifokus sade sig ha fått. Jag tycker personligen att detta vittnesbörd är så fantastiskt. Hon börjar såhär:

"Möte med änglar

Hebreerbrevet 1:7

Gud talar om sina änglar som budbärare, snabba som vinden, och som tjänare, flammande av eld.

Hebeerbrevet 1:14

Nej, änglarna är ju bara budbärare som skickas ut för att hjälpa dem som ska bli frälsta och räddade.

En gång för ganska länge sedan, jag tror det var 1993 hade jag besök av änglar. Jag hade stora bekymmer och var fullständigt knäckt av livets prövningar. Jag hade precis sagt upp mig från en trygg fast anställning mitt i den värsta arbetslösheten, för att flytta hem igen med min då fyraåriga dotter. Vi hade stora problem med att få med oss allt, så en del fick vi lämna kvar eftersom vi inte kunde köra 108 mil flera gånger. Jag blev alltså arbetslös och det blev tufft med ekonomin eftersom jag hade stora skulder. Vi hade långt till dagis och ingen bil, dåliga bussförbindelser m.m Jag var på, botten och kände att jag inte orkade eller ville leva längre.

En morgon när jag hade cyklat i nästan snöstorm och kyla för att lämna min dotter och kom hem igen, titade jag mig runt omkring i lägenheten och tänkte: "NÄ! Jag orkar inte ta tag i något just nu, jag lägger mig på soffan en stund.

Jag hann i stort sett bara lägga ner huvudet och stänga ögonon , när jag hörde ytterdörren öppnas. Jag reagerade blixtsnabbt och skulle öppna ögonen, men kunde inte. Jag försökte ropa, men kunde inte. Jag försökte röra mig, men kunde inte. Det enda som fungerade var min hörsel och mina tankar och jag kände paniken skrika i mig.

Jag hör två kvinnor gå runt i lägenheten och prata, men jag förstår inte deras språk. Efter en stund hör jag att de kommer in till mig där jag ligger på soffan, Den ena sätter sig i fotöljen vid mitt huvud och den andra i fotöljen vid mina fötter. Efter ytterligare en stund så tar kvinnan vid mitt huvud min hand och smeker den försiktigt, samtidigt som hon säger på ren svenska denna gången :" Var inte orolig! Det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig." (Minns inte om jag då kände oro eller om jag kände mig lugn). Efteråt reste sig kvinnorna igen och jag hörde hur de gick runt i lägenheten. De gick in i min dotters rum och sa något och sen hörde jag hur de gick och ytterdörren slog igen.

Samtidigt som dörren slog igen kunde jag öppna mina ögon och röra mig. Jag rusade upp med bankande hjärta och kände på ytterdörren, men den var låst! Jag tittade mot min dotters rum och den dörren var stängd. Jag brukar ju aldrig stänga hennes dörr? Jag öpnnade hennes dörr och tror faktiskt att jag tittade under hennes säng för att vara säker att ingen fanns där(ler vid minnet). Jag funderade mycket på vad det var som hade hänt. Funderade på om jag faktiskt hade drömt, men nej, det var så verkligt att jag inte kunde ha drömt detta.Jag minns det fortfarande som om det var igår. Men vad var det som hade hänt då? Svaret på den frågan fick jag flera år senare. (Tack Jesus!)

1 Mosebok 21:17

Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne:"Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger".

Efter sex års "helvete" var jag åter så knäckt av livets alla prövningar och orättvisor och ondska och att min dotter blev mobbad, hotad m.m att jag kände, nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp, JAG VILL INTE LEVA MER!. Jag minns att jag hade lagt mig för natten och tårarna strömmade ner för kinderna av all hopplöshet.

Till slut ropade jag: "GODE GUD! OM DU FINNS, SÅ HJÄLP MIG NU, FÖR JAG ORKAR INTE MER!". Inte visste jag då att Gud faktiskt hade hört mitt rop på hjälp. (Jag gråter när jag skriver detta) Tack Jesus att du hör oss när vi ropar efter dig, Tack Jesus att du kommer till vår räddning.

En eller två dagar efter (tror jag det var) kommer en granne fram till mig och säger rent spontant rakt ut till mig: "Jag är kristen" ! och eftersom jag länge hade undrat vad det var kristna männskor hade, (eftersom de alltid var glada och nöjda på något sätt) så bombade jag henne med frågor om vad frälst var o.s.v. Hon bara skrattade och hämtade en massa information om alphakurser och lovsångsmusik m.m till mig.

Hon sa dessutom att: "Det var Gud som sa till mig att säga till dig att jag är kristen. Först ville jag inte , men då sa Gud; "Jo, du ska säga detta till denna kvinnan," och då lydde hon Gud och gick fram till mig. Tack gode Gud för ditt lydiga folk! Samma söndag följde jag med på Gudstjänst och där berörde Guds Ande mitt hjärta så starkt att jag grät och grät och grät. Sen den dagen är jag frälst och jag gjorde mitt troendedop 5 månader senare och har aldrig och kommer aldrig att ångra mitt beslut att föja Jesus. Tack Jesus för frälsningen och Tack att du Jesus hörde mitt nödrop. Amen. "

Till er Ateister: Om ni hade samma upplevelse som henne, hade ni börjat tro på Gud då?

Antagligen inte. Det är alldeles för luddigt. Om hennes upplevelser ens är sanna så finns det betydande fog för att tro att hon faktiskt somnade i soffan och drömde detta. Varför kom "änglarna" just då? Varför inte när hon stod och lagade mat? Eller när hon stod i duschen?

Religiösa är de som förnekar det verkligheten, det skulle aldrig finnas något i universum som skulle kunna övertyga en religiös person att bli ateist. Det kommer fler och fler bevis på att gud eller liknande inte existerar och det blir färre och färre religiösa med tiden så inse, dina barnbarnsbarn kommer troligtvis inte vara religiösa.

Tänk efter något/någon som är allsmäktig och är kapabel till att göra allting existerar men ändå ser världen ut som den gör. Att bli start religiös anser jag vara omöjligt utan ens föräldrars påverkan och som förälder är du kapabel till att övertyga ditt barn till vad som helst.