Läxhjälp: Döden och livsåskådning

Jag läser Etik & livsfrågor och fastnade för denna fråga:
Varför kan en livsåskådning bli extra betydelsefull vid livets slutskede? Utveckla en analys utifrån orsak och konsekvens.

Jag förstår att det är viktigt för människor som har en speciell tro eftersom att de antagligen tror att något speciellt ska hända efter döden. En buddhist lever ju så gott den kan för att föddas på nytt osv osv. Men jag förstår inte riktigt vad det är de vill få fram? Och vad är det för orsak och konsekvens de vill att jag ska skriva om?

Lika bra att nämna att buddhisterna tror att deras handlingar (karma) blir återfödda och även detta kan lika gärna vara symboliskt för dem och inte "vidskepelse". Såvida de inte har nått Nirvana så kommer de att återfödas och karman avgör om de får ett bra eller dåligt liv vilket har direkt påverkan på chansen till att nå Nirvana i nästa liv. Hinduerna däremot tror att de själva kommer att återfödas.

Vad gäller din fråga så tror jag att man är som ärligast mot sig själv när man är nära döden. Bara för att ta ett exempel så kommer troligtvis en SS- eller SA-soldat från WW2 att ångra sig när slutet närmar sig. Att skapa lidande är något som de flesta, förutom vissa sociopater, inte vill egentligen. Jag får för mig att spärrarna och tjurskalligheten försvinner och man är som ödmjukast vid det skedet alltså (förutsatt att man fortfarande är någorlunda klar i skallen).

Jag förstår inte frågeställningen om jag ska vara ärlig. Vad åsyftas med "livsåskådning" i det här sammanhanget. Är det hur människor känner att dom vill ta hand om sina affärer vad gäller familjen och arv och sånt, eller handlar det om hur man ser på livets olika värderingar med kärlek och krig och sånt, eller handlar det om vilken religion man har, eller handlar det om vad ens religion säger om livet, eller döden...

Det är väl egentligen inte så konstigt att man bryr sig mer om vilka konsekvenser ens död kommer att få, desto närmare döden man upplever sig vara. Men jag tror inte det yttrar sig på något universiellt sätt. Olika människor hanterar döden på olika sätt, även om just själva upplevelsen av döden är lika för alla medvetande varelser:

In anticipation of this possibility it becomes ‘greater and greater’; that is to say, the possibility reveals itself to be such that it knows no measure at all, no more no less, but signifies the possibility of the measureless impossibility of existence. In accordance with its essence, this possibility offers no support for becoming intent on something, ‘picturing’ to oneself the actuality which is possible, and so forgetting its possibility. Being-towards-death, an anticipation of possibility, is what first makes this possibility possible, and sets free as possibility. (Heidegger, 307. Sein und Zeit, 262)

vilken sorts liv man lever beror mycket på vad man tror om döden.

du har totalt missförstått det där. det är helt tvärtom. anledningen att buddhisterna försöker vara "goda" är nämligen för att att SLIPPA föddas på nytt. de tror ju på evig återfödelse. om man trodde att man lever för evigt så skulle det ju inte vara så kul att man aldrig får vila, så de vill slippa återfödas så snart som möjligt så att de inte behöver komma tillbaks hela tiden.