2010-03-31, 08:10
#1
Kön: Man
Ålder: 20
Vikt: ~90kg
Mängd & Substans: 100mg 4-HO-MET
Tidigare erfarenheter: Morfin, Cannabis, JWH-018/250/081, LSA, 4-HO-MET
Introduktion:
Dagen började precis som vanligt, alarmet gick igång klockan sju, och jag snoozade ungefär till två.
Jag reste mig upp ur sängen samtidigt som jag gnällde för mig själv på gravitationen.
Det är intressantare så, att gnälla på något som det inte går att diskutera med, som varken vill eller kan svara på frågor. Därmed slipper man hela processen med interaktion, att behöva anpassa sig efter andra, och kan helt enkelt göra det som känns intressant för stunden. Samtidigt är man helt upptagen av att lokalisera den information man behöver för att neutralisera problemet.
Mitt i allt så blir 2 saker uppenbara. För det första, jag kan fortfarande försvinna in i min egen värld utan större problem, perfekt. Och för det andra, det här kommer att bli en minst sagt intressant dag.
Drog på mig de för tillfället & för ändamålet mest optimala kläderna, dvs de som låg närmast. Målet för dagen, att slappa så mycket som möjligt, bortsett från ett par väplanerade promenader till kyskåpet. Ingen ska kunna säga att jag inte motionerar! Samt att uppleva ett rus som distraherar en viss individ lite mer är vanligt.
Slår på datorn och tvn påväg in i köket där en viss påse bara legat och väntat tills det att lusten skulle falla på. Väl inne i köket häller jag 100mg 4-HO-MET på en bit papper som jag rullar ihop och sväljer.
Helnöjd & förväntansfull sätter jag mig vid datorn för att slå ihjäl lite tid innan mitt personliga kosmos skulle invaderas av kaos. Närmaste planerna: Lira lite WoW, ta en cigg & till slut att se Avatar på hallucinogener, på min epeen-TV.
15:00
Jag var knappast beredd på att det skulle starta så här fort, brukar ju alltid ta minst en timme. Men det är ändå precis den här känslan som jag har suttit & väntat på. Energin med den där stickande känslan jobbar sig sakta men säkert ut genom arman och ben. Till en början känns det som en oändlig men samtidigt kontrollerbar andenalinkick. Ända tills den når fingertopparna, där den bryter igenom huden och börjar färdas ovanpå den, in mot kroppen igen.
Det är svårt att tro att något man lagt ner en stor mängt tid på under flera år, helt plötsligt kan börja framstå som bisarrt. Här sitter jag och kontrollerar en artificiell karaktär, ett skapat skal utan medvetande, med 2 avancerade plastbitar varav den ena har döpts efter något som kan lockas i en fälla med hjälp utav ost.
Det är ett skal som är förvåvansvärt lätt att kontrollera dock, ett klick där så börjar det utan problem att regna eldklot. Ett hopp åt vänster... Och jag kysser betongen med passion efter att ha fallit något som i verkligheten skulle motsvara tusentals meter. Betyder det att jag är självmordbenägen? Även om karaktären bara är ett skal, så är det mitt medvetande & mina tankar som reflekteras i dess rörelser.
Eller så är det ingenting att bry sig om. Kanske gör jag det bara för att jag vet att jag återupplivas om jag springer en bit & trycker på Accept?
Två helt olika världar, med till stor del olika regler, en minst sagt irriterande korsning.
~15:30
Väggarna andas för fullt nu, det både syns och känns. Väggarna andas in och jag andas ut, samtidigt som lungorna töms på luft känner jag att något nästan trycker på bröstet. Som om för att garantera att lungorna töms ordentligt inför varje andetag. Medan jag fortsätter andas lugnt & djupt spanar jag in gardinerna, bladen på blommorna ser ut att försöka slingra sig i olika riktningar utan att komma någon vart. Och blommorna svävar stilla över den blå skiftande färgen, det är inte varje dag det breder ut sig ett hav i vardagsrummet. Vid det här laget var det inte speciellt svårt att komma ihåg och börja spela upp ljudet av vågor som slår in över sandstrand, och i samma veva som jag gör det så är inte strandkanten mer än några meter från mig. Min sinnesstämning för tillfället går inte att beskriva som annan är harmonisk.
"Gör det nu vafan, annars blir det aldrig gjort!" Min inre tråkmåns har satt igång med gnället, den här gången utklädd till något som inte kan beskrivas som något annat än Chuck Norris i en blodig björne-dräkt.
Det tar lite tid att fundera igenom hela processen ang. varför jag ens bryr mig om att försöka lyssna på en fraktion av min fantasi som jag direkt klassat som tråkmåns. Tillslut kommer jag hursomhelst fram till att det är lika bra att få det gjort. Kopplar datorn till stereon och drar igång Forty Six & 2 av Tool. Med något som säkert skulle passa bra i VM i handikappsdans tar jag mig in på toaletten, samtidigt som jag slår mig ner på tronen bestämmer jag mig för att det blir ett kort besök, jag måste ju ut och röka så fort som möjligt.
Känslan av kontroll infinner sig, dock inte på samma sätt som i att kontrollera en karaktär i ett spel. Det här är mer överväldigande. Golvet som i vanliga fall är täckt av slumpartat placerade vita & gröna rektanglar fullkomligt sprudlar av liv. Gräs, löv & kvistar, överallt, alla verkar de ha någonstans att ta vägen. Jag vill stoppa någon ström, och försöker ett par gånger. Jag vet hela tiden att det inte går att plocka upp något, att det inte ska gå att göra det heller, men det kommer ju aldrig hända om ingen försöker. Så vafan, varför inte... En skimrande dimma börjar fylla luften någon decimeter över golvet och det är riktigt svårt att inte titta på den.
Jag kommer fram till att det är golvet som är värt att fokusera på rör försiktigt den vänstra väggen med fingertopparna. Sprickor sprider ut sig och utan ett ljud så faller väggen i delar rakt in i vad som borde vara min grannes lägenhet. Istället finns där ingenting, tror jag, det enda jag ser nu där väggen tidigare var är mörker. Lagomt förvånad testar jag att öppna dörren, bara för att samma procedur ska upprepas med den så fort jag rör handtaget. Bara mörker, nu kommer jag varken in eller ut. Tittar lugnt på dimman och bestämmer mig för att blunda, här blir jag kvar ett tag hursomhelst.
Samtidigt som jag försöker fokusera på vad det faktiskt är jag ser, lägger jag märke till att stereon har tystnat. Plockar istället fram iPhonen och börjar spela piano. Spelar ett par toner och hör hur musiken bara smälter ihop till något perfekt. När tonerna passar ihop så bra, vad finns det då för anledning att spela något annorlunda stycke?
Solnedgången var minst sagt häftig, det var precis så jag ville ha den. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan kunna påstå att molnen brann, ett kaos av röda & gula nyanser. Nu är allting bara bra, jag håller mig stilla och ser hur länge jag lyckas dra ut på det.
När jag är som mest upptagen med att bara njuta så börjar jag fundera på hur fan ska jag förklara tefatspupiller, ett enda stort flin och att jag är så inne i min egen värld att jag inte ens reagerar på vad folk halvskriker åt mig. Inte för att jag tror att det kommer att hända, men ändå, Muprhys lag. Efter att ha gått över ett antal möjliga konversationer i huvudet så kom jag fram till att allting är som det är bara för att det är så. Solnedgången var fortfarande inte över så jag passade på att njuta lite till.
~19:30
Nu börjar jag komma tillbaka till verkligheten lite grann och inser att min solnedgång faktiskt var lite konstig. I själva verket sitter jag fortfarande på muggen, och för tillfället stirrar jag på en röd handduk på golvet. Bröstet är pressat mot benen och tonerna från iPhonen är fortfarande lika underbara.
Något känns konstigt iaf, varmare & varmare. Känner mig själv i pannan och svetten bara rinner, jag är för varm. När jag ställer mig upp för att tvätta händerna drar jag in ett andetag och det slår mig att jag faktiskt inte har minsta aning om hur lång tid det var mellan mina 2 sista andetag. Det känns främmande att andas, inte på något sätt svårt, bara som om att man får lära sig hela processen igen. Det är ju uppenbarligen också något att hålla koll på, verkar ju iaf inte fungera utan att man tänker på det.
I spegeln ser jag att jag är helt röd, och svettas enormt mycket. Första prioriteten nu är kyla. Dränker ansiktet och går sedan ut på balkongen utan jackan, 15 minusgrader och snö överallt, perfekt.
Slå mig ner i solstolen på balkongen och försöker att hitta något att fokusera på, snön ser ut som om att någon formar den lite hursomhelst som en lerklump. Förrådet är på god väg att sväva iväg och kvar står en svag svajande bild av det.
Nu är jag helt dyngsur, och jag blir fortfarande varmare. Till och från blinkar en röd beläggning över allting jag ser, börjar sakta och blir snabbare hela tiden. Nu börjar det bli obehagligt och jag börjar fundera över exakt hur jag ska reagera. Hämtar en flaska i kylen och sneglar mot mobilen innan jag går in i duschen. Dricker runt en liter vatten och slår på duschen så kallt som möjligt. Lite tid har passerat, jag är fortfarande varm, ljudet från duschen är påväg att filtreras bort, synen är helt skruvad. Vattendropparna är otroligt vackra, golvet är för långt ner, flyger jag? Börjar känna mig svajig och tar ett djupt andetag. Blir tvungen att sätta mig ner och kan inte fokusera på någonting, allting är bara kaos nu.
Det blir bara värre, och jag börjar dras med rätt ordentligt i tanken att något är påväg att gå åt helvete. Kroppen känns smått avdomnad så jag ställer mig up & hoppar runt ett tag. Ingen förbättring, fan. Tankarna går till mobilen igen, men jag kommer fram till att det antingen redan är kört eller så går det över, så jag sätter mig ner än en gång.
Har aldrig precis varit typen som stannat kvar för att säga hej då, så att snabbt skriva ihop ett avskedsbrev bara ifall att framstår som rätt så skrattretande. Även om jag kan försöka sätta mig i en annan persons situation. Hursomhelst så varken vill eller kan jag för tillfället skriva något som reder ut den här jäkla röran.
Ålder: 20
Vikt: ~90kg
Mängd & Substans: 100mg 4-HO-MET
Tidigare erfarenheter: Morfin, Cannabis, JWH-018/250/081, LSA, 4-HO-MET
Introduktion:
Dagen började precis som vanligt, alarmet gick igång klockan sju, och jag snoozade ungefär till två.
Jag reste mig upp ur sängen samtidigt som jag gnällde för mig själv på gravitationen.
Det är intressantare så, att gnälla på något som det inte går att diskutera med, som varken vill eller kan svara på frågor. Därmed slipper man hela processen med interaktion, att behöva anpassa sig efter andra, och kan helt enkelt göra det som känns intressant för stunden. Samtidigt är man helt upptagen av att lokalisera den information man behöver för att neutralisera problemet.
Mitt i allt så blir 2 saker uppenbara. För det första, jag kan fortfarande försvinna in i min egen värld utan större problem, perfekt. Och för det andra, det här kommer att bli en minst sagt intressant dag.
Drog på mig de för tillfället & för ändamålet mest optimala kläderna, dvs de som låg närmast. Målet för dagen, att slappa så mycket som möjligt, bortsett från ett par väplanerade promenader till kyskåpet. Ingen ska kunna säga att jag inte motionerar! Samt att uppleva ett rus som distraherar en viss individ lite mer är vanligt.
Slår på datorn och tvn påväg in i köket där en viss påse bara legat och väntat tills det att lusten skulle falla på. Väl inne i köket häller jag 100mg 4-HO-MET på en bit papper som jag rullar ihop och sväljer.
Helnöjd & förväntansfull sätter jag mig vid datorn för att slå ihjäl lite tid innan mitt personliga kosmos skulle invaderas av kaos. Närmaste planerna: Lira lite WoW, ta en cigg & till slut att se Avatar på hallucinogener, på min epeen-TV.
15:00
Jag var knappast beredd på att det skulle starta så här fort, brukar ju alltid ta minst en timme. Men det är ändå precis den här känslan som jag har suttit & väntat på. Energin med den där stickande känslan jobbar sig sakta men säkert ut genom arman och ben. Till en början känns det som en oändlig men samtidigt kontrollerbar andenalinkick. Ända tills den når fingertopparna, där den bryter igenom huden och börjar färdas ovanpå den, in mot kroppen igen.
Det är svårt att tro att något man lagt ner en stor mängt tid på under flera år, helt plötsligt kan börja framstå som bisarrt. Här sitter jag och kontrollerar en artificiell karaktär, ett skapat skal utan medvetande, med 2 avancerade plastbitar varav den ena har döpts efter något som kan lockas i en fälla med hjälp utav ost.
Det är ett skal som är förvåvansvärt lätt att kontrollera dock, ett klick där så börjar det utan problem att regna eldklot. Ett hopp åt vänster... Och jag kysser betongen med passion efter att ha fallit något som i verkligheten skulle motsvara tusentals meter. Betyder det att jag är självmordbenägen? Även om karaktären bara är ett skal, så är det mitt medvetande & mina tankar som reflekteras i dess rörelser.
Eller så är det ingenting att bry sig om. Kanske gör jag det bara för att jag vet att jag återupplivas om jag springer en bit & trycker på Accept?
Två helt olika världar, med till stor del olika regler, en minst sagt irriterande korsning.
~15:30
Väggarna andas för fullt nu, det både syns och känns. Väggarna andas in och jag andas ut, samtidigt som lungorna töms på luft känner jag att något nästan trycker på bröstet. Som om för att garantera att lungorna töms ordentligt inför varje andetag. Medan jag fortsätter andas lugnt & djupt spanar jag in gardinerna, bladen på blommorna ser ut att försöka slingra sig i olika riktningar utan att komma någon vart. Och blommorna svävar stilla över den blå skiftande färgen, det är inte varje dag det breder ut sig ett hav i vardagsrummet. Vid det här laget var det inte speciellt svårt att komma ihåg och börja spela upp ljudet av vågor som slår in över sandstrand, och i samma veva som jag gör det så är inte strandkanten mer än några meter från mig. Min sinnesstämning för tillfället går inte att beskriva som annan är harmonisk.
"Gör det nu vafan, annars blir det aldrig gjort!" Min inre tråkmåns har satt igång med gnället, den här gången utklädd till något som inte kan beskrivas som något annat än Chuck Norris i en blodig björne-dräkt.
Det tar lite tid att fundera igenom hela processen ang. varför jag ens bryr mig om att försöka lyssna på en fraktion av min fantasi som jag direkt klassat som tråkmåns. Tillslut kommer jag hursomhelst fram till att det är lika bra att få det gjort. Kopplar datorn till stereon och drar igång Forty Six & 2 av Tool. Med något som säkert skulle passa bra i VM i handikappsdans tar jag mig in på toaletten, samtidigt som jag slår mig ner på tronen bestämmer jag mig för att det blir ett kort besök, jag måste ju ut och röka så fort som möjligt.
Känslan av kontroll infinner sig, dock inte på samma sätt som i att kontrollera en karaktär i ett spel. Det här är mer överväldigande. Golvet som i vanliga fall är täckt av slumpartat placerade vita & gröna rektanglar fullkomligt sprudlar av liv. Gräs, löv & kvistar, överallt, alla verkar de ha någonstans att ta vägen. Jag vill stoppa någon ström, och försöker ett par gånger. Jag vet hela tiden att det inte går att plocka upp något, att det inte ska gå att göra det heller, men det kommer ju aldrig hända om ingen försöker. Så vafan, varför inte... En skimrande dimma börjar fylla luften någon decimeter över golvet och det är riktigt svårt att inte titta på den.
Jag kommer fram till att det är golvet som är värt att fokusera på rör försiktigt den vänstra väggen med fingertopparna. Sprickor sprider ut sig och utan ett ljud så faller väggen i delar rakt in i vad som borde vara min grannes lägenhet. Istället finns där ingenting, tror jag, det enda jag ser nu där väggen tidigare var är mörker. Lagomt förvånad testar jag att öppna dörren, bara för att samma procedur ska upprepas med den så fort jag rör handtaget. Bara mörker, nu kommer jag varken in eller ut. Tittar lugnt på dimman och bestämmer mig för att blunda, här blir jag kvar ett tag hursomhelst.
Samtidigt som jag försöker fokusera på vad det faktiskt är jag ser, lägger jag märke till att stereon har tystnat. Plockar istället fram iPhonen och börjar spela piano. Spelar ett par toner och hör hur musiken bara smälter ihop till något perfekt. När tonerna passar ihop så bra, vad finns det då för anledning att spela något annorlunda stycke?
Solnedgången var minst sagt häftig, det var precis så jag ville ha den. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan kunna påstå att molnen brann, ett kaos av röda & gula nyanser. Nu är allting bara bra, jag håller mig stilla och ser hur länge jag lyckas dra ut på det.
När jag är som mest upptagen med att bara njuta så börjar jag fundera på hur fan ska jag förklara tefatspupiller, ett enda stort flin och att jag är så inne i min egen värld att jag inte ens reagerar på vad folk halvskriker åt mig. Inte för att jag tror att det kommer att hända, men ändå, Muprhys lag. Efter att ha gått över ett antal möjliga konversationer i huvudet så kom jag fram till att allting är som det är bara för att det är så. Solnedgången var fortfarande inte över så jag passade på att njuta lite till.
~19:30
Nu börjar jag komma tillbaka till verkligheten lite grann och inser att min solnedgång faktiskt var lite konstig. I själva verket sitter jag fortfarande på muggen, och för tillfället stirrar jag på en röd handduk på golvet. Bröstet är pressat mot benen och tonerna från iPhonen är fortfarande lika underbara.
Något känns konstigt iaf, varmare & varmare. Känner mig själv i pannan och svetten bara rinner, jag är för varm. När jag ställer mig upp för att tvätta händerna drar jag in ett andetag och det slår mig att jag faktiskt inte har minsta aning om hur lång tid det var mellan mina 2 sista andetag. Det känns främmande att andas, inte på något sätt svårt, bara som om att man får lära sig hela processen igen. Det är ju uppenbarligen också något att hålla koll på, verkar ju iaf inte fungera utan att man tänker på det.
I spegeln ser jag att jag är helt röd, och svettas enormt mycket. Första prioriteten nu är kyla. Dränker ansiktet och går sedan ut på balkongen utan jackan, 15 minusgrader och snö överallt, perfekt.
Slå mig ner i solstolen på balkongen och försöker att hitta något att fokusera på, snön ser ut som om att någon formar den lite hursomhelst som en lerklump. Förrådet är på god väg att sväva iväg och kvar står en svag svajande bild av det.
Nu är jag helt dyngsur, och jag blir fortfarande varmare. Till och från blinkar en röd beläggning över allting jag ser, börjar sakta och blir snabbare hela tiden. Nu börjar det bli obehagligt och jag börjar fundera över exakt hur jag ska reagera. Hämtar en flaska i kylen och sneglar mot mobilen innan jag går in i duschen. Dricker runt en liter vatten och slår på duschen så kallt som möjligt. Lite tid har passerat, jag är fortfarande varm, ljudet från duschen är påväg att filtreras bort, synen är helt skruvad. Vattendropparna är otroligt vackra, golvet är för långt ner, flyger jag? Börjar känna mig svajig och tar ett djupt andetag. Blir tvungen att sätta mig ner och kan inte fokusera på någonting, allting är bara kaos nu.
Det blir bara värre, och jag börjar dras med rätt ordentligt i tanken att något är påväg att gå åt helvete. Kroppen känns smått avdomnad så jag ställer mig up & hoppar runt ett tag. Ingen förbättring, fan. Tankarna går till mobilen igen, men jag kommer fram till att det antingen redan är kört eller så går det över, så jag sätter mig ner än en gång.
Har aldrig precis varit typen som stannat kvar för att säga hej då, så att snabbt skriva ihop ett avskedsbrev bara ifall att framstår som rätt så skrattretande. Även om jag kan försöka sätta mig i en annan persons situation. Hursomhelst så varken vill eller kan jag för tillfället skriva något som reder ut den här jäkla röran.
