Naturligtvis inte superenkelt att välja höjdpunkter med Jeff Beck, men för stunden får det bli den här låten med kortlivade powertrion Beck, Bogert & Appice. Här flankerades han under bara några månader av duon Tim Bogert och Carmine Appice som dessförinnan följts åt i såväl Vanilla Fudge som Cactus. Skörden av detta samarbete blev liten men naggande god, ett studio- och ett livealbum, inspelat i Osaka, Japan den 18 och 19 maj 1973, utgivet året efter.
Ni hör ju själva - ett svårartat bluesrocksväng som möjligen hör till karriärens ”deep cuts” snarare än sådant som är välkänt, men som likafullt är så tufft att man smäller av. Carmine Appice hamrar som en komplett dåre. När trion efter halva låten lekfullt glider över i ”Blues deluxe” är det tveklöst bland den coolaste bluesrock som någonsin spelats in. Och då snackar vi ändå om en snubbe som redan då (1973 var han 29 bast) hade lirat med sådana som Jimmy Page, Rod Stewart, Eric Clapton, Ron Wood, med flera. Studioalbumet med Beck, Bogert & Appice är riktigt bra.
Vila i frid Jeff Beck, och tack för allt!
https://www.youtube.com/watch?v=yeyr9MNmnBU