ADHD vs. lathet

Hade inte du ADD alldeles nyss? Jag blir förvirrad bara!

Jo först var det så men under många och långa samtal med psyk så ändra dom diagnosen. Jävligt jobbigt i alla fall att gå på alla möten. Dom pratade även en extra gång med anhöriga så nu vet dom precis allt om mitt liv, även tittat på kuken hehe

Det sista med ballen var ett dåligt skämt. Ordning och reda är orden för den Svenska Psykvården. Min psykolog är fan inte torr bakom öronen. Om man skulle träffa han på stan så ser han ut som någon som måste visa legg på bolaget direkt, men en mycket duktig man inom sitt jobb

Hehe all right! Vet själv att utredningarna tar tid och är jobbiga! ADHD-diagnostiserad själv! Dock har ingen kollat på min kuk i alla fall!

Vill bara be dig läsa igenom Hermesetas tidigare inlägg innan du hyllar honom. Han tror inte på bokstavskombinationer och råder sådana som du och jag att _INTE_ söka hjälp.

Simma lugnt!

...men glöm inte att nämna varför också! Men visst, vad andra gör är deras ensak, vad dom tror är bäst bestämmer dom. Jag har bara påpekat hur fel sådana här saker kan gå och tagit mig själv som exempel eftersom jag är ett bra sådant. Men då ska man iofs ta och tänka på att jag togs till psyk som barn. Bokstavskombinationer tror jag inte på nej, tror fortfarande dessa är en produkt av ett allt för fyrkantigt och intolerant samhälle.

Korrekt att det är så du tycker! Vi ska inte börja bråka nu igen! Det är fredag!

Mitt erbjudande om vapenvila gäller även dig. Känner du dig hjälpt av ADHD diagnos så är det väl bra med det. Oavsett om begreppet( därom tvistar de lärde) är luddigt kan det finnas en poäng att vuxna känner en viss lättnad. Jag kan förstå detta och jag tror även att du förstår varför jag har den ståndpunkt jag har i denna fråga.

Orkar inte läsa varje rad som du har printat ut i detta inlägg. Som jag förstår saken så tycker du inte att man ska söka hjälp för utredning när man tycker saker inte riktigt står rätt till? Om du tar alla knäppskallar som sitter på Norrtälje anstalten som ett exempel så ingår det nu mer ett program som heter: ADHD - programmet och dom flesta som vill gå med i gruppen får avsevärt bättre resultat på läsa, skriva och vidare utvecklas. Så något plus måste det ju vara med psykolog etc. Vad är din synvinkel ? menar vad ska vi göra åt problemet. Vill höra din lösning.. Inget snack hit och ditt, vad ska göras ?

Jag rekommenderar ändå att du försöker läsa det jag skrivit tidigare. Sen förstår jag inte din poäng, att dom utvecklas är väl positivt men handlar inte det om vilja i slutändan? Vad som bör göras har jag sagt, gör samhället med flexibelt så behöver man inte gå till psyk pga av problem som kan lösas med små förändringar i den sociala miljön. Det tror jag är den bästa lösningen på problemet.

Skulle man kunna säga att du vill förändra samhället istället för individen?

Det jag undrar är hur pragmatisk den idén egentligen är på kort sikt. Det låter givetvis som den bästa lösningen på lång sikt, precis som många andra problem vi har med samhällsstrukturen, men det kan lätt bli att vi sitter här och fantiserar och drömmer om utopier, sådant som kan funka, emedans sådana som jag, som inte kan vänta, behöver en förändring nu.

Jag har helt enkelt inte tid att invänta potentiella förädringar i den sociala miljön. Och frågan är om jag ens tror på att några sådana skulle vara möjliga i större utsträckning. Till syvende och sist, frågan är om dessa förändringar skulle gagna mig överhuvudtaget ändå.

Jag har gått på folkhögskola där toleransnivån är skyhög. Man inte bara ursäktar avvikande beteende hos elever, man nästan uppmuntrar det. Många som gick där hade ADHD och diverse "utslagningssymptom". Depressioner, kriminalitet, drogmissbruk och så vidare. Problemet var bara att eleverna ifråga försov sig alltmer, skolkade alltmer och strulade alltmer efterhand som acceptansen breddades till nivån att man inte längre ens behövde sjukskriva sig alls, man kunde säga till i efterhand. Om man ville. De som kom som 30-åringar till skolan betedde sig som småbarn.

Detta var ett försök att anpassa sig efter elevernas beteende, men det fungerade inte. Ej heller de projekt man tillsatte som gav eleverna enorm frihet att göra vad de vill. Rektorn skrotade dessa principer och ordningen återställdes när man istället började ställa krav på eleverna om utesluten CSN-ersättning.

Så nog tillmötesgick man eleverna alltid, men de for iväg åt vardera håll som yra bortskämda höns istället för att bli mer "ansvarstagande-och-drivna-på-egen-hand".

Jag säger inte att det var ett klockrent projekt för att kunna förstå sig på utslagna människor, men detta tillmötesgående var definitivt kontraproduktivt. Jag har ganska liten tro på sociala förändringar efter bland annat dessa upplevelser, faktiskt.

De sociala förändringar du vill införliva, hur ser dessa ut rent praktiskt? På vilket sätt kan samhället bli mer anpassat efter en individ som säger sig ha problem med uppmärksamheten?

Jag mådde iaf bäst av struktur, struktur och åter struktur då jag var liten. Jag tycker snarare iaf grundskolan bör bli mer strukturerad. Det är förresten något alla barn mår bättre av. Sen bör man kanske inse att alla inte funkar likadant samtidigt.
Detta är vad jag förstått ett större problem idag, när jag var barn fanns det tex många som hade extrahjälp i vissa ämnen men inte hade någon diagnos, något som är i princip omöjligt idag.

Det fetmarkerade håller jag helt med dig om. Det finns för lite resurser idag. Enda sättet för en orolig förälder att få de resurser som behövs i skolan är att utreda sitt barn och få en diagnos. En diagnos öppnar dörrar som är stängda. Hade det funnits andra medel att hjälpa låg- och mellanstadie-ungar så kanske köerna till utredningarna skulle minska. Jag är nog ändå av åsikten att BUP inte ska vara första instans ungarna blir skickade till. Det skall finnas resurser mellan skolan och BUP. Dock kan jag inte speciellt mycket om hur detta funkar själv. Jag är där i mot stenhård på punkten, att om utreding anses nödvändigt skall den absolut göras! Hitta de som behöver hjälp i tid, men låt också oroliga föräldrar få andra kanaler än psykiatrin.

Jag håller även med om att det är vansinne med så mycket självständigt arbete som elever i årskurs 7-9 utsätts för. Jag ser mina syskons barn helt bedrövade för att de lämnas vind för våg, och i vissa ämnen träffar en lärare en gång per vecka för avstämning. Så mogen är kanske 2% av de som går 7-9:an och jag skulle inte klara av det ens som vuxen idag. Så mera struktur är viktigt.

Obesrvera att jag inte sätter likhetstecken mellan struktur och hårdare tag. Många tror nämligen att de är samma sak.

Jag har tidigare berättat om min skolgång. I lågstadiet hade jag en lärarinna som var av "den äldre" skolan. Som var tydlig med gränser och tillämpade struktur. Inte så att hon syssla med aga eller tvinga den som varit "olydig att stå i skamvrån( så gammaldags var hon inte) Men hon var hård på att säga ifrån emot dumheter och tillämpade struktur. Detta var till glädje både för mig och alla andra i min klass, ingen mådde dåligt av det.
När man sedan haft lärare som inte tillämpat lika hårda tyglar så har oron i klassen ökat då ungarna såg att mer dumheter tilläts..
Detta drabbar såklart den som har denna problematik också och dessvärre tycks denna undervisningsstil som funkar bra och som alltid funkat ses som förlegad.