Konservatism och demokrati

Den rådande representativa, västerländska, liberala demokratin är först och främst en aristokratisk (folkvalda genom partiers interna hierarki) och meritokratisk (medarbetare på departementen) ordning. På så vis är dess funktion konservativ i ordets rätta bemärkelse, vilket varje radikal rödluva kan intyga genom dennas oupphörliga behov av att "ändra systemet".

Du tycks snarare vara genomgående strukturkonservativ.

Nja. Problemet är att jag lutade mig mot ett styresskick av amerikansk modell -- specifikt Montesquieus trias politica -- i min förklaring. Socialdemokratins omdaning av det svenska samhället har medfört att ett styrande parti kan agera utan "checks and balances", likvärdigt med majoritetstyranni, vilket är ett hot mot demokratins grundvalar.

Om vi skall sätta ett namn på det spöke som gått genom Europa, och där det dragit fram lämnat ruiner och massgravar i sitt kölvatten, så är 1789 års idéer det kanske bästa namn som alls står oss till buds. Att spåra idéerna av detta års ursprungliga upprinnelser är att leta efter Nilens källa i en mycket mörk kontinents dunklaste innanmäten, men klarlagt är att Europas historia tog en mycket märklig vändning år 1789 från vilket den aldrig riktigt återhämtat sig. Det mest katastrofala eko av denna rörelse i tiden är ännu inte utrunget nog för att riktigt kunna epokgöras, men enkelt uttryckt kan vi kanske omtala det som 1900-talet, helt enkelt.

Konservatism är inte en fråga om ideologi, utan om den raka motsatsen till detsamma, nämligen kultur. Den bärande konservativa insikten är den att politiska och sociala system inte låter sig konstrueras, utan att de endast kan odlas, fram. Fungerande samhälleliga ordningar kan icke skapas som rena skrivbordskonstruktioner, utan måste tillåtas växa fram till nya former över loppet av sekler. Den bärande konservativa insikten är den att civilization is a precious flower. Låter sig Konungen av Frankrikes många privilegier motiveras av uppenbara och lättdeducerade förnuftsskäl? Kanhända, kanhända inte, men observera vad utfallet blir när du tar bort denna för alla syften okända variabel ur den politiska ekvationen: Skräckvälde, Robespierre, giljotiner och den blodbesudlade Förnuftskulten. Kultur: Av latinets colare, vilket betyder just "att odla".


Jag inser förstås att det kan komma som en chock, men vi brukade ha en författning i det här landet. Vi brukade hålla, högt ovanför tidens tillfälliga frågeställningar, vår uråldriga grundlag. Denna själva källan till all övrig lag och rätt inom rikets landamären förändrades och modifierades förvisso sakta över seklernas gång, men själva dess äldsta kärna, den som själv talar om det svenska folkets uråldriga rätt går att spåra mer eller mindre oförändrad till för vår ända av världen förhistorisk tid. Det heter i 1634 års Regeringsform "Konungen äger styra och råda borgom och landom och allom sin och cronone rätt, som lag säger." eller i 1809 års Regeringsform "Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike med den successionsordning för en afliden konungs manliga efterkommande, som af riksens ständer fastställd varder.".

Densamma denna stavelse återfinns inte i Regeringsformen av 1974. Där finns istället att läsa "1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.". Behöver det särskilt påtalas att, med en ung, oerfaren och kanhända förtida till tronen kommen konung, det år 1974 skedde en statskupp i det här landet? Om du någon gång till äventyrs frågat dig vad som egentligen hände med den en gång så utbredda respekten för lagen, så kanske ett uppslag kunde vara det att den försvann i samma stund som våra visa överherrar började ändra på lagen stup i kvarten för att få den att bättre samstämma med desammas senaste nojor. Avciviliseringsprocessen började förstås inte år 1974. Den började förmodligen inte ens år 1789.

De två ideologier som idag i det offentliga medvetandet framställs som varandras fullständiga antiteser är i själva verket samma utopistiska "förnufts"andas barn. Liberalismen och socialismen söker båda sina moderna rötter i den franska revolutionen, och i föreställningen att ett samhälle kan omdanas till det bättre givet förändringar i de institutionella, särskilt då de ekonomiska, incentiven för "medborgarna" i den, inför vilka staten påstås förhålla sig helt neutral. Vi är alla lika inför lagen, men vad spelar det längre för någon roll när lagen explicit är utformad för att ta hänsyn till allsköns särintressen?

I denna process är "demokratin" instrumentell. En människa med planer på att omdana samhället kan förstås illa lida blotta tanken på att så småaktiga betänkligheter som lag, hävd, rätt och historia skulle komma ivägen för densammes storslagna visioner och planer för framtiden. Planer, vilka personen ifråga sällan är sen att tvinga på alla sina samhälleliga olycksbröder, med eller utan välsignelsen av dessas goda minne. Vad bättre medel står väl då alls till buds än en omröstning där det visar sig att -- hör och häpna -- de mindre bemedlade befolkningsskikten inte alls skulle ha någonting emot att ta en aldrig så liten del av de mer bemedlades välstånd till egen förkovran. De demokratiska institutionerna drar således till sig de mest maktgalna, populistiska, propagandistiska, karismatiska och totalitära maktpersoner, vilka klättrar inom de grå partistrukturerna, valberedningarna och dolda maktinstitutionerna för att bilda nomenklaturan i vad som träffande har beskrivits som den terapeutiska staten. Staten som lovar att med bara ytterligare en liten maktförskjutning i dess fördel kan tusenårsriket och historiens lyckliga slut nog snart vara ordnat. Det bästa av allt? Vi kom ju alla överens om det här, eller hur?


Således accepterar vi stillatigande, dag ut och år in, hur alltjämt större sjok av vår historiska frihet går oss förlustiga. Våra traditionella institutioner slås sönder, vår egendom tas ifrån oss, vår rätt att bära vapen förmenas oss, och vi lider under ett skatte- och regleringstryck som ingen konung i Europas historia hade kunnat genomföra utan att stå inför ett omedelbart och fullständigt bondeuppror. Rikets själva oavhängighet, den för vilken våra förfäder -- törs jag ens påpeka detta? -- har blött på Lützens sand och Narvas hed, skänks bort till främmande makter i ett avlägset Bryssel, eller Stockholm, as the case may be. Alltsammans, naturligtvis, endast en förberedelse för den slutgiltiga uppgången i Världsrepublikens allomfattande totaldemokrati.

Sveriges folk har varit fritt sedan den gång det först inträdde på den historiska scenen, men det har varit fritt genom sina Konungar, och icke emot desamma. Vår historiska folkrepresentations unika rätt och privilegium -- den folkrepresentation i vilken Bondeståndet utgjorde Konungens traditionella stödpunkt och naturligaste bundsförvant -- bestod i rätten att säga nej. Nej till beskattning, nej till krig, nej till tullar, nej till herreregering och frihetens förkvävande. Aldrig förut i vår historia har den germanska urdemokratin tagit den formen att en komplex gallupundersökning positivt skall avgöra vad som faktiskt skall röstas om. Den rätten har alltid varit förbehållen Konungen, och däri består förfädernas storartade konstitutionella insikt.

Bortsett från att liberaler och socialister är rörande överens om att mångkultur är fantastiskt, att homosexuella äktenskap är en fasansfullt viktig fråga, att statskyrkorna bör avskaffas och helst förvandlas till motsvarande hembygdsgårdar, att jämlikhet mellan könen är ett legitimt politiskt mål, eller ens eftersträvansvärt, så är de också rörande eniga om att "demokrati" är det mest lysande statsskick som någonsin konstruerats. Naturligtvis. Medelmåttor kan bara komma till makten i ett samhälle där medelmåttor bestämmer. The best argument against democracy is a five minute conversation with the average voter. Den bistra sanningen är att majoriteten av befolkningen är synnerligen olämplig att överhuvudtaget delta i några offentliga beslutsprocesser, och förmodligen också lyckligare om den inte tvingas till det.


Demokrati är ett politiskt system i vilket det anses normalt att demagoger med fördummade budskap försöker muta varenda människa över arton och med pulsen i någon form av behåll med dennes egna skattepengar i syfte att få sitta fyra år vid maktens köttgrytor. Det hela påminner om ett system där man kan köpa sig offentliga ämbeten, bortsett från att det är mindre rättframt. Systemet är en mild form av kommunism, och mig veterligen finns det knappast någon större tänkare av betydelse som någonsin författat någon form av skrift som ens skulle förklara det fantastiska med påfundet. Folkrepresentation är ett naturligt inslag i den Svenska konstitutionella myllan, men "demokrati" är det inte.


För övrigt kan jag rekommendera den här föreläsningen i ämnet av Hans-Hermann Hoppe: From Monarchy to Democracy.

Don't vote. It just encourages the bastards.

Bra poänger där. Via alternativeright.com hittade jag en gammal artikel om Hoppes bok

Democracy as Tyranny

Nå, jag lovade att starta en tråd om demokrati och konservatism ifall jag inte hittade någon redan lämplig. Men det fanns minsann en visade det sig. Jag lyfter fram detta snart 13 gamla utmärkta inlägg av användaren vonmoltke. Det vore intressant om någon av forumets maniska demokrativurmare ville bemöta argumenten som vonmoltke lagt fram. Ingen har gjort det hittills i alla fall.

Jag saxar in nedanstående passage från användaren vonmoltkes inlägg. Eftersom vissa i detta underforum försöker dra paralleller mellan demokrati och forna tiders folkrepresentation. Det är rent bedrägeri eftersom dessa två inte har ett dyft med varandra att göra. Monarki var styrelseskicket fordom och demokrati är ett helt annat styrelseskick. Alla styren kräver folklig legitimitet i längden för att kunna bestå men det har inget med demokrati att göra. Det är snarare så att det demokratiska styrelseskicket tycks kunna överleva mycket längre utan tillstymmelse av folklig legitimitet. En demokrati kommer undan med mycket mer av såväl odugligt som rent kriminellt styre. Om en diktatur hade börjat sjösätta de folkfientliga och djupt kriminella agendor som makthavarna i väst gjort de senaste typ 60 åren så skulle vi för länge sen ha sett en revolt och/eller inbördeskrig.

”Demokrati är ett politiskt system i vilket det anses normalt att demagoger med fördummade budskap försöker muta varenda människa över arton och med pulsen i någon form av behåll med dennes egna skattepengar i syfte att få sitta fyra år vid maktens köttgrytor. Det hela påminner om ett system där man kan köpa sig offentliga ämbeten, bortsett från att det är mindre rättframt. Systemet är en mild form av kommunism, och mig veterligen finns det knappast någon större tänkare av betydelse som någonsin författat någon form av skrift som ens skulle förklara det fantastiska med påfundet. Folkrepresentation är ett naturligt inslag i den Svenska konstitutionella myllan, men "demokrati" är det inte.”/vonmoltke

I hög grad sammanfattas mina synpunkter på demokrati och konservatism enligt ovan. Litet senare skall jag också kommentera vonmoltkes inlägg. Redan nu menar jag att det finns en lång, men inte alltid rak, linje mellan äldre tiders varianter av folkstyre, må det sedan ha varit sockenstämmor eller medeltida riksdagsrepresentation i Bondeståndet. På motsvarande sätt har det funnits borgerliga representationer först i städerna, och sedan i Riksdagen. Avseende Bondeståndet var den initiala grunden för representation på riksnivå att bönderna hade en avgörande militär förmåga, så det gick inte att förtrycka dem och den som ville skaffa sig politisk makt kunde inte ha en stor andel bönder emot sig. Gällande Borgarståndet var argumenten mera ekonomiska, givet den betydelse som borgarna hade när det gällde varuproduktion och handel.

Under det senare 1800-talet kom intressant båda dessa aspekter att påverka liberalers argument för rösträtt: En man - ett gevär - en röst. Att ha fullgjort militärtjänst och betalat sina skatter var under några decennier krav för (manlig) rösträtt. Detta är något att betänka i vår tid.

Du rapar ju bara samma sak som du gjort i andra trådar. Det du uppvisar är en intellektuell ohederlighet i mästarklass. Någon linje mellan äldre tiders folkrepresentation och demokrati existerar bara i din fantasi. Demokrati är ett styrelseskick där de som röstas fram av folket utgör styret. Thats it. Så ser definitionen ut. Detta var INTE den uppgift som äldre tiders folkrepresentation hade. Som jag påpekat många gånger tidigare måste alla styrelseskick ha folklig legitimitet. Här kommer den intressanta infallsvinkeln. Hur kommer det sig att en demokrati kan komma undan så länge med rent kriminella, sjuka, folkfientliga och ondskefulla beslut? Delvis är den frågan retorisk men det vore intressant ändå att höra dina tankar om det.

Inledningsvis väljer jag att ta åt mig beröm från Din sida i det att jag över tid är konsistent i mina uppfattningar. Jag är alltså ingen vindflöjel. Ditt påpekande om "ohederlighet" motbevisas alltså av Dig själv. I sann konservativ anda håller jag på samma ståndpunkter, belägger dessa men gör inte anspråk på att alla andra skall hålla med.

Om vi tar detta systematiskt:

"Som jag påpekat många gånger tidigare måste alla styrelseskick ha folklig legitimitet."
Just detta, och att detta sett ut över tid är en av mina poänger för att förklara den långa linjen mellan dåtidens folkinflytande och nutidens demokrati.

"Hur kommer det sig att en demokrati kan komma undan så länge med rent kriminella, sjuka, folkfientliga och ondskefulla beslut?"
Det finns fyra svar på detta, avseende Sverige:
1) En stark socialistisk kraft som tidigt under 1900-talet kopplade ett starkt grepp om Sverige, inte minst genom en allians med massmedia.
2) En småningom närmast obefintlig högeropposition. Det är att lägga märke till att senaste gången ett högerparti hade en politisk framgång var i Kosackvalet 1928.
3) Alldeles för många människor har haft för mycket att tjäna på att korrumpera demokratin, t ex tjänstemän i offentlig sektor och lågpresterande väljare som sålt sina röster mot bidrag.
4) En inte obetydlig andel väljare som är lättlurade och direkt intellektuellt undermåliga. Det gör att ett parti som S i princip aldrig kan komma under 10-20% i ett riksdagsval.

Inget av detta är emellertid ett starkt argument mot demokratin per se, utan fastmer argument för en bättre oppositionspolitik, en bättre politisk granskning och starka begränsningar i hur stor offentlig sektor Sverige skall få har.

Detta är en bra sammanfattning. Kanske borde tillägga att många länder inte är som Sverige i detta avseende. I de flesta länder verkar det svänga mer i politiken och många partier kommer och går. Grekland är ett exempel där socialdemokratin nästan försvann från politiken efter att ha misskött landet under lång tid. Socialdemokratins långvariga maktinnehav, konsensuskulturen och den katastrofala journalistiken gör Sverige ganska unikt.

Man skulle kunna säga att Sverige är en demokratur.
Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende (där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger eller annat godtyckligt kollektiv man tillhör), där man riskerar att bli av med sitt jobb för sina åsikters skull, där man som dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare (och där staten ser mellan fingrarna med detta).

Det är riktigt att det varierar mellan länder, men dessvärre återfinns vissa likheter också. Se exempelvis på Storbritannien där Tory-partiet knappast kan betecknas som så särskilt konservativt längre. Även där har massmedia spelat en avgörande roll för att driva politiken vänster ut. Det är överhuvudtaget en stark vänsterlutning i västerländska massmedier.


I hög grad är det så. De flesta myndigheter, särskilt statliga, är på ett eller annat sätt sossifierade och när S inte innehar regeringsmakten så väntar myndigheterna bara på regeringsskifte. Det finns få möjligheter för medborgarna att utkräva ansvar från tjänstemännen. Igen, så är avsaknaden av verklig politisk höger ett stort demokratiskt problem.