Hur bearbetar jag min sorg efter död hankatt Albin?

Min hankatt Albin dog nyligen och jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Jag känner sorg efter att en av mina bästa vänner lämnat kvar mig här på jorden,
samtidigt känns det som att allt är mitt fel..
Detta är första gången ett av mina husdjur dör och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Är det någon som också har förlorat en telning som stod er nära?
Hur ska man få ork att leva vidare?

Min hund gick bort förra året i maj (amstaff/pittbull blandis).. det var min andra hund som jag var med under avlivning osv.. men denna jycke var nått fruktansvärt jobbigt att skiljas från.. jag grät fan dygnet runt... jag var totalt outröstlig.. det tog mig ett halvår innan jag ens orkade leva vidare och tänka på annat.. hade ju haft honom i 11 år så det var inte bara saknad utan också hela ens vardag och liv förändrades ju.. sånt här tar tid och låt det göra det.. försök inte hålla emot utan sörj så länge du vill....

Men mina vänner (och familj) tycker att jag är en vekling.
Bröt ihop under en släktträff, var fan otröstlig i flera timmar och sabbade hela tillställningen.
Nu pratar inte resten av familjen med mig förrän jag "har fått rätt på saker".

Sörj ett tag, det är ju bara naturligt. Sedan borde du känna efter om du vill skaffa ett nytt djur. Om det känns okej så kanske du kan överväga att skaffa en ny katt och "börja om". Den behöver inte likna Albin utseendemässigt. Tror iaf det kan lindra smärtan att skaffa en ny katt

Skaffa en ny katt och kanske en bättre bok på hur man utför amatörkirurgi denna gång

Jag gjorde rätt till punkt o pricka. Men alla kan göra fel ibland..

Du kastrerade ju katten själv hemma, så felet kan väl ligga där kanske.....

Men till ämnet nu.
Det är bara att gå vidare, skaffa en ny!
Har själv förlorat katter, både genom hög ålder, att dom försvunnit eller blivit påkörda.
Jobbigt som fasen, men det går över.

sånt där är alltid jobbigt, det är en familjemedlem som försvinner för gott!
har varit med om detta flera gånger nu, man kommer till slut ur det men det kan ta några veckor.
bara att försöka se framåt, kanske köpa ett nytt husdjur för att ersätta sorgen?

Eftersom jag gjorde 100% rätt förstår jag fortfarande hur det slutade som det gjorde.
Tror det kan vara pillerna som inte är utformade efter små kattmagar som ställde till det.

Och hela min familj försvann med familjemedlemen Ja, kanske ska se om det finns något annat där ute som passar.

Allra först började jag tycka synd om dej.
Tills jag kopplade samman med tråden om kastrering. Den tog jag aldrig på allvar för den är så in i h******e korkad. Så korkad kan knappast finnas någon som är.
Men skulle det finnas minsta sanning i den så hoppas jag att din katt spökar för dej resten av ditt liv.
Och jag är helt införstådd med att få tillsägning eller avstängning för dessa meningar.
(första gången jag svär i ett inlägg också - förlåt - övriga läsare)

För övrigt är ens husdjur våra familjemedlemmar som vi verkligen sörjer på olika sätt när vi förlorar dom. Det är fullt normalt och det måste få ta sin tid.
Kanske inte din familj har anledning att tro du sörjer någon som du behandlat så?
Mvh

Din släkt verkar fan inte var speciellt empatiska, låt det ta sin tid.

Fan stackars katt du måste ha någon störning själv också, dra åt helvete! Synd om katten dock!