Hur känns det att bli frälst?

När många pratar om sin frälsning berättar de hur Gud lyfte en enorm börda från deras axlar och hur de på knä grät och fylldes av dHA. Min frälsning var en process som pågick under min konfirmationstid där jag mer och mer började efterlikna Jesus. Jag ändrade mitt sätt att bete mig och samverka med andra människor. Det var ingenting jag tänkte på då men som blev tydligt för mig efter åt.
Jag tog emot Jesus som frälsare i mitt liv på mitt konfirmationsläger och döptes 18 November 2007.

Jag gillar att föreställa mig livets svåra frågor och gåtor som ett gigantiskt 5000 bitars pussel av en klarblå himmel. Eftersom människan är nyfiken och praktiskt lagd MÅSTE hon bygga färdigt pusslet.

Varje pusselbit representerar kunskap och vetande. Dock så verkar några pusselbitar vara försvunna och när man sitter där med ett ofärdigt pussel på 5000 bitar av en klarblå himmel så börjar tålamodet tryta.

Människan (Jag) ställs här inför två val:
1. Såga till sig ett par egna pusselbitar som passar, måla dom himmelsblått och rama in pusslet. ("Tro på gud"-alternativet)
2. Leta som en galning efter pusselbitarna, kanske hitta en bit under soffan (evolution), en annan bakom bokhyllan (Big Bang) och så småningom börja se helheten. ("Agnostiker/ateist"-alternativet)

Personligen är alternativ 1 otänkbart. Det skulle få mig att känna mig som en fuskare. Alternativ 2 är helt klart min melodi, och förstå tillfredsställelsen när jag en dag löser klart pusslet utan hjälp av en universalbit jag har sågat ihop själv!

Å andra sidan förstår jag människor som vill ha ett 5000 bitars pussel på en klarblå himmel upphängt på väggen. Det utgör ju faktiskt en ganska fin tavla. Och det är ju trots allt ett 5000 bitars pussel man skyltar med. På en klarblå himmel dessutom.

Ungefär så tror jag det känns att bli frälst.


EDIT: Jag kan tillägga att alternativ 1 förutsätter att varje gång man hittar en förlupen pusselbit, under te x tv-bänken, så måste man såga till nya pusselbitar i källaren och ta fram målarburken igen. Bara det där med målarburken ger mig lite ångest...

Kändes som att komma hem. En ren och klar kärlek strålade rakt in i mig. En påtaglig upplevelse som alltid kommer att finnas hos mig.

Det här är väldigt intressant. Detta kanske är en aning offtopic, men hur skulle du känna om jag fick färdigt mitt pussel (det finns fortfarande pusselbitar jag inte har hittat, men jag är säker på att dom finns någonstans)? Skulle den känslan av att komma hem bytas mot en lika stark känsla av att inte ha något hem?

Visst finns det en befrielse kring den ateistiska tanken. Dvs tar jag mitt liv eller dör naturligt, då är mitt korta liv bara borta i evigheters evighet. Den eviga tystnaden är ju helt klart något som många suktar efter, dvs man har inget "hem" när livets släcks. Sådana insikter kan säkerligen ge människor frälsnings upplevelser. Frälst betyder ju "räddad", och visst man man i det fallet om man är trött på sitt liv, bli räddad från sig själv med den eviga tysnaden som intar när man dör..

Men kring dessa religösa upplevelser, så börjar ju ofta en upplevelsen när man befinner sig på botten på något sätt. Och frälsningsupplevelsen blir en nystart, man känner sig hemma och älskad. Livet får en ny mening, jag finns här för ett syfte annat än vad slumpen bidragit till. Man ser sig själv i ett större sammanhang.

skulle någon kunna förklara till mig vad frälsning är för något?

Där har du nog rätt, jag har känt lite så själv. Men det är inte så att jag suktar efter den eviga tystnaden, jag tror snarare att den är meningslös ungefär som att vara medvetslös eller sova väldigt djupt. Det större sammanhanget existerar ändå i mänskliga relationer och själva upplevelsen vi kallar livet.

Du har även rätt i att upplevelsen uppkommer när man träffat botten och man börjar reflektera över vad livet egentligen innebär, vad man är för person, vilka relationer som är viktiga och framför allt hur man ska leva sitt liv för att saker och ting ska bli bättre. Jag tror man kan bli "frälst" på ett okristligt sätt, jag har iallafall blivit "frälst" av ateismen.

Frälst i en kristen kontext menas ju att man blir räddad, dvs hela biten med Jesus som Messias som dör för våra synder på korset osv.
Man kan ju såklart bli räddad på ett ateistiskt sätt. Ateism är ju dock ett filosofiskt begrepp emot teism. Men om man tex har vuxit upp i en destruktiv sekt av något slag, där man blivit upplärd att man kommer till helvetet om man dansar,spelar spel, sminkar sig osv.. För en sådan människan så kan ju ateismen bli en räddning. En sorts frälsningsupplevelse bort från den dumma Guden.

Sen är ju ateism inte någon egentlig ideologi som människor samlas kring, som tex religösa gör i kyrkor osv. Man kanske har en ateistisk ståndpunkt, och lever sitt liv efter det. Men inte gör så stor grejj av det. Den sociala biten är ju en viktig del av för många religösa, där man visar varandra kärlek och medlidande tex, för någon som har ett trasigt förflutet och aldrig upplevt gemenskap, så är denna sociala biten viktig.

Sen så är det väldigt sälllan som man hör om tex en missbrukare, som kommer upp ur rännstenen med ateismens hjälp. Ur den aspekten så förmedlar kanske inte ateismen hopp till bedrövande människor. Det är heller inte något som ateismen gör anspråk på.
Däremot så finns det miljontals vittnesbörd världen över kring religösa upplevelser som räddar missbrukare.
Därför jag tycka att det blir svårt att jämföra en filosofisk ideologi som ateism med religions mer omfattande system.
Det är tex få som lovordar det filosofiska begreppet teism, som anledning till att de blivit fria från sitt missbruk. Man talar snarare om en personlig relation och ett möte med Gud som anledning, och inte ett filosofiskt ställningstagande som teism.. Ateism ligger på den nivån också.
Hoppas du förstår min poäng här.

Så sant. Dock är jag ganska säker på att "frälsning" enligt krista även har en annan innebörd, alltså även den andliga upplevelsen man får. Så när man pratar om frälsning tänker man ofta på själva känsloupplevelsen, som jag anser vara helt "jordisk". Känsloupplevelsen kan "tvingas" fram av en själv, även m.h.a. andra som triggar igång en, i lovsång, bön och väckelsemöten. Har själv haft känslan och skulle beskriva det som eufori, som uppstår efter man övertygat sig själv om att Gud har en plan, man aldrig behöver vara rädd för döden, livet får en mening, etc. etc.