Svensk litterär kanon ur konservativt perspektiv?

Ett väsentligt element i en konservativ livs- och samhällssyn brukar ju vara föreställningen om en nationell kanon, ett urval av klassiska texter som är värda att införlivas med ett folks gemensamma referensramar och därmed bidra till historisk kontinuitet och nationell samhörighet. I Sverige finns dock ett möjligt dilemma i det att vitterheten och konservatismen kom att genomgå en ganska bitter skilsmässa kring förra sekelskiftet, då den kvardröjande boströmianismen i form av Svenska Akademiens sekreterare Carl David af Wirsén kom att uppträda som motståndare inte bara till rabulister som Strindberg utan även till författare som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

Sedan dess har nästan all svensk diktning som vanligen brukar betecknas som kvalitativ varit antingen liberalt eller socialistiskt färgad, vilket framgår t.ex. i de svenska TV-tittarnas omröstning om Århundradets mest betydelsefulla böcker 1998. Arbetarlitteraturen har varit en stark och genuint livskraftig genre i Sverige och förmodligen i hög grad bidragit till svenskens historiesyn och självuppfattning. Och på den mer samtidsorienterade sidan har det funnits en lång och stark föreställning om att den idealiske författaren gärna bör likna en journalist, vara samhällskritisk och "progressiv", aktivt behandla problem och idéer och ge upphov till offentlig debatt - en föreställning som kanske har sin fruktbara grogrund i "det moderna genombrottets" dagar då Sverige och Skandinavien för första gången hamnade i det litterära rampljuset på den europeiska scenen och kanske därmed satte en standard för vad en särskild "svensk" litteratur var.

Sålunda tycks litteraturens traditions- och revolutionssida i Sverige bägge vara "moderna" och icke-konservativa; våra borgerliga författare är vanligen liberala, rationella och ofta skeptiskt ironiska mot varje form av borgerlig idyll, våra arbetarförfattare blickar med en blandning av kritik och nostalgi bakåt mot ett lyckligen övervunnet fattig-Sverige och våra avantgardister är förstås närmast per definition antikonservativa rabulister oavsett om de själv hyser något ideal eller ej.

Hur ser nu konservativa tänkare och tyckare på detta sakernas tillstånd i förhållande till det eventuella behovet av en svensk litterär kanon? Bör man bibehålla den under 1900-talet allt mer knäsatta uppfattningen om vilka svenska litterära verk som varit särskilt betydelsefulla, och därmed kanske riskera att nya generationer fortfar att präglas av föreställningen att en svensk kanon väsentligen är anti-konservativ? Eller bör man snarare försöka skapa en egen alternativ kanon där konservativa värderingar ges större utrymme, t.ex. genom att anknyta till litteraturen före det moderna genombrottet, och kanske aktivt lyfta fram författare som Christian Braw och Stig Strömholm - med risk för att det kanske då är man själv som i praktiken är anti-konservativt klåfingrig?

Nittiotalet (det litterära alltså) slutade dock i konservatismens tecken. Karlfeldt var i någon mening konservativ hela livet, och Heidenstam blev det under sina senare år. Det är inte så att Wirséns boströmianska idealism var det sista konservativa inflytandet på svensk obestridd topplitteratur.

Personligen tycker jag att i vart fall Strömholms konstnärliga kvaliteter inte räcker till för att införa honom i någon kanon, oavsett hur konservativ han än skulle vara. Braw har jag tyvärr läst lite för litet för att kunna uttala mig om kvalitten med någon vidare säkerhet. Men det finns betydande konservativa författarskap som kan lyftas fram mer än vad som hittills gjorts. Frans G. Bengtssons essayistik är inte bara fullkomligt enastående i Sverige, utan står sig också väl i ett allmäneuropeiskt perspektiv. Att de konventionella litteraturhistorierna av Bengtssons författarskap nöjer sig med att behandla Röde Orm - vanligen komplett misskänd och missuppfattad som någon sorts Lundaspex i romanform - är direkt otillständigt också från andra perspektiv än det konservativa. Bengtssons konservatism är mycket personlig, med sin allmänna pessimism och tyngdpunkt på nederlagets storhet och skönhet, men den är sannerligen konservativ. (De som pratar om Bengtssons "hjältedyrkan" har vanligen helt försummat att hans samtliga hjältar hade det gemensamt att de förlorade.)

En författare som Sven Delblanc försökte tappert på sextiotalet hänga med i den radikala strömfåran, men redan då bröt hans naturliga konservatism igenom, och den sene Delblanc är renodlat konservativ - och dessutom bättre än den tidige. För en konservativ kanon räcker det med at påtala det självklara - att det faktiskt var konservativ som Delblanc var.

När det gäller Karlfeldt kan ju alltså en konservativ kanon nöja sig med att påtala hur tydlig hans konservatism är - kvaliteten i hans verk behöver man ju inte göra reklam för. Däremot bör nog en konservativ kanon lyfta fram två något senare skalder av mycket god kvalitet, som hade oturen att vara alldeles för väluppfostrade och hänsynsfulla och för lite "self-promoting" när den lyriska modernismen i Sverige sent omsider kom frustande och hänsynslöst trampade ner allt som kom i dess väg: Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Sten Selander.

De kanske ska finnas en konservativ internationell kanon också. Högst upp på dess lista måste stå det mest helgjutna åskådliggörande av en politisk livshållning i romanens form som jag känner till, alla olika ideologier inräknade: Giovanni Tommaso di Lampedusas Il Gattopardo (Leoparden).

Jag är inte litterärt så förbålt bildad dessvärre, men detta skall inte hindra mig från att öppna näbben i denna mycket intressanta fråga. Skönlitteratur kan vara mycket viktigt för att minna om de sammanhållande banden, språkets funktion och betydelse, förmedla sägner, folktro, traditioner etc.

Inte minst tror jag att det borde finnas en barn- och ungdomskanon med konservativa förtecken. Exempel på detta skulle kunna vara Fältskärns berättelser, likväl som Emil i Lönneberga.

När det gäller lyrik har jag alltid ansett att det förslår långt med Fänrik Ståls sägner. Inser i detta nu att jag har två finlandssvenska författare och en småländsk, så här långt. Mer bildade än mig får gärna fullfölja denna lista, vilken jag med nöje skall både följa och kanske också försöka litterärt bilda mig ur.

Ja du, Pojken, ska vi alls ha en "litterär nationell kanon"? Jag stegrar mig nästan alltid när de litteraturhistoriska generaliseringarna om "ideologisk tillhörighet" gör sig gällande (Geijers "affall" och Almqvists "liberala feminism" och hundra andra knäsatta "sanningar"...som egentligen inte förklarar något). Både internationellt och inhemskt gäller för mig personligen ungefär följande: de skriftställare som betyder mest för mig, vars stil jag kan fröjdas över, vilkas ansatser känns mest oumbärliga, kort sagt de mest löftesrika och levande, tycks nästan alltid ha varit endera fullständigt apolitiska, anarkoindividualistiska, radikalkonservativa eller benhårt, kulturaristokratiskt reaktionära. Även vad gäller "genombrottsmännen", "revoltörerna", "rabulisterna" stämmer detta, som Hamilkar påpekar med exemplet Delblanc, en folkligt aristokratisk radikalkonservativ egensinnig författare med några av de mest läsvärda svenska romanerna på sitt samvete. Det skulle inte förvåna mig om man skulle kunna räkna Stig Larsson till den skaran också, även om han än så länge inte sagt så mycket, förutom mellan raderna (så vitt jag känner till) om sina "metapolitiska böjelser".

Om man för enkelhetens skull håller sig till författare verksamma i detta karga kulturklimat, i denna unga litteraturhistoria, efter år 1800, så skulle jag vilja säga att exempelvis de goda stilisterna Ehrensvärd (död 1800), Thorild, Stagnelius, Rääf, Ödmann, Törneros, Runeborg, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman, Olof Högberg, Bertil Malmberg, Frans G. Bengtsson varit ett slags radikalkonservativa...
Jag vill räkna även Strindberg till den linjen - när han var som bäst var han ett säkert kräkmedel för alla globalistisk-kosmopolitiska PK-liberaldemokrater likväl som för de urlakade tvångsegalitära "antirasistiska" feministproggmumierna.
Och de nämnda författarskapen är sådana jag med nöje återvänder till, inte p.g.a. deras "ideologiska betydelse", utan helt enkelt därför att de, i vår nations tämligen torftiga litterära tradition, utgör livgivande källor.

Tack för uppslagsrika synpunkter. Håller med om att många av de föreslagna namnen på olika sätt ger uttryck för konservativa idéer och livshållningar, men frågan är om de fördenskull kan/bör införlivas med den form av kanon som jag här åsyftade, d.v.s. en nationallitteratur. T.ex. kan den konservatism som vi finner hos den äldre Delblanc väl närmast beskrivas som existentiell, en radikal pessimism i fråga om möjligheten att med politiska beslut och samhälleliga åtgärder väsentligen förbättra la condition humaine. Men det innebär ju samtidigt att den inte gärna kan ha någon positivt identitetsskapande funktion, historisk och/eller nationell, av det slag som en konservativ kanon kanske bör antas ha? Delblancs världsfurste inte bara krossar alla storvulet utopiska drömmar om radikal samhällsförbättring utan också om den stilla lyckan i det borgerliga livet; även den borgerliga familjen är helvetiskt grym (Kära farmor, Änkan); staten, kyrkan och bygemenskapen kväver och klöser lika gärna som skyddar (Hedeby- och Samuelssviterna), och bara små ögonblick av helt privat religiös mystik kan i någon mån ge lättnad. Om man menar att konservatism i något avseende skall ha ett bevarande element är det svårt att söka sådan uppbyggelse hos Delblanc.

På liknande sätt kan det kanske vara svårt att föra Frans G. Bengtssons intelligensaristokratiska tradition till en nationallitterär kanon, även om det förstås här finns åtskilliga exempel på ett positivt intresse för landet Sveriges historia. Även här finns ju som Hamilkar påpekar väsentligen ett slags tragisk pessimism, men den sort som har en benägenhet att utvecklas i riktning mot radikal individualism som det enda effektiva skyddsmedlet mot massamhällets förflackning (även flera av de namn som Ezzelino nämner hör väl närmast hit), och den eventuella gemenskap som kan uppstå ur denna livshållning är väl sällan nationell utan leder till ett eller annat litterärt kotteri eller till katolska kyrkan.

Karlfeldt kan genom sin egen litterära karriär förvisso beskrivas som nationalskald och den svenska stormaktstidens kärva protestantism har förstås satt tydliga spår i hans verk men likväl är väl hans dikt mer sällan uttalat nationell och långt oftare orienterad mot lokal natur och hembygd. Lokala och regionala identiteter förmedlas väl än idag ganska flitigt i litterära texter på svenska språket, man kan tänka på bibliotekens ofta rätt stora avdelningar för hembygdslitteratur, men för att dessa skall höra hemma i en nationell kanon krävs väl också en målmedveten politik à la nationalromantikens, som av de olika lokala identiteterna lägger pusslet Sverige; ur nationellt konservativ synvinkel finns väl annars risken att hembygdslitteraturen närmast bidrar till minskad nationell-historisk samhörighet.

Den mer intressanta delen av frågeställningen tycker jag dock är den hur en konservativ kanon t.ex. för skolan skall förhålla sig till den svenska litteratur som de facto varit dominerande under 1900-talet, d.v.s. i olika mått och blandning liberal, socialistisk och "rabulistisk". Jag har t.ex. blivit rätt förundrad när konservativa debattörer här hävdat sådant som att man borde läsa mer "klassisk svensk litteratur som Strindberg och Almqvist" i skolorna, när goda delar av sagda litteratur länge ansågs som den absolut sista som ur konservativt perspektiv borde ingå i någon nationell kanon. Skall man, med hänsyn till dessa verks historiska betydelse och eventuella bestående litterära kvaliteter, behålla dem i en kanon med nationellt-konservativt syfte, även om de kanske i motsvarande mån inrymmer en draksådd emot samma nationalism och konservatism? Kan man åberopa en konserverande kanon, en nationallitteratur, när den konservativa litteraturen egentligen inte är nationell/nationalistisk utan snarare uttryck för privata (ofta pessimistiska) livshållningar, samtidigt som den nationella litteraturen inte är konservativ utan liberala och socialistiska berättelser om det svenska samhället och historien?

Jag har funderat litet på den här tråden och dess ämne. Finns det inte en liten diveregens mellan vad som är en konservativ kanon och en nationell kanon här? Jag tänker så här att i Sverige så är vi i någon mening nationalkonservativa, och dessa båda aspekter sammanfaller. Men i andra länder skulle det måhända inte bli så. Hur skulle man t ex se på Finland med sin tvåspråktighet? Kan Sverige och Finland oproblematiskt dela på vissa författare som Topelius och Runeberg?

En annan fundering är om man som konservativ måste nationellt begränsa sig nationellt? Skulle t ex inte Machiavelli, som lästs i sverige under 1500-talet, kunna räknas in i en allmän europeisk konservativ kanon, utan att nationella gränser sätter hinder i vägen? Kan han ingå i en "svensk" kanon? Svensk i betydelsen viktig och läst i Sverige?

En sådan ståndpunkt intas väl ofta i polemik emot dem som i kanondiskussionen gärna slänger sig med retoriska frågor som: 'Bra litteratur för vem?', 'I vilkas tjänst?' etc. Alltså en reaktion emot relativism och diskurstänkande, för allmängiltiga skönhetsideal och en värld bortom politiken. Mao. en position som överensstämmer väl med Ezzelinos sista mening. Sedan kanske de konservativa hade önskat sig att de svenska motsvarigheterna till prinsen av Salina hade gestaltats likvärdigt som hos Lampedusa*, men Sveriges position ser annorlunda ut och ifall de skall kunna framstå som någorlunda konsekventa, då får man också svälja att många av de bästa litterära framställningarna inom den inhemska litteraturen porträtterar sociala revolter och statare.

*Jag har bara kommit i kontakt med Lampedusa genom den, förvisso blåblodige, marxistiske bögen Viscontis filmversion, så jag borde kanske inte uttala mig

Boken är för det första inte särskilt lång, och finns för det andra tillgänglig i en god och lättläst svensk översättning av Eva Alexanderson, så det kostar inte på särskilt mycket att göra dess bekantskap. Viscontis film har jag inte sett, och kan följaktligen inte uttala mig om hur pass väl den gör boken rättvisa.

Man kan naturligtvis alltid speca kraven på en kanon så hårt att ingenting får plats i den, men det vet jag inte riktigt hurpass meningsfullt det är. Du hade alltså i tankarna en hel bokhylla med verk av samma typ och funktion som Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar och Karolinerna, dessutom av god litterär klass? Det går naturligtvis knappast att åstadkomma. (Jag tycker inte ens att Heidenstam riktigt lyckades i sina försök.) Eller missförstod jag dig? För övrigt återkommer jag till min käpphäst att idén att konservatismen skulle vara särskilt nationell som inneboende egenskap är svårbegriplig - under artonhundratalets förra del var konservatismen utpräglat antinationalistisk och mycket kritisk till liberalismens nationalistiska påfund, och idag är ju konservativa och kristdemokratiska partier den europeiska unionens stöttepelare - så varför just perioden 1870-1930 ska anses definiera konservatismen för all framtid är för mig synnerligen svårförståeligt.

Varför ska en konservativ kanon nödvändigtvis antas ha just den funktionen? Delblancs radikalpessimism kan väl vara lika fostrande som en annan stor pessimistisk konservativ tänkare i ett avlägset land för länge sedan, Siddharta Gautama, han som så småningom av sina lärjungar kallades Buddha? Och fostran är konservativt och bra, det också.
Det avhållande elementet i konservatismen är väl så starkt som det bevarande. Konservatismen är, som jag påpekade i en annan postning i forumet, först och främst mot all hialöshet.

Frans är ett intressant fall, och hans pessimism var inte så självklart tragisk egentligen - han har ju för det första, till exempel i De långhåriga merovingerna, uppvisat fullödiga exempel på en så svår konst som komisk pessimism. Och just konservatismens ovilja mot förändringar för förändringens egen skull destillerades ju, återigen snarast komiskt, i Zaleukos, den kort essä som Frans uppenbarligen satte så stort värde på att han lät den inleda den essäsamling som han eljest uppkallade efter De långhåriga merovingerna. Sedan var han ju alls inte någon tragisk estetdrömmare som person utan överdrev mycket gärna i sin litteratur sitt utanförskap på alla möjliga vis - i själva verket trivdes han gott som romantisk poet och beundrad essäist med fördelaktigt utseende i Lund, och i synnerhet trivdes han mycket gott med den kvinnliga uppmärksamhet som denna kombination naturligen tilldrog sig. Att han gifte sig sent var för ingen del något tecken på brist på tidigare anbud, utan berodde mest på att den till slut utvalda satt på en nätt summa pengar, och att Frans, kommen ordentligt in i medelåldern, började tröttna på Lund - ett sunt och gott konservativt handlingssätt, för övrigt. Någon som helst konverteringsrisk förelåg aldrig någonsin.

Sedan kan man ju faktiskt göra vissa kopplingar mellan Frans betonande av nederlagets skönhet och det stilfulla accepterande av oundvikligheten som en av den europeiska efterkrigstidens stora konservativa gestalter, Harold Macmillan, personifierade i samband med det brittiska imperiets avkolonialisering. Macmillan hade nog lärt sig att förlora snyggt på Etons bollplaner snarare än genom att läsa någon brittisk motsvarighet till Bengtssons essäer, men parallelliteten finns där, och just accepterandet av nödvändigheten är ju, som också Lampedusa lär oss, en mycket viktig konservativ dygd.

Bortsett från att dina krav på att konservatismen ska vara nationsuppbyggande alltså är ohistoriska, försummar du här helt den samtidskontext som Karlfeldt verkade i. Under perioden 1890-1930 -dvs gott och väl under hela Karlfeldts litterära karriär, tjänade den Karlfeldts hembygd som du tycker att han väljer bort Sverige som helhet för, som pars pro toto för landet - den mest ursvenska delen av Sverige som fanns. Att besjunga Dalarna var att besjunga Svenskheten snarast i högre grad än om hela Sverige hade besjungit eftersom Dalarna så självklart var svenskare än resten av landet.

Det är nu inte så konstigt. Almqvist må ha varit en hemsk rabulist i sin tid (redan utan hans en smula betänkliga vana att försöka förgifta procentare) men i dagens samhälle, som ju den konservative alltid utgår från, är ju hans budskap för det första synnerligen samhällsbevarande. För det andra representerar Almqvist i det sammanhanget alls inte bara sig själv, utan Den Goda Läroverksbildningen, idag förfuskad av en ohelig allians av skolöverstyrelsebyråkrater, rödvinsvänster och totalt kulturbefriade kommunalgubbar, i tur och ordning. Det är således inte bara - kanske inte ens i första hand - Almqvist själv som ska bevaras, utan också hans pedagogiska notsvarighet ett sekel senare, den kunnige och beläste modersmålslektorn, som vägleder sina lärjungar till kännedomen om, och den rätta förståelsen av verkligt god litteratur.

Sedan ska man ju ha klart för sig att de där arbetarförfattarna du apostroferade kunde bli ganska konservativa med tiden de också. Om man ska sätta ideologisk etikett på Hans Nådes Tid, kan den bli annat än konservativ? Och nog är både Martinsons Aniara och hans naturlyrik snarare konservativa än ideologiskt präglade på annat sätt?

Jag anser alltså att du gör det - iofs ack så vanliga - misstaget att inbilla dig att nationalismen och nationsuppbyggandet är en integrerad del av konservatismen, och att en "konservativ kanon" prompt alltså måste vara nationsuppbyggande. (Hur nationsuppbyggande är Leoparden?) Just genom sin pragmatiska natur, har konservatismens ställningstagande i praktisk politik förändrat sig väsentligt mer än vad de andra stora ideologierna har, som alltid har kunnat använda sina utopier som riktmärke. Varför just ett visst inslag i konservatismens praktiska politik vid förra sekelskiftet ska anses kleta fast vid ideologin för evig tid, när denna praktiska politik var helt motsatt både ett sekel tidigare och ett sekel senare, har jag personligen oerhört svårt för att förstå.

Otroligt intressant tråd. Nu är jag inte särskilt konservativ - som individualist, radikal nationalist, ateist och allt annat än moralist är det svårt att känna sig hemma i vår tids konservativa - men gillar ändå ett antal konservativa skribenter och har lust att debutera i konservatism-forumet...

Jag är skeptisk till tanken på en nationell kanon. Idéen tycks oftast vara att ha en samling böcker som eleverna bör beta av i skolan. Själv uppskattar jag flera gamla svenska författare - alltifrån socialister som Martinson till "antisemitiska" radikalkonservativa som Strindberg - men de flesta gör det nog inte, och många har inte nog utbyte av sådan litteratur. Vilket för mig inte är något problem. De flesta människor behöver inte bekanta sig med sådant. Visst bör svenskaundervisningen ta upp svensk litteratur och dess litteratur, men någon kanon ser jag inte poängen med.

Och vad ska en "svensk nationell kanon" ha för roll utanför skolan, isåfall? Lika lite som det finns något seriöst kulturintresse hos svenska politiker finns det idag någon etablerad mall för bildning och kulturellt kapital. Att återupprätta en sådan är svårt och jag vet inte ens om det är önskvärt. Hellre att kulturintresserade människor plöjer igenom vad de har lust för - det kommer alltid finnas pålästa och insatta folk här i landet, både med och utan en kanon. Detta kommer vara en tämligen begränsad del av befolkningen, men, som sagt, jag ser inget problem med det. Mobergs eller Bengtssons böcker ger inte mycket om man saknar intresse.

Detta ser jag som en befängd tanke. Den svenska nationalkaraktären har flera drag: naturkänslan, rationalismen, självtillit, vemod, osv. Dessa kan ta sig uttryck i svenska litteratur, men den svenska litteraturen i sig är inte särskilt viktig för folksjälen. Nationskänsla bör inte byggas på litteratur utan på den nordiska folksjälen. Konst och litteratur kommer ha en viss roll, men på ett naturligt vis; som jag försöker säga kommer bra litteratur läsas av de som vill, även om inte ens de behöver litteraturen för den "nationella samhörigheten", och övriga kan gott och väl stå över.

Egentligen har både socialism och liberalism en viss grund i den svenska karaktären: socialismen i solidariteten och rättskänslan; liberalismen i strävan efter oberoende (detta är självfallet inte de enda faktorerna). En konservativ bör kunna försvara stor, svensk litteratur även när den präglas av liberala eller socialistiska värderingar.


Jag använde många, sådana där streck i det här inlägget... vad de nu heter

Sedan är det svårt att säga vad svensk konservatism egentligen är. Buddha och svenska borgare skulle inte komma överens. Det är självklart.

Såklart skall boken läsas; jag längtar. Frågan är bara om den skall läsas i svensk översättning, eller om jag skall vänta tills min italienska är tillräckligt god för att tackla den i orginal. Om jag bestämmer mig för den svenska vet jag i alla fall vilken översättning jag skall leta efter, tack. Filmen är mästerlig på alla plan. Rekommenderas helhjärtat.

Jag var möjligen oklar i frågeställningen men vad som avsågs var alltså närmast hur man lämpligen går tillväga om man som konservativ vill förespråka en svensk kanon i bemärkelsen en "nationallitteratur", alltså t.ex. texter som med en högre grad av nödvändighet bör läsas av svenska skolbarn än av t.ex. danska eller franska, eller som vuxna svenskar i en eller annan mening bör äga som gemensam referensram. Att man som konservativ inte per definition vill detta utan kanske föredrar och förespråkar en kanon av texter som på olika sätt ger uttryck för konservativa värden och dygder och livshållningar och moraliska principer och ordningar har jag inga problem att förstå. Jag vet inte ens om konservatism alltid förutsätter en kanon men ofta brukar den väl berömma sig av att inte vara hialöst "ideologisk" eller privatmoralisk utan knuten till någon form av gemensam institution och/eller tradition och här var det alltså frågan om de fall då denna även definieras som nationell, svensk.


Nja, jag försummar den väl inte utan nämner den uttryckligen; det var ju just för att nationalromantikerna rest till Dalarna och där satt upp en skylt med namnet Sverige som Karlfeldts diktning kunde bli nationellt svensk i samma mån som t.ex. Snoilskys Svenska bilder. Jag tror inte att Karlfeldt själv bara använde Dalarna som ett pars pro toto för Sverige utan verkligen åsyftade den personliga saknadens dalar men det väsentliga är ju att dikterna kunde läsas så, och förutsättningen var ju denna nationalistiska strävan som samlade texter på svenska, även regionalt och europeiskt orienterade, till en "Sveriges nationallitteratur" och som sedermera tog sig uttryck i att Nils Holgersson och Karilas fick tillse att alla små episoder i tid och rum tillsammans bildade en berättelse om Sverige för skolbarn.

Men där i skolböckerna riktades ju blicken slutligen framåt mot ett kommande Sverige, modernt och rationellt och framstegstroende, och frågan var nu i vilken mån och hur även den litteratur som därefter tillkom under dessa nya nationella ambitioner alltså med gott konservativt samvete skulle kunna samlas till en nationallitteratur anno 2010. Hur problematiskt är det i detta avseende att den nationellt orienterade litteraturen inte sällan formellt motsätter sig borgerligt-konservativa värden - t.ex. Vilhelm Mobergs Min svenska historia eller Göran Palms Sverige en vintersaga - eller att den borgerligt orienterade litteraturen vanligen varit liberalt-vidsynt och oupphörligt självironisk och självkritisk mot svenska traditioner och gemenskaper i Wadköping eller Lilla Paris?

Om man t.ex. tittar på första inläggets lista över 1900-talets viktigaste böcker, finns det där några verk som avgjort borde eller inte borde läsas i svenska skolor? Några som man ur nationallitterär synvinkel önskar att fler vuxna svenskar läste, och några som man önskar att de inte läste? Konservatism kan väl inte här vara liktydigt med total liberalism och ur vissa konservativa perspektiv - inte alla, jag vet - borde man kunna uppskatta en statligt subventionerad svensk bokutgivning i stil med En bok för alla; vilka titlar borde ingå i dess utbud om man inte enbart ser till verkens litterära och "läsfrämjande" kvaliteter utan även deras förmåga att bidra till historisk kontinuitet och nationell samhörighet?