Konstruktiv kritik angående mitt språkbruk

En släkting
Jag vill inte vara här, tänker jag ståendes i det gamla illaluktande trapphuset, med fingret på hissknappen. Lukten är väldigt speciell, så fort den når mina näsborrar, kopplar jag doften till gamla människor, och längtar till att hissen ska komma ner.
Hissen anländer, jag kliver in och trycker på knappen, våning 5 ska jag till, översta våningen i denna gamla byggnad. Har aldrig varit rädd för höjder, men hissens säkerhet lämnar mycket att begära. Under tiden hissen sakta och skakigt beger sig uppåt, står jag där och analyserar en ny stank. Med en kritiskt blick tittar jag runt i hissen, färgen är blekt och sliten, knapparna är nedslitna och enbart den andra våningen har en urskiljbar siffra synlig, resten är nednötta efter år av kladdiga fingrar och vassa naglar. Med en snabb blick ner på mina fötter, förvissar jag mig om att jag inte har trampat i avföring eller något annat äckligt. Av någon anledning så tror jag alltid att någon har kissat längst in i hissen, och tittar skeptiskt mot det misstänkta nedkissade hörnet, och tar ett steg närmare hissdörren.
Hissen anländer och jag är helskinnad men något äcklad, stiger ut till den bekanta lukten av gamla människor och letar upp dörren som har mitt efternamn på brevinkastet. Varför är det alltid jag som måste åka hit? tänker jag samtidigt som jag ringer på klockan. Ett par dova steg inifrån hörs, och det dröjer inte länge innan dörren låses upp och öppnas. Hej, vad kul att se dig farmor!