Elementarpartiklarna förde in något så dessvärre i samtidslitteraturen sällsynt som vad man kunde kalla skabbig, eländig, påträngande verklighet i texternas vanligtvis så välstädade finrum, inte minst därför är det en mycket bra bok. Man får flera gånger känslan av att kulturkoftor av värsta inskränkta sort ryser ("men så här säger man väl inte!") när de läser Houellebecq, exempelvis ett stycke som detta, när en av bröderna i boken, han som arbetar som lärare, berättar:
"Det fanns bara en i mina klasser, i A-tvåan, en stor och krallig sak som gick under namnet Ben. Han hade alltid mössa och Nikedojor, jag är säker på att han hade en jättekuk. Givetvis låg alla flickor på knä för babianen; och jag som skulle ha dem att läsa Mallarmé, det var helt absurt. Det var detta som skulle bli slutet på den västerländska civilisationen, tänkte jag bittert: på nytt lägga sig platt för stora kukar, som mantelbabianen (papio hamadryas) gör. Jag tog för vana att komma till lektionerna utan kalsonger.
Negern var ihop just med den som jag hade valt ut: söt, mycket blond, barnsligt ansikte, snygga, äppelformade bröst. De kom till lektionen hand i hand. Under uppgifterna i klassrummet lät jag alltid fönstren vara stängda; flickorna blev varma och tog av sig tröjorna, brösten låg an mot T-shirtsen; jag runkade i skydd av katedern. Jag minns fortfarande den gången jag hade gett dem i uppgift att kommentera en mening ur Kring Guermantes:
"...renheten i hennes blod, där man sedan flera generationer inte kunde finna något annat än det ädlaste i Frankrikes historia, hade rensat ut ur hennes sätt att vara allt det som enkelt folk kallar "tillgjordhet" och förlänat henne en fulländad enkelhet."
Jag såg på Ben: han kliade sig i huvudet, han kliade sig i skrevet, han tuggade på sitt tuggummi. Vad kunde han begripa, den där jätteapan? Och vad kunde de andra begripa, förresten? Jag hade själv svårt att förstå vad Proust ville säga egentligen. De här tio sidorna om blodets renhet, geniets nobless, sedd av rasens nobless, den alldeles speciella kretsen av höga medicinprofessorer...alltsammans föreföll mig urynkligt. Numera levde man i en så uppenbart förenklad värld. Hertiginnan av Guermantes hade mycket mindre stålar än Snoop Doggy Dog; Snoop Doggy Dog hade mindre stålar än Bill Gates, men tjejerna tände mer på honom. Två parametrar, det var allt.---De distinktiva strategier som Proust beskrivit så subtilt hade numera ingen mening. Om man betraktade människan som ett hierarkiskt djur - ett djur som konstruerar hierarkier - fanns det samma relation mellan det samtida samhället och 1700-talet som mellan GAN-skyskrapan och Petit Trianon. Proust hade förblivit så i grunden europeisk, jämte Thomas Mann var han en av de sista européerna; det han skrev hade inte längre något samband med någon som helst geografisk realitet."
