Hur känns det att bli frälst?

Jag undrar hur det kändes för er att bli frälsta, ni som blivit det?

Vilka insikter och känslor strömmade genom er kropp?
Är det bara kristna förunnat att känna sig uppfyllda av denna gudomlighet eller är det något som tex. även muslimer och buddister kan känna?

Vet att det finns liknande trådar men ingen som tar sig an upplevelsen av att bli frälst. Så jag hoppas tråden får vara kvar.

Jag blev oerhört lycklig!
Befriad ur förgängelsens slaveri, från begärens "hets mot folkgrupp".
Fick ett rent samvete som gjorde att alla anklagelser och "knäppa" frågor som den här tråden försvan och jag vågade ta initiativ till erfarenheter själv, utan förbehåll i sann kärlek. EOD lix...
Känslan av att vara mig själv, buren ur ett samanhang större och av en kärlek större än vad jag förstod men trodde på.
"Äntligen - på väg."
Glädjen av vara i säker hamn, i alla situationer var som helst hursomhelst.
Att kunna möta och dela all denna kärlek med allt levande jag mötte.
Glädje över att få allt bekräftat som man "vetat" och sökt bevis på.
känslan av bemyndigande, fri från rätt och fel, fri från tvivel.

Det började med att kännas som om en klocka som gått i otakt började gå i takt och dessutom visa rätt tid.
kontemplation , bekännelse, erkännande - tröst.
Visshet.

Jag är döpt som liten, dock var jag så pass gammal att jag kommer ihåg det, samt har mina första minnen från den tiden och tiden därefter som har med kristus att göra, dock är jag inte uppvuxen i något religöst hem.

Men viste jag inte vem jesus var så hade jag aldrig trott på gud och det är anledningen till att jag blev frälst som vuxen.

De flesta (inte alla), vet vem jesus är/var.. sen är det ett personligt ställningstagande om och när du hamnar i den situationen att det är avgörande om du väljer att tro eller förneka.

Man får nog börja med att klargöra vad räddningen eller frälsningen är.

"Och de ropade med hög röst: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet." Upp 7:10

"Och jag hörde en stark röst i himlen säga: Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt." Upp 12:10

De som uppnått Kristusnivån har blivit frälsta och kan själva fungera som frälsare. Några sådana kristna är helt okända i nutid. Tillhör själv schamanismen samt buddhismen och där är de fullt upplysta andliga mästarna talrika. Kristendomen är i det närmaste en utdöd religion eftersom lärare saknas. Det kan ni tacka blindstyrena i Romarriket för! De som jagade kunskapsbärarna och eldade upp texter. Men den idiotin råder än idag eftersom man tydligt ser vilka "kristna" som leder nutida "korståg" i oljeländer och närliggande områden. Så länge dylika proselyter tar ordet gud i munnen brinner deras sinne över öppen eld.

Det här har jag också upplevt, men utan inblandning av en gud eller jesus. Jag blev "frigjord" av ett spöke/ande/varelse i skogen som tog bort all min sorg, all min oro och plockade fram mitt rena jag.
Den enorma lycka och salighet som överväldigade mej kan svårligen beskrivas, men, och detta är skillnaden mot en religiös tolkning, det "väsen" som frigjorde mej lät mej förstå att han var ganska upptagen och tyckte att "detta kunde du ju fixat själv". Det var inte jesus. Ingen gud anmälde sin närvaro. Enbart en känsla, upplevelse, av total frid och kärlek.
Hade jag varit religiöst orienterad hade jag helt säkert klassat det som "frälsning". Jag tror att när man har en oförklarlig upplevelse så vill man förstå och förklara den och då är det väldigt lätt att förklara den med den religion som ligger närmast. Hade jag varit i ett muslimskt land hade jag förklarat det med allah.
Jag tycker det är tragiskt att människor inte inser sin egen storhet, sin egen kapacitet, utan måste huka sej inför en historisk gudsbild. Hade vi inte haft en historia av religion hade ingen som upplever sådana här saker börjat dilla om gud och jesus och allah och dylika mentala konstruktioner.

Det var skönt, man kände att stressen att nå materiell framgång släppte, rädslan för att dö minskade, jag fick en känsla av att vara utvald och att veta bättre än andra. Den religiösa aktiviteten innehöll dessutom stora element av meditation och avslappning samt ett fokus på "det inre" och en del mindfullness, så jag blev lugnare pga det också. Överlag en mycket positiv upplevelse. Tyvärr så krävdes det i längden att man trodde på det så det höll inte.

Frälsning är ingen känsloupplevelse. Det är ett beslut man fattar.

Sedan är det naturligtvis vissa som får starka övernaturliga Gudsupplevelser i samband med att man fattar beslutet, men det är viktigt att framhålla att det inte måste vara så. Beslutet och processen fram till beslutet ser olika ut från person till person.

Så sant.
Det är ju alltid ett beslut som fattas, men beslutet kan i sin tur leda till starka känsloupplevelser.
Att känna glädje och lättnad över ett ett beslut som man känner är helt rätt är en naturlig reaktion - oavsett om det gäller frälsning eller nått annat.

Okey, så jag kan ta beslut idag om att bli frälst och undkomma den föränderliga tillvaron? Men då kan väl du förklara när den andliga födseln sker och syftet med den? Sker den idag också eller? Vad menas då med den första uppståndelsen och den andra döden? När andligt blinda förkunnar så leds övriga blinda i gropen. Kristendomen är en andlig lightprodukt i nuläget. Hur kan ni blint troende försöka skriva kunskapsord om gud och Anden då ni aldrig sett vad de är?

"Det var hon som ledde den rättfärdige och förde honom på rätta vägar när han flydde för sin brors vrede. Hon lät honom se Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting. Hon sörjde för honom när han slet ont och gav honom riklig lön för hans mödor." Vish 10:10

"Den vises tal flödar av kunskap, ur dårens mun strömmar enfald." Ords 15:2

"Den vises ord sprider kunskap, dårens tankar går vilse." Ords 15:7

"En klok man söker kunskap, dåren ägnar sig åt dumt prat." Ords 15:14

Jag tänker inte citera min känsla via bibelord (utom ett). Faktum är att konceptet av bibeln som bokstavlig sanning är en av de saker jag inte kan acceptera.

Men vid vissa tidpunkter i mitt liv där jag möts av motgång som alla gör mer eller mindre (jag låter mig tro att jag dock mötts av "mer" än de flesta svenskar rent socialt pga uppväxt och andra företeelser) så har jag mött en Gud som säger att han alltid kommer att älska mig. Att han förstår mig och att han alltid är där för mig.

Hur korta dessa stunder än är och hur jag själv har sabbat så mycket så är det något ingen kan ta ifrån mig. Ingen präst, ingen pastor, ingen Dawkins.

"Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen [kan] skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38-39)

Jag måste bara få flika in att detta var en väldigt fin tråd.

Jag tror att upplevelsen är likartad för alla som når någon form av andlig/gudomlig insikt.
För mig skulle jag främst säga att det infann sig en stor känsla av lugn och harmoni. Att jag insåg att det jag försökt fly ifrån under hela min ungdom var egentligen sanningen och när den uppenbarade sig så kändes allt ok. Sedan dess har jag till och från haft känslan av en väldigt påtaglig gudsnärvaro, sådär så man blir knäsvag och tårögd. Vördnadsfull inför skapelsen och det faktum att det finns något så mycket större än oss själva och våra egon.

En känsla av lugn, sammanhang, gemenskap och styrka. Även en betydligt minskad rädsla för saker och ting.

Det här var några år sedan och klart att man slås av tvivel ibland, alla genomlider vi själens dunkla natt och det är nog bara sunt att pröva sin tro. Men Jesus finns där på något vis... alltid... oavsett vilka svar som kommer och hur tron revideras så står han kvar som en fyr i dunkel storm. Det låter flummigt och konstigt såklart men så är det.

Stormigt skulle jag säga. Det var för mig en stark känsla av att stå och väldigt ärligt se på mig själv och se på Gud. En befrielse i meningen att det inte längre fanns något att dölja. Likaså för att livet fick en fundamental mening: om Gud är god och inte förkastar mig, bör jag inte då sträva efter att bli vid honom.