Baruch Spinoza - filosof (samlingstråd)

Ett argument som jag har funderat lite på kommer från ett påstående Spinoza gör. Han säger på ett ungefär att anledningen till att vi tror att vi har fri vilja är att vi är medvetna om våra handlingar och de passioner som de är uttryck för, men omedvetna om deras ursprung. Ofta godtas detta påstående ganska lättvindigt vilket är märkligt eftersom kontraintuitiva påståenden normal brukar behandlas med stor skepsis. Här blir det tvärtom så att en person som säger att det inte verkar stämma med hur vi uppfattar verkligheten bemöts med ett "nej, precis, det var ju det han sa". Bevisbördan har på något sätt vänts tycks det mig.

Är det någon som kan ge mig tips på hur man hanterar det här argumentet i en debatt, eller om jag missförstått själva argumentet förklara det bättre för mig?

Spinoza härleder det påståendet ("vi tror att vi har fri vilja är att vi är medvetna om våra handlingar och de passioner som de är uttryck för, men omedvetna om deras ursprung.") genom sina axiom.

Först definitionen:

"VII. That thing is called free, which exists solely by the necessity of its own nature, and of which the action is determined by itself alone. On the other hand, that thing is necessary, or rather constrained, which is determined by something external to itself to a fixed and definite method of existence or action."

Sedan axiomet:

"III. From a given definite cause an effect necessarily follows; and, on the other hand, if no definite cause be granted, it is impossible that an effect can follow. "

Ur detta härleder han sedan en typisk determinism.

Så, argumentet har sitt spinozska sammanhang. Givetvis kan man ta det ur detta sammanhang. Vad du borde fråga i ett sådant läge är helt enkelt "hur vet du det?". För den personens redogörelse för den fria viljans illusion är ju inte annorlunda än exempelvis "Du tror att du har rätt, men du tror detta eftersom du inte känner till orsakerna till att du tror det". "Jaha", kan man undra, "vilka är dessa orsaker då?" Klarar personen inte av att redogöra för orsakerna så har denne ingen argumentation att komma med. Att påstå något sådant kan ju inte räcka som bevis, för det kan man säga om snart vad som helst. Spinoza har dock det, han har sitt filosofiska teoribygge, men säkert har många som tar sentensen ur sitt sammanhang inte det. Bevisbördan ligger på din motpart. Din motparts påstående inbjuder ju till frågor.


Edit: Här är Etiken http://www.gutenberg.org/files/3800/3800-h/3800-h.htm

Jag har en hemskrivning i filosofi, och det går väl bra, men en uppgift kan jag inte besvara.

Det handlar om Spinozas dubbelaspektteori, som innebär att medan världen är en enhet går det att betrakta den ur två aspekter, den materiella aspekten och upplevelseaspekten. Om jag är glad är gladheten upplevelseaspekten medan processerna i hjärnan är den materiella aspekten.

Jag förstår alltså teorin, men uppgiften lyder som följer:


Hur kan man utifrån den teorin inse att man existerar? Jag förstår Cartesius' resonemang om existensen, men det här känns helt irrelevant. Har ni några idéer?

Tycker det låter flummigt. Du har alltid bara en aspekt och det är den subjektiva, sedan tolkar du det materiella olika beroende på det humör du är i.

Tycker frågan är lite konstig. Det finns väl inget "i vår tid" som på ett annorlunda sätt kan bevisa att vi finns till. Jag är inte särskilt påläst om spinozas filosofi men jag gissar att han talar om medvetandet kontra processerna. Alltså att vi är medvetna om olika processer som går i vår hjärna. Till exempel att det måste finnas "något" som uppfattar att vi t.ex. tänker. Tankarna har en lyssnare, en som förstår vad vi tänker etc. "något" som uppfattar att vi känner, något som uppfattar vad vi ser. Och att vi på så sätt inte "är" det vi upplever, utan vi "är" den som förstår att vi upplever. Vi "är" alltså vårt medvetande, inte våra tankar, känslor etc.

Hur detta kan bevisa vår existens har jag däremot svårare att koppla ihop. Det är väl egentligen omöjligt att bevisa vår existens, men högst troligt så finns vi.

Det var väldigt långsökt, men jag besvarade uppgiften med:

Får man fråga vilken kurs du läser? Filosofi a? Om det är rätt svar så är det otroligt simpelt. Förutom just återkopplingen till existensen. men men

Filosofi A.

Vaknade tidigt och börja läsa om Spinoza som menar att allt är ett och att världen inte består utav två delar, andlig och materiell

SAMTIDIGT menar han att allt är förutbestämt och att vi inte är fritt handlade varelser, att allt är förutbestämt

VI HAR dock friheten att reflektera över våra handlingar

Är inte detta en rejäl motsättning mot att allt är ett? Vi kan inte "styra" våra kroppar men tänka fritt varför vi gör si och så kan vi

Alltså borde ju Spinoza vara dualist?

Är litet bakfull så sorry om mina tankar och stavningar är åt helvete

Han menar nog att allt är kommet ur universum.
Våra känslor, tankar och annat är del av detta universum.

En fri vilja enligt honom är lite av illusioner skapad ur att vi inte är medveten om orsakerna.
Den "fria viljan" är fortfarande orsakad av naturens lagar och natur.

Hur hårt ska man dra determinism?
Hur ska vi se på determinism när vi nu har kunskap om kvantfysiska rum?
Dessa rum är del av universum med sin indeterminism.


Om Spinoza känt till detta, då undrar jag lite hur han hade tänkt. Han var ju bara inte medveten om kvantfysikens universum och påverkan/samverkan.

Tycker själv att fri vilja inte är separerad universum.

Kom även på att ett rent metafysiskt universum inte motsätts isig Aristoteles eller Spinoza filosofier.
Det är där fortfarande ett universum och monoteistisk.

Trådar om Spinoza sammanslagna
/Mod