Konstruktiv kritik angående mitt språkbruk

Ett ansikte

Solstrålarna mot ditt ansikte, lyser upp din allredan gyllenbruna hy, tillika skänker solens strålar en värme vars behaglighet flödar över ditt lena ansikte, vilket förmår dig att le. Ett leende som präglas av vita tänder, dyrbarare än det ädlaste elfenben. Omringade av naturligt röda läppar, vars fuktiga lena yttre, blänker i solens sken. Bilder detta, beledsagat med små men intensiva smilgropar, det vackraste leendet, vars skönhet skänker en föryngrande känsla.

Dina kastanjebruna ögon sprider värme och glädje till den som fångas av denna förtrollande blick. Belägna under svarta ögonbryn och med likfärgade böjda ytterst feminina ögonfransar, visar dina oskuldsfulla utvidgade pupiller en värld av underbart spektakel inte skådat någon annanstans.

Havsvinden griper tag i ditt långa svarta hår och blottar således dina bara nacke. Med din högra hand, för du ditt hår bort från ansiktet och placerar det bakom ditt högra öra, som är bestyckat med ett simpelt och elegant guldörhänge. Med ditt hår bortfört från ansiktet, framträder dina runda nätta kinder, vars i solens sken visar den rodnande röda färg som pryder dessa.

Jag sitter här framför datorn en söndag eftermiddag och lyssnar på Summerbreeze av The Isley Brothers. Denna söndag i april har förgått som vilken dag som helst, inget nytt under solen med andra ord. Dagen började med att jag vaknade halv sju på morgonen då min mobil helt sonikt började vibrera och föra ett djävulskt oväsen. Min mobil använder jag som ett substitut för en riktig väckarklocka, då jag icke äger en sådan apparat.

För att vara en mobil i tillståndet tämligen obrukbar, visar den en ihärdig lojalitet och sällan skådad hängivelse att se till att jag kommer upp i ottan, som får mig att misstänka att dess existens enbart är till för att förpesta min tillvaro. Efter att jag dräpt besten börjar jag lockas av frestelsen att återgå till min himmelska sömn, men blir påmind om gårdagens utfall som resulterade i att jag inte kom ur sängen förren halv elva och tar mig således i kragen, stiger upp och utför min högst ordinära morgonrutin. En kvick visit till klosetten följandes av en påklädnad som vid denna tid på dygnet genomförs av en väl invand autonom process, sedan på med tofflorna och ut till köket för att laga frukost.

Avståndet mellan köket och min dörr, är uppskattningsvis 25 meter. En sträcka jag går otaliga gånger dagligen men kämpar trots detta lika hårt varje morgon. Klockan halv sju på morgonen, uppfattas denna spikraka och vågräta gång, mer som en hinderbana och för mig är det i det närmaste omöjligt att gå i en rak linje, yrvaken som jag är. Väl framme i köket hämtar jag kaffekvarnen och maler kaffebönor till två ordentliga koppar kaffe. Medans kaffekokaren går på högvarv är det dags att tilllaga frukosten, en snabb och enkel process. Häll i havregryn och lite vatten i en djup tallrik och ställ in i mikrovågsugnen på full effekt i två minuter och eftersom det är söndag bestämmer jag mig för att lyxa till gröten genom att addera lite jordgubbssylt som jag hade stående i kylen. Kaffet och gröten blir färdiga i perfekt tid allt noga planerat till den minsta detalj, som taget ur Jönssonligan. Retirerar tillbaka till mitt rum, med gröten och kaffet i högsta hugg, sätter mig vid datorn, läser nyheterna och går sedan vidare och läser mina andra bokmärkta sidor.

Har till och från satt mig vid pianot och spelat, som brukligt. Försökte göra ett ryck och lära något nytt, men det slutade med att jag spelade det jag redan kunde. Klockan är nu tolv och jag tänkte att jag skulle börja laga lunch, en egenkomponerad kycklingröra. Efter att jag diskat och fyllt en matlåda med kyckling, tar jag med maten till rummet och surfar på nätet och pendlar under ett par timmar mellan datorn, pianot och köket.

Söndagen börjar gå mot sitt slut och inte mycket nytt har hänt, Erik kom hem från en resa i fjällen och jag pratade lite med honom, läste en lång artikel av Paul Krugman angående miljöekonomi, och bestämde mig sedan för att skriva detta. Har många gånger skrivit ner dagliga händelser men de har alltid förr eller senare hamnat i papperskorgen. Vi får se hur det går med den här journalen, det är svårt att skriva ner vad man gör och hur man känner, slutar alltid med att jag inte tycker att det jag skriver ger en korrekt bild om hur det egentligen ligger till.

Nu sitter ajg här framför datorn, en söndag eftermiddag och lyssnar på Summerbreeze av The Isley Brothers. Denna söndag i april har förgått som vilken dag som helst, inget nytt under solen med andra ord. Dagen började med att jag vaknade halv sju på morgonen då min mobil helt sonika började vibrera och föra ett djävulskt oväsen. Mobilen använder jag i stället för en riktig väckarklocka, för en sådan apparat äger jag inte.

För att vara en mobil i tillståndet tämligen obrukbar, visar den en ihärdig lojalitet och sällan skådad hängivelse att se till att jag kommer upp i ottan. Det får mig att misstänka att den existerar enbart för att förpesta min tillvaro. Efter att jag dräpt besten börjar jag lockas av frestelsen att återgå till min himmelska sömn, men blir påmind om gårdagens utfall – att jag inte kom ur sängen förrän halv elva. Så, jag tar mig i kragen, stiger upp och utför min högst ordinära morgonrutin. En kvick visit på klosetten, följd av påklädning som vid denna tid på dygnet (och vid denna medvetandegrad) är en autonom process. Sedan på med tofflorna och ut till köket för att laga frukost.

Avståndet från min dörr till köket och är uppskattningsvis 25 meter. En sträcka jag går otaliga gånger dagligen, men jag kämpar trots detta lika hårt varje morgon. Klockan halv sju på morgonen uppfattas denna spikraka och vågräta gång mer som en hinderbana. För mig är det i det närmaste omöjligt att gå i en rak linje, yrvaken som jag är. Väl framme i köket hämtar jag kaffekvarnen och mal kaffebönor till två ordentliga koppar kaffe. Medan kaffekokaren går på högvarv är det dags att göra i ordning frukosten, en snabb och enkel process. Häll i havregryn och lite vatten i en djup tallrik och ställ in i mikrovågsugnen på full effekt i två minuter. Eftersom det är söndag bestämmer jag mig för att lyxa till gröten genom att addera lite jordgubbssylt som jag haft stående i kylen. Kaffet och gröten blir färdiga i perfekt tid allt noga planerat till den minsta detalj, som taget ur Jönssonligan. Retirerar tillbaka till mitt rum, med gröten och kaffet i högsta hugg, sätter mig vid datorn, läser nyheterna och går sedan vidare och läser mina andra bokmärkta sidor.

Har till och från satt mig vid pianot och spelat, som brukligt. Försökte göra ett ryck och lära mig något nytt, men det slutade med att jag spelade det jag redan kunde. Klockan är nu tolv och jag tänkte att jag skulle börja laga lunch, en egenkomponerad kycklingröra. Efter att jag diskat och fyllt en matlåda med kyckling, tar jag med maten till rummet och surfar på nätet och pendlar under ett par timmar mellan datorn, pianot och köket.

Söndagen börjar gå mot sitt slut och inte mycket nytt har hänt, Erik kom hem från en resa i fjällen och jag pratade lite med honom, läste en lång artikel av Paul Krugman angående miljöekonomi, och bestämde mig sedan för att skriva detta. Har många gånger skrivit ner dagliga händelser men de har alltid förr eller senare hamnat i papperskorgen. Vi får se hur det går med den här journalen. Det är svårt att skriva ner vad man gör och hur man känner, slutar alltid med att jag blir missnöjd med bilden av hur det egentligen ligger till.