Svensk litterär kanon ur konservativt perspektiv?

Den bästa konservativa strategin är möjligen, att försöka bekämpa politiseringen av litteraraturen, och sätta de estetiska kvalitéerna i centrum för kanon. Att argumentera för en litteraturkanon med konservativa och identitetsskapande utgångspunkter legitimerar i någon mån vänsterns strävanden -- konservatismens pragmatiska sida får tala i denna fråga.

Tack för synpunkt. Jo, även vad gäller estetiska kvaliteter kan det väl krävas en del pragmatism för att avgöra vad som är gott och värt att bevara, stridsfrågan om huruvida den goda litteraturen också är den som är den skönaste och mest harmoniskt balanserade är ju så pass gammal att även de som bestrider det kan åberopa en lång tradition. Tänkte att just frågan om en nationellt svensk litteraturkanon kunde vara en utgångspunkt för en jordbunden och kanske även fruktbar diskussion om en konservativ praxis, annars kanske resonemangen fastnar på den ensidigt teoretiskt-ideologiska nivå där det är svårt att närma sig frågan om vad som är gott och fungerar i det svenska samhället.

Fjodor Dostojevskij bör vara en del av en sådan kanon. Hans kritik mot judarnas etnocentrism och hans idéer om tjänarens förhållande till herren, att "herren" även ska tjäna "tjänaren" i exempelvis Bröderna Karamazov är ju ganska så intressant. Dessutom är det en ganska bra bok.

Han var ju dock inte svensk.

Sugen jag blev på att läsa Bröderna Karamazov nu då.

Flera av inläggen här verkar förutsätta att en kanon ska handla om författare. Jag tror att det istället ska vara verken. Pippi Långstrump kan omöjligen sägas vara konservativ, däremot är Bullerbyn i stora stycken det. Vilhelm Moberg var en radikal liberal, men i Din stund på jorden skildrar han hembygdens betydelse. Mitt förslag till kanon innehåller flera internationella böcker, självklart:

Det lilla huset på prärien
Goodbye Mr.Chips
Sagan om ringen
Huckleberry finns äventyr
Little women
Pride and prejudice
Singletonböckerna
Sherlock Holmes

Jag tycker nog att det bör finnas en renodlat svensk litterär, konservativ kanon. Sedan kan den givetvis kompletteras med en internationell dito. Det är bara nyttigt. Vidare tror jag man skall försöka skilja ut en kanon för barn, en för ungdomar och en för vuxna (dvs från gymnasiet och uppåt).
Då kan det bli kanon!

Vad gäller Wilhelm Moberg, så har han faktiskt vissa konservativa drag, även om han döljer dem väl ibland. Rid i natt tycker jag är utomordentlig i att visa behovet av att vårda och försvara oersättliga värden. Att låta bli och dra sig undan plikten visas på ett utmärkt sätt.

I den svartvita filmens slutscen spelas dessutom Biskop Thomas frihetsvisa, vilket inte gör saken sämre: http://www.youtube.com/watch?v=QS9ov4a-ELU