Vad är igen för ordklass?

Har tänkt på det ett tag och har svårt att placera det i rätt kategori. Kan någon vänlig själ hjälpa mig med detta och även ge en förklaring till varför det är så?

Adverb. Förenklat brukar man säga att adverb beskriver hur eller när någonting sker: nu, fort, galet, alltid, aldrig, inte, ofta, lyckligt, oroligt. I praktiken brukar kategorin adverb användas till allt som inte passar in någon annanstans.

Det var ju inte en särskilt lyckad beskrivning. Alla adverb kan ju tydligt definieras efter vilken av frågorna var?, när?, hur? de svarar på, i det här fallet t.ex. när? Det finns ju ordklasser som är mycket svårare att definiera, t.ex. prepositioner eller interjektioner.

Vilken fråga svarar "ju" på, då? Och vad svarar "då" på i den förra meningen?

Det är klart att det alltid finns mindre självklara fall, och ju är ett sådant. På vilket sätt är en tanke ett substantiv? (substans?). Ju får ändå sägas svara på en fråga av typen hur? eller varför?: Jag gör nog/ju/givetvis/förmodligen det. I fallet med igen är det åtminstone självklart; det går ju inte att säga att igen är ett småord som blivit över när ingen annan lämplig ordklass finns kvar. Är det något som "blir över" så är det väl ändå interjektionerna? Finns det några formella drag som definierar den kategorin? Och vad är det som förenar prepositionerna trots och på?

Det mest vedertagna sättet att definiera ordklasser är utifrån prototyper. Ett prototypiskt svenskt substantiv representerar någonting som går att ta på, interagera med och har en tydligt begränsad utsträckning i rummet, kan böjas i bestämd och obestämd form i singular och plural, kan ta obestämd artikel, kan agera subjekt och objekt till ett transitivt verb, med mera. "Kvinna" är ett sådant supertydligt substantiv, till exempel. Ord som inte uppfyller alla kriterier, men ändå är relativt lika ett prototypiskt exempel, analyseras också som substantiv. "Tanke" uppfyller alla grammatiska kriterier jag kan komma på, så det är därför lämpligt att se det som ett substantiv.

Notera att en tanke inte är ett substantiv; ordet "tanke" är det.

Inte alls. De används som utrop, för att påkalla uppmärksamhet, hälsningar, med mera. Den kategorin är ganska väldefinierad.

Att de båda syntaktiskt fungerar i princip identiskt.

Även adverben uppfyller ju dessa kriterier. Varför skulle adverb vara ett bättre exempel på "allt som inte passar in någon annanstans" än en preposition? Til syvende og sidst har alla ordklasser givetvis mer eller mindre tydliga exempel. Om vi säger såhär: substantiv, adjektiv, verb, adverb och räkneord kan ju alla definieras semantiskt, vilket knappast gäller för prepositioner. Som du säger delar de bara syntaktiska egenskaper. Det tycker jag faller under kategorin "bli över" - i vilket fall som helst är det ett mycket bättre exempel på det än adverb.

Adverb kan väl inte alls definieras så bra semantiskt. Vad finns det för tydliga semantiska likheter mellan "ju", "då", "varför", "inte", "någonstans", "alls", "fast", "också", "måhända", "vackert", "fort", "nästan", "heller", "därigenom", "när", "så", "egentligen", "absolut" och "faktiskt"? Hur skulle du beskriva hur de här orden fungerar syntaktiskt?

Det här blir ju snart absurt, för till slut kan väl ingenting definieras semantiskt då... Adverben ofta, fort t.ex. tycker jag har lika stort eget betydelseinnehåll som typiska adjektiv, precis som adjektiv i adverialställning har (t.ex. vackert som du ger som exempel, vilket för övrigt traditionellt har setts som adverb men som i själva verket är ett adjektiv). Det är klart att det inte finns några semantiska särdrag som förenar dina ord, men det finns det ju inte mellan substantiven fågel, hink och glasstrut heller. Däremot har adverben, precis som de flesta av de adverb som du räknar upp, ett tydligt, eget betydelseinnehåll, vilket, vill jag hävda, inte gäller prepositioner i samma utsträckning. Med, mot, sedan får ju sin betydelse först när de ingår i en prepositionsfras; de är i sig betydelsesvaga. Det är av den anledningen jag inte tycker att adverb kan förpassas till gruppen "det som blir över". Och vad gäller syntaxen så uppträder väl alla adverb på samma sätt också, dvs. står på adverbialets eller satsadverbialets plats i satsschemat?

Åjo, de tre substantiven är (OK, representerar) konkret instantierbara entiteter. Man kan till och med ha alla i handen, en efter en. Som någon nämnt, så är det semantiska avståndet från konkreta ting till en tanke längre. Hur avgränsar man en tanke?¹ Nu talar jag om en tanke i allmänhet, inte enbart på tanken på substantivet tanke, för den är relativt klart avgränsad.

¹ Kanske genom att låta en skriven text representera en tanke. NEO:

tanke subst. ... avgränsad, ej uttalad yttring eller produkt av själslig bearbetning av sinnesintryck, erinringar, problem etc.; spec. om idé, åsikt etc. ...

Prepositionerna har väl ändå en mer enhetlig syntaktisk användning.

Det är möjligt att i svenskan (vilket självklart är det vi pratar om) så kan man definiera adverb relativt tydligt. Min syn på adverb har troligen påverkats en hel del av min tid på mer teoretiskt inriktade språkforum. Thomas E. Payne skriver i Describing Morphosyntax (fältlingvisters bibel):

Naturligtvis, då har vi på FB fått en implicit rankning. Kanske kan vi på FB ändå i någon mån ta igen på fältontologien vad vi har gått miste om på fältlingvistiken.


Tebax till ämnet: Ordet »igen« förekommer som partikel i både lös och fast konstellation: mura igen, igenmurad.

När någon har börjat mura igen efter ryggbesvär, då är »igen« ett tydligt adverb. Men när någon murar igen bakdörren, då är »igen« närmast preposition. På den igenmurade dörren får »igen« en roll som liknar kulören på en blåmålad dörr. Ordet »blå« anses vara ett klockrent adjektiv.

Ordklasser är enkelt, vänta tills vi kommer till satsdelarna!