Jag vet inte vad jag ska göra...

Jag vet inte varför jag skriver det här. För att få råd kanske.

När jag gick sista året i nian hamnade jag i ett svart hål. Fanns inga direkta förklaringar till varför. Ångest. Depression. Självmordstankar. Skar mig. Gick hos BUP. Det är ett under att jag gick ut godkänd. Planerade att ta självmord. Gjorde ett halvhjärtat försök där inget hände.

Men började må lite bättre efter nian. Och i gymnasiet fick jag chans att börja om. Men sista året gick åt helvete. Mina ”vänner” var inte riktiga vänner, slutade med att jag var ensam. Ledde självklart till tankar om det var mitt fel. Blev bitter. Isolerade mig. Men tog examen. Hade inga planer så jag hamnade på universitet. Tog det som en ny chans. Halvvägs in i första terminen mådde jag så pass dåligt igen att jag fick anti-depp. Cipralex. Då hade jag fått mitt första jobb, men flippat ut (gråtattack) på jobbet vilket ledde till att jag slutade. Vågade inte gå dit igen. Ett par dagar efter kontaktade jag läkare. Medicinen funkade okej. Men framåt sommaren bestämde jag mig för att sluta ta dem pga bieffekter.

Nu går jag sista terminen. Sedan december har det gått neråt. Känner igen tecknen vid det här laget. Har gjort mitt bästa för att hålla mig igång. Började fundera på studieuppehåll, ta en paus. Men då var frågan vad fan jag skulle göra om jag hoppade av? Jag har inget jobb. Har gjort försök sedan jag gick i högstadiet men aldrig fått. När jag väl fick ett flippade jag ut. Och har inte heller haft ork att ha jobb vid sidan om skolan. Är med andra ord en förlorare. Är nära 22 år och har aldrig lyckats ha ett jobb. Så jag fortsatte utbildningen. Depressionen försvann inte. Började inse att något måste göras men husläkaren min är inte någon jag är bekväm med. För ett par månader sedan gjorde jag ett försök att delta i en depressionsstudie. Gratis behandling, hjälp till vidare vård. Men anställd där sjabblade till det, jag fick inte delta. Fick remiss till någon psykiatriker (men inget har hänt på det området) och medicin utskriven. Valdoxan. Den hjälpte. Sisådär. Hade ett par dagar då jag mådde bättre. Men tredje veckan började jag må värre.

Jag gick av medicinen i måndags. Tog den i nästan fyra veckor. Mår fortfarande fan så in i helvete dåligt. Ångest. Självmordstankar. Samma som jag upplevt sedan tonåren. Gråter var och varannan dag. Har dem senaste dagarna börjat planera hur jag ska få tag på piller. Piller och alkohol är väl det klassiska. Det har alltid varit piller som varit den utväg jag tänkt mig. Planen är att åka och skaffa det idag, eller imorgon. Har redan beställt lite via nätet. Kanske inte funkar. Hoppas så förbannat att det gör det. Lär inte vara kul att vakna upp på sjukhus så att alla vet vad jag försökt göra. Men det börjar kännas mer och mer som att jag skiter i det. Skiter i konsekvenserna.

Pendlar mellan tankar kring att i helgen gör jag det och tankar som att jag inte behöver göra det nu. Om jag verkligen vill kan jag göra det senare. Jag har en utlandsresa planerad i juni. Till ett av mina drömländer. Den känns betydelselös. Men varför göra det innan jag varit på den? Å andra sidan kan jag inte ens titta på mig själv i spegeln. Jag vill inte gå ut. Vill inte vara bland människor. Helst vill jag gömma mig på en mörk plats och bara försvinna. Det känns inte värt att fortsätta. Att försöka. Att kontakta psyk vet jag inte om jag vågar. Än så länge vet inte omgivningen inget. Sist jag mådde dåligt och de visste om det, var det på något sätt som att de mådde dåligt om de såg att jag mådde dåligt, och därför låtsades jag må bra för att de skulle må bra. Det känns själviskt att dra upp det till ytan igen. De har redan så mycket som pågår i sina liv att de inte behöver mer skit. Då är det bättre att de slipper mig en gång för alla.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vet i alla fall vad du INTE ska göra och det är att begå eller ens försöka begå självmord. Du bör heller inte ska mörka för dina anhöriga om hur dåligt du mår, det gör bara att du mår ännu sämre. Att de redan har mycket om sig och kring sig är inget du kan/ska ta hänsyn till. Man mår dåligt när man mår dåligt, det är inte något man kan styra över. Hade du haft en fysisk sjukdom hade du nog inte mörkat för att dina anhöriga skulle "slippa undan". Dessutom tycker jag nog att det var dumt att du slutade med medicinen. Om den inte hjälpte så skulle du ha bytt sort istället.
Trivs du inte med den läkare du har så byt.
Jag vet att det kan vara jättejobbigt att själv ta tag i alla delar som behövs åtgärdas så det bästa är nog om du kanske har någon som du är förtrogen/närstående med som kan hjälpa dig med alla kontakter som behöver tas och börja nysta upp ditt liv.

Det kan ju vara så att just den medicinen inte var rätt för dig.
Så kontakta vården igen och kräv en annan.

Klart du skall åka iväg på din drömsemester dessutom.

Känns som att det är lönlöst att ens försöka. Vilket fan är det värsta. För det mesta förut har jag haft "hopp". Lyckats intala mig att ta det dag för dag. Att imorgon kanske blir bättre. Det finns inte kvar nu.

Senaste tiden har jag tittat på folk. Sett dem leva sina liv. Och de har hela livet framför sig. De är lyckliga. De lever. Existerar inte bara. Och vad har jag? Åratal till av att aldrig vara lycklig? Att alltid pendla mellan att må dåligt och bara må sisådär? Alltid vara familjen till last... Det finns en släkting som är psykiskt sjuk. Har flippat ut ett antal gånger. Hör röster och hela skiten. Känns som att jag kommer sluta som den. Med skulder. Med ett liv där jag bara tänker på mig själv. Som alltid är en börda.

Nu vet åtminstone de inget om hur jag mår. De slipper den biten. Och jag är inte den bördan. Jag vet inte. Att sluta medicinen kanske var en dum idé. Men det kändes inte som att den hjälpte. Och jag är så jävla trött på att försöka bli bättre. Att alltid intala mig att imorgon kanske bli bättre. Och att idag bara är en dålig dag.

Ja, du bör nog ha konsulterat din läkare/psykolog först.

Depression är i de flesta fall en sjukdom som beror på biokemiska obalanser, det gäller då att hitta en medicin som verkligen fungerar.

Du måste liksom inse att du är tvungen att kämpa mot dig själv. Att inte låta en svår depression få kontroll över dig.