2010-04-12, 20:48
#1
Internationellt organiserad brottslighet är ett aktuellt globalt problem där de involverade lever utanför samhällets ramar och regler och begår grova brott mot mänskliga rättigheter och ruinerar tillvaron för enskilda människor. Deras illegala verksamhet finansieras till stor del på narkotikaförsäljning och samhället svarar genom att förbjuda deras varor och straffa de som nyttjar dem med böter och långa fängelsestraff. Men vad resulterar förbudet i? Jo, förutom den personliga misär som drabbar den åtalade och dömde individen så säkrar man dessutom den organiserade brottslighetens ekonomi genom att ge dem monopol på drogförsäljning eftersom man vägrar inse att efterfrågan är högre än någonsin, alla lagar till trots. Således uppnår lagstiftarna inte sitt ändamål. Därför måste Sverige föregå med ett gott exempel och ta täten bland de första nationer som legaliserar all narkotika och konkurrerar ut den illegala marknaden.
I en demokrati måste man ständigt ifrågasätta, kritisera och diskutera samhället på ett omfattande plan för att alla olika perspektiv ska kunna lyftas fram och behandlas och för att livsvillkoren ska kunna förbättras ytterligare, samt även för att folkstyret ska kunna upprätthållas och utvecklas. En viktig och högst aktuell fråga är vad som per definition är ett brott och vad som inte är det. Utan att hänvisa till den befintliga officiella definitionen av ett brott så hävdar jag att något som inte påverkar, skadar eller förstör för omgivningen knappast kan vara ett brott. En människa som brukar narkotika som ett alternativt rusmedel, eller medicin, och som inte är aktör i andra kriminella sammanhang borde rimligtvis inte kunna ses som en förbrytare, så länge hans bruk inte leder till missbruk och att han på så vis skadar sina anhöriga eller andra. Det är fruktansvärt obefogat och ogenomtänkt att stämpla så många oförtjänande som kriminella, framförallt när man inte kan bortse från bakomliggande orsaker till bruket. Till exempel så leder nedskärningar inom sjukvården till att många behövande blir lämnade utan hjälp, vilket ofta kan resultera i självmedicinering, bara för att dessa otursamma individer ska kunna hantera vardagen. Istället för att se problemet för vad det är så stämplas dessa människor som narkomaner och brottslingar och straffas enligt våra stränga narkotikalagar. Ytterligare en gång sviker samhället dem. Vi måste börja skilja på brott och brott och börja tänka på hur vi värderar människoliv i dagens Sverige.
I mina ögon är det bara obildat och trångsynt att tro att våra lagliga droger är så mycket mindre farliga än de olagliga, bara för att de är vanligt förekommande och socialt accepterade. All propaganda som cirkulerar kring droger får naturligtvis det att låta som att all narkotika leder raka vägen till sprutnarkomani och följaktligen döden. Då kan man ifrågasätta hur sjukvården kan använda sig av narkotikaklassade preparat i sitt arbete utan att alla involverade blir beroende, det sker uppenbarligen under kontrollerade former och det är givetvis exakt så som droger ska hanteras, även vid en förmodad legalisering. Sjukvården är ett konkret bevis på många kemikaliers positiva effekter och att de går att använda på ett konstruktivt sätt. Man kan fråga sig varför, till exempel, nikotin inte är särskilt vanligt förekommande inom vården, trots att det är helt lagligt?
Man kan med lätthet urskilja ett allvarligt fel i systemet när de juridiska konsekvenserna av ett drogbruk är mycket mer förödande än de kemiska bieffekterna från själva drogen. I Sverige finns flera dokumenterade fall där människor avlidigt efter att ha överdoserat droger trots att det egentligen fanns tid och resurser att rädda dem. Fenomenet går att härleda direkt till våra överdrivna narkotikalagar. Människor är så rädda att åka dit för ett narkotikabrott att de inte vågar åka in till sjukhuset, trots att de uppvisar symptom som entydigt tyder på överdos eller andra livshotande narkotikarelaterade problem. De stannar hellre hemma och hoppas att tillståndet ska gå över av sig själv. Ibland missbedöms situationens alvarlighet och människor avlider av åkommor som med enkelhet kunnat regleras vid ett sjukhus. Om narkotika vore lagligt så skulle fler människor, utan att tveka, besöka sjukhus vid förmodad ohälsa, oavsett anledning.
Naturligtvis finns det människor med åsikter som motsäger sig mina och många av dem menar att en legalisering skulle leda till fler narkotikabrukare och således även fler missbrukare, och det är naturligtvis inte en omöjlighet. Om detta skulle inträffa, vilket är svårt att förutse, så skulle det hursomhelst ske under avsevärt mer betryggande omständigheter. Brukarna, men även de redan ansatta missbrukarna, skulle slippa beblanda sig med kriminella för att få sitt speciella rusmedel och därmed skulle många av de farliga och ohälsosamma inslagen i ett klassiskt missbrukarliv elimineras. Människorna får på så sätt möjligheten att sköta sitt liv och leva efter bästa förmåga, trots att de använder alternativa berusningsmedel. Jag tycker att det är fel att tvinga in människor i kriminalitet pågrund av att de uppskattar narkotika mer än de lagliga alternativen. Vad individen gör med sig kropp är hans ensak.
Om vi legaliserar narkotika och konkurrerar ut den internationella verksamheten totalt, genom ett samarbete nationer emellan, så har vi för första gången tagit kontroll över situationen. Därifrån kan tillgången medvetet anpassas efter efterfrågan och alla droger skulle vara rena och outspädda, vilket skulle eliminera den vanliga osäkerhetsfaktorn gällande potens och renhet och därigenom skulle vissa fall av överdosering kunna undvikas. Från detta utgångsläge skulle vi ha ett sällan skådat tillfälle att verkligen påverka och skapa en långsiktig förändring. Fler kanske skulle testa narkotika men i denna gång tror jag att det kanske måste bli lite värre innan det kan bli bättre och övergången kommer ske när vi agerar och tar kontrollen över distributionen. Det är den vägen vi måste ta, narkotikaförbudet är val beprövat vid det här laget och det fungerar uppenbarligen inte.
I en demokrati måste man ständigt ifrågasätta, kritisera och diskutera samhället på ett omfattande plan för att alla olika perspektiv ska kunna lyftas fram och behandlas och för att livsvillkoren ska kunna förbättras ytterligare, samt även för att folkstyret ska kunna upprätthållas och utvecklas. En viktig och högst aktuell fråga är vad som per definition är ett brott och vad som inte är det. Utan att hänvisa till den befintliga officiella definitionen av ett brott så hävdar jag att något som inte påverkar, skadar eller förstör för omgivningen knappast kan vara ett brott. En människa som brukar narkotika som ett alternativt rusmedel, eller medicin, och som inte är aktör i andra kriminella sammanhang borde rimligtvis inte kunna ses som en förbrytare, så länge hans bruk inte leder till missbruk och att han på så vis skadar sina anhöriga eller andra. Det är fruktansvärt obefogat och ogenomtänkt att stämpla så många oförtjänande som kriminella, framförallt när man inte kan bortse från bakomliggande orsaker till bruket. Till exempel så leder nedskärningar inom sjukvården till att många behövande blir lämnade utan hjälp, vilket ofta kan resultera i självmedicinering, bara för att dessa otursamma individer ska kunna hantera vardagen. Istället för att se problemet för vad det är så stämplas dessa människor som narkomaner och brottslingar och straffas enligt våra stränga narkotikalagar. Ytterligare en gång sviker samhället dem. Vi måste börja skilja på brott och brott och börja tänka på hur vi värderar människoliv i dagens Sverige.
I mina ögon är det bara obildat och trångsynt att tro att våra lagliga droger är så mycket mindre farliga än de olagliga, bara för att de är vanligt förekommande och socialt accepterade. All propaganda som cirkulerar kring droger får naturligtvis det att låta som att all narkotika leder raka vägen till sprutnarkomani och följaktligen döden. Då kan man ifrågasätta hur sjukvården kan använda sig av narkotikaklassade preparat i sitt arbete utan att alla involverade blir beroende, det sker uppenbarligen under kontrollerade former och det är givetvis exakt så som droger ska hanteras, även vid en förmodad legalisering. Sjukvården är ett konkret bevis på många kemikaliers positiva effekter och att de går att använda på ett konstruktivt sätt. Man kan fråga sig varför, till exempel, nikotin inte är särskilt vanligt förekommande inom vården, trots att det är helt lagligt?
Man kan med lätthet urskilja ett allvarligt fel i systemet när de juridiska konsekvenserna av ett drogbruk är mycket mer förödande än de kemiska bieffekterna från själva drogen. I Sverige finns flera dokumenterade fall där människor avlidigt efter att ha överdoserat droger trots att det egentligen fanns tid och resurser att rädda dem. Fenomenet går att härleda direkt till våra överdrivna narkotikalagar. Människor är så rädda att åka dit för ett narkotikabrott att de inte vågar åka in till sjukhuset, trots att de uppvisar symptom som entydigt tyder på överdos eller andra livshotande narkotikarelaterade problem. De stannar hellre hemma och hoppas att tillståndet ska gå över av sig själv. Ibland missbedöms situationens alvarlighet och människor avlider av åkommor som med enkelhet kunnat regleras vid ett sjukhus. Om narkotika vore lagligt så skulle fler människor, utan att tveka, besöka sjukhus vid förmodad ohälsa, oavsett anledning.
Naturligtvis finns det människor med åsikter som motsäger sig mina och många av dem menar att en legalisering skulle leda till fler narkotikabrukare och således även fler missbrukare, och det är naturligtvis inte en omöjlighet. Om detta skulle inträffa, vilket är svårt att förutse, så skulle det hursomhelst ske under avsevärt mer betryggande omständigheter. Brukarna, men även de redan ansatta missbrukarna, skulle slippa beblanda sig med kriminella för att få sitt speciella rusmedel och därmed skulle många av de farliga och ohälsosamma inslagen i ett klassiskt missbrukarliv elimineras. Människorna får på så sätt möjligheten att sköta sitt liv och leva efter bästa förmåga, trots att de använder alternativa berusningsmedel. Jag tycker att det är fel att tvinga in människor i kriminalitet pågrund av att de uppskattar narkotika mer än de lagliga alternativen. Vad individen gör med sig kropp är hans ensak.
Om vi legaliserar narkotika och konkurrerar ut den internationella verksamheten totalt, genom ett samarbete nationer emellan, så har vi för första gången tagit kontroll över situationen. Därifrån kan tillgången medvetet anpassas efter efterfrågan och alla droger skulle vara rena och outspädda, vilket skulle eliminera den vanliga osäkerhetsfaktorn gällande potens och renhet och därigenom skulle vissa fall av överdosering kunna undvikas. Från detta utgångsläge skulle vi ha ett sällan skådat tillfälle att verkligen påverka och skapa en långsiktig förändring. Fler kanske skulle testa narkotika men i denna gång tror jag att det kanske måste bli lite värre innan det kan bli bättre och övergången kommer ske när vi agerar och tar kontrollen över distributionen. Det är den vägen vi måste ta, narkotikaförbudet är val beprövat vid det här laget och det fungerar uppenbarligen inte.