Ytterligare lite fakta till det du har skrivit.
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskigbuss
Komet = isblock (med lite skit i kärnan) som går i STOOOR bana runt solen - mycket excentrisk - så att längsta avstånd är långt utanför Pluto och det minsta kan vara ända in vid Merkurius. (Variationer finns.)
Man brukar skilja på två grupper av kometer: de kortperiodiska har omloppstider kortare än 200 år, och deras banor sträcker sig inte långt utanför planetbanorna. Drygt hundra kometer räknas dit. Det stora flertalet utgör de långperiodiska kometerna. Deras banor sträcker sig väldigt långt ut, och deras omloppstider kan vara allt från hundratals eller tusentals men oftast miljontals år. Ingen långperiodisk komet har hittils setts återvända efter ett helt varv i sin bana.
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskigbuss
När kometen närmar sig solen så blåser solvinden ut svansen (dvs isen blir vattenånga som pekar bort från solen).
Det ser väldigt surrealistiskt ut när kometen har rundat solen och är på väg mot oss igen. Svansen kommer ju före kometen p.g.a. solvinden tryck.
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskigbuss
Asteroid = stenblock (från ganska små till stora) som finns i bana mellan Jupiter och Mars.
De flesta asteroiderna befinner sig mellan Jupiter och Mars, men inte alla. T.ex. så rör sig 'Hidalgos' nästan ända ut till saturnus. Den ljusstarkaste asteroiden är 'Vestas', den kan ibland ses för blotta ögat från Jorden. Den klart största är 'Ceres' med en radie på ungefär 380 kilometer.
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskigbuss
"En meteor är det ljusfenomen ("stjärnfall") som syns på natthimlen då en meteorid faller in genom atmosfären. På sin resa genom atmosfären hettas meteoriden upp av friktionen och partiklar på dess yta slits loss och kolliderar med luftmolekyler. Den upphettade meteoriden och svansen av partiklar som kolliderar med luftmolekyler syns som en meteor, ett för ett ögonblick lysande streck, på stjärnhimlen. "
De allra starkast lysande meteorerna avger så mycket ljus att de kan kasta skuggor. De kallas för 'eldkulor' eller 'bolider' och kan ibland ses på dagen. De åtföljs alltid av ett åskliknande ljud, förmodligen en ljudbang av samma typ som ett överljudsplan kan åstadkomma.
Det totala antalet meteorider som kommer in i vår atmosfär på ett dygn är enormt. Trots att de flesta av dem är mycket små kan man ändå räkna med att ungefär 1000 ton faller in genom atmosfären varje dygn. Huvudparten av denna massa utgörs av mikrometeoriter (en meteorit är meteorid som överlevt passagen genom atmosfären och nått jordytan). P.g.a. att de är mycket små så blir luftmotståndet de möter mycket stort i förhållande till deras massor. De kommer därför att bromsas upp så mycket att de inte glöder och förångas, utan istället singlar de ner till marken oskadda. De är bara några få mikrometer eller mindre i diameter och kan påträffas i stora mängder på marken och i djuphavssedimenten, men det är svårt att skilja dem från jordiskt stoft.
Ungefär 500 lite större meteoriter träffar Jorden varje år, av dessa borde c:a 150 stycken träffa land, men bara ett tiotal av dem brukar påträffas.
Det finns inga säkra rapporter om att människor har dödats av meteoriter. 1954 i Alabama skadades en kvinna lätt i armen när en meteorit slog igenom taket på hennes hus.
Meteoriter klassificeras efter sin byggnad och sammansättning, de vanligaste är järn-, järn-sten- och stenmeteoriter. Den meteorit, med en diameter på ungefär hundra meter, som slog ner i Arizona för 50 000 år sedan och bildade Canyon Diablo-kratern (1265 meter i diameter, 175 meter djup), innehåller järnfragment vari man har hittat diamanter, vilka troligen har bildats vid nerslagsstöten.
Vi har även haft ett 'märkligt' meteoritnedslag i Sverige i 'modern' tid. 1 januari 1868 vid Hessle gård i Uppland. Man fann nära 700 fragment, varav det största vägde 2 kg.