Slaget vid Agincourt

Jag har en diskussion med min lillebror om slaget vid Agincourt. Engelsmännens tunga seger mot fransmännen, 10 000 döda fransmän mot 42 döda engelsmän eller något i den stilen i alla fall. Att övertaget berodde på engelsmännens utnyttjande av den tekniska innovationen långbången står helt klart, men vad berodde fransmännens nederlag på? Vad var deras militärstrategi? När dom märkte att det började gå åt helvete, varför bytte dom inte bara taktik? Någon som har en bra förklaring på hur slaget egentligen gick till?

Det fanns väl flera anledningar

- slaget var kort (20-30 minuter vad jag läst)
- det var väldigt lerigt så det tog tid att ta sig till engelsmännen
- många befäl dog vilket störde befälsordningen
- när fransmännen väl kom fram så möttes de av en barrikad med vässade pålar som de inte kom igenom (måltavlor) och när de vände/flydde/retirerade så dog lika många som under framryckningen.

Anfallet lyckades på det sättet att de kom fram till engelsmännen. De hade dock inte räknat med pålarna och när de insåg att de inte kom igenom så var det försent.

OT: De fina franska (beridna) riddarna tyckte att bågskyttar var omoralisk krigföring. Deras åsikter om dem är väl desamma som vi har om krypskyttar. En gentilhomme (anakronism?) slog i hjäl öga mot öga och använde inga vapen som stråtrövare hade.

Själv tycker jag att det var ännu roligare när de arroganta fransmännen fick smisk i Kortrijk 1302.

"Medan armagnacar och bourgognare som bäst stredo om makten och hela landet var söndradt mellan de båda partierna, landsteg Henrik en dag i augusti 1415 med en välrustad här af 30 000 man utanför Harfleur på kusten af Normandie och började belägra denna fasta och tappert försvarade stad. Armagnac, som för ögonblicket var i besittning af konungen och Paris, gjorde ingenting för att undsätta det, och så föll denna viktiga plats i engelsmännens händer. Men en i engelska hären utbruten farsot hade emellertid bortryckt öfver hälften däraf. Att med en så försvagad armé rycka mot Paris vågade Henrik ej. Han beslöt därför ställa marschen till Calais och där invänta förstärkningar från England, för att följande år med friska krafter tränga in i det inre landet. Men när han under denna marsch norr ut hann Somme fann han där, som en gång Edvard III, alla broarna upprifna och en ansenlig fransk här på andra sidan färdig att taga emot honom. Ty nu omsider hade de franska stormännen beslutit vända vapnen mot den utländske inkräktaren i stället för mot hvarandra. En stor och ståtlig riddarhär på 50 000 man hade i hast blifvit uppbådad och jämte en del värfvade trupper skickad emot engelsmännen. Men den var illa ordnad och disciplinerad och hade af Armagnac, hvilken själf jämte konungen och prinsarna stannade kvar i Paris, fått till befälhafvare den oduglige konnetabeln Jean d'Albret.

Henrik lyckades finna ett vad öfver floden, gick öfver den och stötte den 25 oktober vid byn Azincourt, en knapp svensk mil från slagfältet vid Créci, på den franska hären, som besatt byn och den därigenom ledande vägen till Calais. Henriks här räknade endast 14 000 man. Men hvad som brast den i antal ersatte den genom bättre disciplin, beväpning, lättrörlighet. Framför allt hade den i Henrik en anförare med hvilken den franske konnetabeln ej kunde ens i aflägsnaste mån mäta sig. Fransmännen hade ingenting lärt af Créci och Poitiers. Nu som då packade de ihop sig i tunga orörliga linier, ännu orörligare än då, ty den af höstregnen uppblötta dyiga marken gaf vika för tyngden af deras rustningar. Därtill kom att den trånga terrängen, en liten slätt mellan två skogsbryn, ej tillät dem att utveckla sina massor. Hvad som nu följde var därför en fullständig repetition af Créci-slaget. Det franska avantgardet, en utvald ryttarskara, mottaget af de engelska bågskyttarna med det förfärliga pilregnet, kastade om hästarna och flydde. En del fastnade i kärret; de öfriga kastade sig i vild flykt på den tätt hoppackade första linien, bestående till största delen af riddare i granna, men tunga rustningar med brokiga fältbindlar och hjälmbuskar. Hela linien råkade i oordning.

Detta ögonblick begagnade engelsmännen. Kastande ifrån sig bågar och lansar och fattande svärd, yxor och klubbor, rusade de lätta engelska skyttarna, i slitna vadmalsjackor, en stor del utan skor på fötterna, in på de i gyttjan nedsjunkna olyckliga riddarna och anställde bland dem ett fruktansvärt blodbad. De franska ädlingarna värjde sig i det sista med vanligt hjältemod, men ingen tapperhet hjälpte i ett läge där de ej hade utrymme att svänga sina vapen och voro som fastvuxna vid marken. Konnetabeln själf föll, och med honom ej mindre än 8 000 riddare, furstar, baroner och prelater. Förvirringen spred sig till andra och tredje linierna, som i vild flykt rusade från slagfältet. Fransmännens hela förlust var vid pass 10 000 man döda och sårade, engelsmännens omkring 1 500. Ett stort antal fångar hade blifvit tagna, bland dem många förnäma män. Det berättas, att Henrik skall låtit nedhugga dem alla då det under slaget berättades honom, att en stor fientlig styrka vore i antågande i hans rygg. Det visade sig dock, att det endast var en del af den slagna hären som under flykten sökt plundra den engelska trossen. Men den grymma ordern var verkställd."
(ur Becker's Världshistoria, band 2:2, 1897)

Fransmännens uppmarsch blev också olycklig. Tänk er slagfältet som ett timglas med skog till höger och vänster och fransmän där uppe och engelsmän där nere. När fransmännen sen skulle passera det smala mittenpartiet för att anfalla blev det kaos...

De engelska bågskyttarna var verkligen hatade av fransmännen. Fick fransmännen tag på en sån högg de av pekfingret och långfingret på högerhanden.

Därav engelsmännens gest med pekfinger och långfinger (med handryggen mot betraktaren) som är en motsvarighet till att ge någon lågfingret. Det skulle signalera "ha, jag har mina fingrar kvar!"

Notera att Churchills V-tecken görs på samma sätt MEN med handflatan mot betraktaren. När Göran Persson gästtalade på Labours kongress i England för några år sedan blandade han ihop de två tecknen och gjorde den första varianten. De applåderade artigt ändå...

Jepp, glömde att tillägga det. Sedan är det alltid lika kul med folk som blandar ihop v-tecknet och 'up yours'-tecknet. När vår oppurtunistiske tölp och halvherre gör det, blir det p g a skadeglädjen ännu roligare.

Finns GP's fadäs på film?
(Säkert, men knappast på webben... För mycket önskat, förstås)

Åter till ämnet vänner. Förutom detta så regnade det rätt ordentligt. Fransmännens rytteri iklädda rustningar tog sig inte upp när de fallit, eftersom de fastnade i leran. Engelsmännen hade inte det problemet då de var klädda i tjockt tyg, möjligen med "rustningar" av ogarvat läder. De gick i stort sett runt och slaktade liggande fransmän.
Det var en mycket intressant dukomentär om detta på Discovery för inte så länge sedan. Den går säkert snart igen, se den.

Tillägg; Vad gäller V-tecknet så kan sådant aldrig verifieras. Men fan, det är en bra historia, det behöver inte vara sant.

Det är inte sant att bågskyttar fick sina fingrar avhuggna - sådant lågättat patrask lät man inte leva om de togs tillfånga då man inte kunde få någon lösensumma för deras frigivelse.

Min (outtalade) källa till informationen var en dokumentär på Discovery (verkar som om även Mysharry sett den).

Jag har nu gjort en del sökningar på internet efter att ha sett ditt inlägg - och det finns helt klart mer än en version av det här...

Ibland står det att bara långfingret höggs av - ibland pekfinger och långfinger. Ibland att bara engelska bågskyttar drabbades - ibland att fransmännen högg av fingrarna på alla engelsmän de kunde få tag på.

Det påstås att inga ögonvittnen såg något av detta. Och att allt bara skulle vara en myt/alternativt att det kan ha skett men att ingen vet säkert. På andra ställen står det att en fransk historiker vid namn Jean Froissart såg det hela och skrev om det.

På andra sidor står det att tecknet användes - men att det inte hade koppling till avhuggna fingrar - utan till det smala V som bakre delen på pilen formade. Fransmännens bågsträngar skulle ha varit grövre - och passade därför inte till de engelska pilarna. Därmed kunde de inte skjuta tillbaka engelsmännens pilar - och engelsmännens v-tecken skulle då vara en retsam påminnelse till fransmännen om detta...

Den versionen du nämner, Fulskalle, hittade jag också.

Irriterande situation onekligen... :mad:

Vad det står här: http://www.snopes.com/language/apocryph/pluckyew.htm så nämner inte någon av de samtida krönikörer som var närvarande att bågskyttar fått sina fingrar avskurna.